Jag är gravt synskadad sedan barndomen. Jag minns inget annat i alla fall. Det betyder att jag växt upp med detta. Både bra och dåligt. Jag har fått tid och möjligheter till bra anpassning men har inga synminnen och inga upplevelser av att se att jämföra med.

Jag har ett bra liv. Skulle inte vilja byta mot något annat. Jag lever sen 18 år tillbaka med man och tre barn i Huddinge. Det är klart det finns krångligheter och opraktiska saker i mitt vardagsliv, som jag vet skulle gå att underlätta, t. ex varje dag när jag åker till jobbet, med hjälp av min ledarhund och min vita käpp, går det smidigt. Men när jag byter från pendeltåg till buss vid en stor bussterminal där många olika bussar kommer in vid samma hållplats, skulle jag vilja att de ropade ut numret på bussen som stannar. Då slapp jag fråga mina medpassagerare hela tiden. Någon gång har jag fått fel uppgifter och gått på fel buss, men det märker man fort eftersom hållplatsutropen inne i bussen alltid fungerar - numera.

När mina barn var mindre och jag var hemma med dem, försökte jag få ledsagning via min kommun, Huddinge. Det funkade inget vidare. Man kunde bara få vissa tider och med tre veckors förbeställningstid. Det var omöjligt att kombinera ihop med ett småbarnsliv. Jag slutade anlita ledsagningen helt efter några fruktlösa försök och förlitade mig på anhöriga och vänner eller avstod.

Men nu toppar Huddinge kommun ligan och har en av de bästa ledsagartjänsterna i landet, enligt en jämförande undersökning som vi gjort i Synskadades Riksförbund. Kul! Det betyder att de använt några år till förbättringar och lyssnat på oss i lokalföreningen här i Huddinge.

Det går alltså att ändra, det är bra att veta för er som bor i kommuner där det strular. Det är därför vi måste fortsätta jobba för förbättringar och se till att de blir likvärdiga oavsett var man bor i Sverige.

Tiina Nummi-Södergren