Varför är det så tyst om synskadade och andra personer med funktionsnedsättning i den begynnande valrörelsen? Varför lyfter varken den borgerliga alliansen eller de rödgröna fram våra frågor i tal och de dokument som skall locka väljarna till valurnorna? Jag har granskat de båda blockens vårbudgetar och letat förgäves efter riktade insatser till oss. Föräldrar, pensionärer, sjuka, arbetslösa pekas ut som ömmande fall som måste få stöd men inte vi.
Landets funktionshindrade är ändå många. Dryga milljonen brukar det sägas. Om vi dessutom innefattar dem som har någon anhörig, släkting eller god vän som har en funktionsnedsättning borde vi vara en intressant grupp för partiernas valstrateger.
Och våra behov är större än de flesta andra gruppers. Socialstyrelsen publicerade nyligen en rapport som återigen bekräftade de funktionshindrades mycket utsatta position i samhället vad gäller hälsa, ekonomi och delaktighet. .
Men ändå negligeras vi i politiken. För nägon dag sedan hörde jag en politiker förklara saken med hänvisning till vad han kallade normen i samhället. Den sades påbjuda att det skall råda samstämmighet mellan de politiska partierna om handikappolitiken. Det skulle vara närmast oanständigt att ta strid i funktionshindersfrågor.
Jag tror politikern har rätt. Det passar sig inte i vårt samhälle att vara oense om stödet till personer med funktionsnedsättning. Ingen kan öppet tillstå att de motsätter sig att exempelvis synskadade skall ha möjligheter att leva som alla andra. Alla vet att det egentligen rör sig om en mänsklig rättighet som inte kan prissättas. I verkligheten har den dock ett pris. Men var priset ligger är svårt, ja nästan omöjligt att rationellt förklara och försvara. Bättre då att i outtalat samförstånd hålla tyst och enas om en nivå som alla partier kan ställa sig bakom utan vidare diskussion.
Över oss funktionshindrade formas på detta sätt ett glastak av införstådd konsensus som hindrar våra frågor att bli uppmärksammade och debatterade. Detta tak måste vi bryta igenom. Vi måste komma ut i den politiska hetluften. Först då kan vi förbättra den förfärande statistik om funktionshindrades villkor som grinar mot oss i myndigheters välfärdsrapporter år efter år.
Lars Nord