När regeringen har nya saker på gång vänder den sig numera först till media. För att få så stort genomslag som möjligt för sina förslag och reformer samlar ministrarna journalister till presskonferenser innan svenska folkets företrädare i riksdagen får ta del av innehållet.
Så går politik till i dagens samhälle. Media sätter dagordningen. Det som väcker uppmärksamhet i tv, radio och tidningar borgar för eventuell framgång. Val vinns inte med debatter och omröstningar i politiska församlingar utan genom samspel med journalister och redaktörer.
Förbi är den tid när grunden för det politiska arbetet lades i aktiva partiorganisationer. Borta är dagarna när idéer och uppslag stöttes och blöttes bland partiernas gräsrötter innan de nådde allmänheten.
Utvecklingen kan inte bara förklaras av det digitala massmediala samhälle som vuxit fram. De politiska partiernas medlemstal har ocksä krympt drastiskt. För några decennier sedan var 40 av 100 svenskar anslutna till något politiskt parti. I dag är siffram nere i 3 av 100.
Förskjutningen av politikens fokus ändrar också förutsättningarna för den intressepolitiska verksamheten hos organisationer som SRF. Det går inte längre att först och främst arbeta med de slutna samrådens politik. Förslag och propåer som inte når andra än politiker och tjänstemän riskerar att bli hyllvärmare. Endast det som väcker intresse hos media och allmänhet har chans att realiseras i konkreta politiska beslut.
När vi för en tid sedan kunde läsa på SRFs hemsida att landstingets handikappråd i Västmanland skulle avskaffas borde vi därför inte ha blivit förvånade. De nya vindarna har även blåst upp dörrarna i Västerås.
Politikens nya villkor gör inte det intressepolitiska arbetet lättare. Tvärtom. De vägar och kanaler som för ut våra behov och krav i dagens offentliga ljus är åtskilligt mer svårfunna och slingrande än de gamla. Men det finns knappast något alternativ. I fortsättningen måste kampen föras utan kallelser till sammanträden från folkets företrädare.
Lars Nord