I en enkätundersökning gjord i början av december svarade 88 procent att de i dagsläget inte var intresserade av att stödja SRF. Bara 11 procent sa motsatsen. Det kan verka nedslående. Men det behöver inte vara så. Oviljan att ställa upp kan tolkas positivt.
Att endast omkring var tionde av de tillfrågade är beredd att stödja en organisation som tillvaratar synskadades intressen är kanske inte vad man väntar sig. Borde inte en funktionsnedsättning som många seende minst av allt vill drabbas av skapa en stor beredskap att rycka till undsättning? Kanske, men frågan är vad man menar med stöd. Jag vill påstå att man nog inte skall dra alltför stora växlar på enkätens resultat. Svaren kan ha fler bottnar än vad man i förstone kan tro.
Ett problem vid denna typ av undersökning är att vi inte vet vad de tillfrågade lägger in i sina svar. ”Stöd” till en viss verksamhet kan innebära många olika saker. I det här fallet tänkte kanske den stora nejmajoriteten på den instundande julen och såg Frälsningsarméns kokande grytor framför sig. Andra behjärtansvärda ändamål som för tankarna till välgörenhet och hjälp till nödlidande fanns kanske också i tankarna.
I denna tankevärld hör inte SRF hemma. De nejsvarande kunde inte föreställa sig annat än att stöd till en organisation för synskadade är ett självklart utflöde av det svenska välfärdssamhället. Den verksamhet som SRF bedriver skall utifrån detta synsätt vara skattefinansierad och oberoende av enskilda personers medlidande och offervilja i adventstider.
Så tolkade pekar de många negativa svaren på att allmänheten inte ser SRF som eh hjälporganisation med insamlingsbössor och medborgarnas plusgiroblanketter som främsta inkomstkälla. Flertalet anser att verksamhetens bas skall utgöras av offentligt stöd för att möjliggöra ett kontinuerligt intressepolitiskt arbete och skapande av social gemenskap. En sådan inställning kanske inte kläs i ord om respekt för mänskliga rättigheter och synskadades rätt att delta i samhällslivet på lika villkor som andra medborgare. Men andemeningen är densamma.
Invändningen är given: resonemanget styrs av en alltför stor dos önsketänkande. Men det återstår att bevisa. Och svar kan vara mångtydiga. En förhoppningsfull tolkning må väl också vara tillåten när ett nytt verksamhetsår snart börjar. Med tillönskan om ett gott 2010!
Lars Nord