"Genom att försöka med det omöjliga når man högsta
graden av det möjliga."
(August Strindberg)

I denna del beskriver vi vilka åtgärder som krävs på ett antal samhällsområden för att synskadade ska uppnå jämlikhet och full delaktighet. Kraven bygger på de utgångspunkter och principer, som vi utvecklat i del 2.

De olika avsnitten är en konsekvensbeskrivning, för oss synskadade, av tillämpliga regler i FN:s standardregler.

Ökad medvetenhet

Kunskapen om synskador, och om hur det är att leva med en synskada, måste höjas i hela samhället. Både staten, landstingen, kommunerna samt den privata och ideella sektorn måste ta till sig och sprida kunskap om synskadades specifika behov. Detta gäller inte minst inom hela ut-bildningssektorn.

Medierna spelar en viktig roll för att spegla synskadades situation och för att ge en saklig bild av våra behov och möjligheter.

Våra kunskaper och erfarenheter måste tas till vara i all planering, verksamhet och utvärdering som rör synskadade. Inflytandet kan ske på olika sätt  - genom samrådsgrupper, medverkan i verksamheter eller genom informationsinsatser.

Ökad medvetenhet om synskadade uppnås genom kunskap om de skillnader i behov som vi har som kvinnor och män, om vi har ytterligare funktionshinder, har invandrat från ett annat land eller behov som vi har som barn, yrkes-verksamma och äldre.
 
Samhället måste erkänna SRF:s viktiga roll som kunskapsspridare. Genom kommunala, landstingskommunala och statliga organisationsanslag kan vår verksamhet garanteras. Bidragen måste även avse den verksamhet som vi bedriver för att höja synskadades medvetenhet om våra egna möjligheter.

Vård

Alla medborgare ska få den vård och behandling de behöver. Den enskilde ska vara en medansvarig part inom all hälso- och sjukvård; ett utvecklat patientinflytande tryggar en bra effektiv vård. Fördelningen av resurserna ska styras av främst en faktor, nämligen principen om likabehandling.  Samma vård ska ges för samma sjukdom, oberoende av bostadsort, social ställning och ekonomisk förmåga. De prioriteringar inom sjukvården, som fastställts av riksdagen måste efterlevas. Den offentligt beställda sjuk- och hälsovården ska vara kostnadsfri.

För effektivt förebyggande av, upptäckt av, bedömning och behandling av ögonsjukdomar, krävs vårdprogram för olika diagnoser. Ekonomiska, personella, medicinska och tekniska resurser måste satsas på detta. Tillräckliga offentliga resurser leder till att köer inte uppstår, att regionala skillnader tas bort och att dyra privatfinansierade alternativ blir onödiga. Oberoende av ägarform för ögonsjukvården, måste politikerna ansvara för att uppsatta mål nås genom kontroll, uppföljning och utvärdering.

Resurser måste satsas för att minska förekomsten av synskador. Det är viktigt att nya rön inom ögonforskningen snabbt kan omsättas i klinisk verksamhet.

Rehabilitering/habilitering

När vi helt eller delvis förlorar synen behöver vi individuellt utformat stöd för att kompensera, ersätta eller undanröja de hinder som synskadan medför. Stöd behövs också, när vi som synskadade hamnar i förändrade livssituationer. Det individuella stödet måste kompletteras med möten med andra synskadade samt deltagande av hela familjen. Att vara barn, kvinna eller man, studerande eller yrkesverksam kräver insatser utifrån dessa specifika behov.

En helhetssyn måste eftersträvas. Detta förutsätter upprättande av individuella planer, som ska innehålla mål och behov av insatser och resurser, vilka måste utarbetas i samråd med den berörda. Planerna ska regelbundet utvärderas.

Det sociala stödet genom kuratorer/konsulenter och psykologer måste utvecklas för att tillförsäkra adekvat hjälp i kris och ge stöd till personlig utveckling och självförtroende som grund för rehabilitering/habilitering.

Behovet av habilitering och rehabilitering måste betraktas som en grundläggande rättighet. Detta medför ett politiskt ansvar som måste tas, oberoende av vem som utför insatserna. Vi ser gärna en utveckling som innebär, att såväl kostnader för åtgärder som för nödvändiga hjälpmedel läggs in i socialförsäkringssystemet. Ingen avgift ska tas ut av den enskilde.

Vi synskadade kan ha särskilt stor nytta av nya produkter och tjänster som utvecklas. Dessa kan minska klyftan i levnadsvillkor mellan oss och andra människor. Nyttomotivet måste därför ligga till grund för samhällets hjälpmedelspolitik. Vi accepterar inte att samhällets snäva ekonomiska prioriteringar, eller den enskildes egen ekonomi, får sätta gränser för vår delaktighet i samhället.

Den offentliga sektorn måste aktivt verka för att ny kunskap tas till vara och garantera produktion av hjälpmedel. Utvecklingen av enkla hjälpmedel får inte hamna i skuggan av mer avancerad teknik.

Stöd, service och omsorg

Som synskadade behöver vi då och då personlig service. Behovet varierar mellan såväl individer som situationer. Det kan vara hjälp i hemmet med till exempel städning, ledsagning för att göra inköp och till fritidsaktiviteter. Det kan vara lässervice. Detta stöd, som gör det möjligt för oss att leva ett delaktigt liv, måste betraktas som en rättighet.  Därför måste begränsningarna i nuvarande socialtjänstlag och lag om särskilt stöd och service - som inskränker våra livsvillkor - tas bort.

Vi synskadade måste själva få bestämma hur beviljade timmar ska användas. Kvalitet och respekt för individens behov ska styra verksamheten, även när hemtjänsten är mera inriktad på omvårdnad.

Som samhällsmedborgare har vi olika åtaganden. Möjligheten att ta del av information, förmedla upplysningar och sköta sina ekonomiska transaktioner förutsätter ofta god synförmåga. Vårt mål är, att vi ska klara dessa uppgifter på egen hand med hjälp av teknik och god träning. Men vägen dit kan vara lång och mödosam. Alla synskadade uppnår inte detta oberoende och måste tillerkännas rätten till personlig service. Äldre, som utöver vacklande hälsa mister synen, har rätt till omfattande stöd och hjälp. Den enskildes behov måste vara styrande.
 
Vi vet att vare sig staten, landstingen eller kommunerna har obegränsade ekonomiska resurser. Men resurser kan fördelas på olika sätt, beroende på vad som prioriteras. Vi vill ha bort byråkratiska gränser mellan olika slag av service, så att individens behov av stöd kan säkras så smidigt som möjligt. Vi föreslår, att det i kommunerna inrättas ett trygghetskontor som ansvarar för denna samordning.

Tillgänglighet

Förutom rehabilitering/habilitering och personlig service är olika anpassningsåtgärder en nödvändig förutsättning för vår delaktighet i samhället.

Fysisk miljö

Tillgänglig miljö innebär för synskadade, att den ska vara säker och möjlig att orientera i. För att den fysiska miljön, inomhus och utomhus, ska bli tillgänglig för oss, krävs skärpta regleringar och tillämpningsföreskrifter. Stat, landsting och kommuner måste konkret, i uppgjorda planer, visa hur hinder ska byggas bort och undvikas.

Kontrollverksamheten måste skärpas. Ett förstärkt regelsystem, som inbegriper sanktionsmöjligheter, kommer att underlätta tillgängligheten för oss.

Resande

Ett oberoende och tryggt resande för synskadade kräver olika insatser. De allmänna kommunikationsmedlen, oavsett vem som utför verksamheten, måste anpassas efter våra förutsättningar. Det handlar bland annat om terminalers orienterbarhet, färgsättning, kontraster, information och om hållplatsutrop på tåg och bussar. Men det räcker inte. En del av oss synskadade behöver ständigt, andra då och då, använda färdtjänst för att ta oss fram tryggt och säkert.

Synskadan medför en nedsatt orienteringsförmåga och ett informationshandikapp, som märkbart påverkar våra resemöjligheter.

Färdtjänsten måste därför erkännas som en nödvändig ersättning också för andra färdsätt, som vi behöver då andra tar sig fram till fots, med cykel eller egen bil. Därför måste alla begränsande regler för färdtjänsten tas bort.

Information

Tillgänglighet för synskadade innebär även rätten att få ta del av all sorts information. Denna rätt är idag kraftigt kringskuren. Offentlig information, kultur, pressutbud samt olika former av informationsservice till allmänheten är exempel på detta. Tillgång till information borde vara en självklarhet i ett demokratiskt samhälle. Vi förväntar oss, att vårt infor-mationshandikapp är avskaffat innan nästa kongress.

Konsumentfrågor

Vi som är synskadade måste kunna fungera som självständiga konsumenter. Idag utvecklas ny teknik för hur vi ska utföra våra dagliga inköp av varor och tjänster och sköta våra betalningar. Internet är väl det mest iögonfallande i början av 2000-talet. Med tillgång till datorer, läsvänliga program och anpassningar kan även synskadade ta del av denna utveckling. Med standarder på goda planlösningar kan butikerna göras orienterbara också för oss. Ny teknik kommer att kunna ge många av oss full tillgång till varor och tjänster. För att möjliggöra detta fordras ett ansvarstagande från producenter, servicegivare och forskningsinstitutioner.

Trots utvecklad teknik är personlig service i butiker, banker och andra serviceställen ett måste för många av oss. Därför måste det finnas personal tillgänglig, som – utan att det kostar extra - ger den service vi behöver.

Utbildning

Skollagstiftning, planer och program måste tillsammans garantera alla barns, ungdomars och vuxnas lika möjligheter till utbildning och kompetensutveckling. Utbildningssystemet ska inrymma mångfald, förståelse för individers olika förutsättningar och en flexibel pedagogik.

Synskadade elevers behov är ett nationellt ansvar. Detta innebär, att man på kommunal, regional och statlig nivå måste samverka kring nödvändiga resurser. De faktiska merkostnaderna till följd av synskadan ska bäras av staten. Kommunerna måste utveckla program, som leder till att ingen elev ställs utanför kamratgemenskapen och att respekt byggs upp för mänskliga olikheter. I ett sådant program ska bland annat synskadade elevers sociala situation uppmärksammas. Alla synskadade elever ska ha tillgång till kurator/psykolog med kunskap om psykosociala konsekvenser av synskada.

Synskadade elever måste garanteras att få sina läromedel i rätt tid. Den tekniska utvecklingen kan revolutionera tillgängligheten. Enskilda producenter måste i full utsträckning göras ansvariga för att tillgängliggöra sina produkter. För att undanröja dagens hinder måste en samordnande funktion för alla slags undervisningsmaterial byggas upp.

All vuxenutbildning måste tillförsäkras synskadade på lika villkor. Studier inom Komvux och vid folkhögskola ska omfatta även oss. Detta kräver tillgång till studiematerial, hjälpmedel och individuell resursperson. Därutöver behö-ver lärarna erforderliga kunskaper om synskadades specifika behov.

Den nya tekniken kan – om den får komma till användning - ge synskadade jämlikare studievillkor.

Arbete

Vi vill ha en arbetsmarknad, som tillvaratar alla människors resurser. Arbete innebär möjlighet till egen försörjning och att ingå i en social gemenskap. Vårt mål är, att synskadade ska få arbete på den öppna arbetsmarknaden på ordinarie anställningsvillkor. Detta förutsätter politiska beslut och aktiva insatser av fack och arbetsgivare. Formerna för allas deltagande i arbetslivet måste utvecklas och anpassas till de nya krav som ett föränderligt arbetsliv ställer. SRF anser, att ett flexibelt system med fonder ska byggas upp. Inom ramen för dessa ska medel reserveras, som riktas till synskadades stödsystem, rehabilitering, kompetensutveckling, yrkesintroduktion och till en hjälpmedelsgaranti.

För personer, som trots olika insatser inte får ett arbete, bör en kommunal sysselsättningsgaranti utvecklas. Sådan sysselsättning ska ge avtalsenliga anställningsvillkor. Som en konsekvens av detta kommer endast undantagsvis förtidspension att utgå.

För att allas rätt till arbete och sysselsättning ska kunna förverkligas, krävs också en aktiv attitydpåverkande verksamhet. Regeringen och olika offentliga organ måste, i samarbete med arbetsmarknadens parter och berörda organisationer, ta krafttag för en arbetsmarknad som kännetecknas av mångfald och respekt för olikheter.

Ekonomisk och social trygghet 

SRF kräver en statligt finansierad merkostnadsersättning, som inte är kopplad till när i livet synskadan har inträffat. Så länge målet med en kostnadsfri hälso- och sjukvård samt för oss nödvändig service inte är uppnått, måste ett samordnat högkostnadsskydd införas.

Socialförsäkringssystemet är svåröverskådligt och inrymmer flera orättvisor. Vi förordar uppbyggnad av en solidariskt finansierad trygghetsersättning, som ger full täckning vid förlorad arbetsförtjänst till alla i arbetsför ålder, oberoende av orsak till frånvaro från arbetet. Trygghetsersättningen ska också garantera tryggad försörjning för dem, som av åldersskäl lämnat arbetslivet. Det nya systemet ska ha en lägstanivå, som medger god levnadsstandard och följa löne- och prisutvecklingen.

Barn och familj

Synskadade barn måste garanteras gynnsamma uppväxt- och utvecklingsmöjligheter. Detta ska uppnås med allsidiga habiliteringsinsatser för barnet och rådgivning till föräldrarna. Genom anpassade lekmateriel och genom att verksamheter och medieutbud görs tillgängliga, blir rätten till lek och växande identitet möjlig också för synskadade barn. Personlig service behövs även för barn. Frigörelse och oberoende stimuleras genom avlösar- och ledsagarservice, ge-nom möjligheter att få träffa synskadade såväl som seende kamrater. Barnperspektivet måste alltid lyftas fram i diskussioner om den anpassning och offentliga service, som vi synskadade behöver.

Alltjämt möts vi av stor oförståelse för behov vi som synskadade föräldrar har av stöd och service. I likhet med andra föräldrar behöver vi stödja våra barn i skolan och på fritiden. Det ställer krav på goda resemöjligheter och tillgång till information och läromedel. Respekt för vår föräldraroll kräver också utbildningsinsatser för olika personalkategorier.

Kultur

Ett aktivt kulturliv förutsätter möjligheter till både utövande och konsumtion av olika kulturyttringar. Tillgången till kulturen är en mänsklig rättighet, som är mycket begränsad för synskadade. Det handlar om såväl åtkomlighet, tillgänglighet som mångfald. Vi vill ha information om bland annat etermediernas programutbud, tillgång till TV-programmen genom uppläst textremsa och syntolkning, teater och film samt internet. Tekniska lösningar för detta finns redan idag. De måste tillämpas och utvecklas i takt med övrig medieteknik och göras tillgängliga för oss. Staten måste använda sig av de styrmedel som finns för att öppna kulturlivet även för synskadade. Det innefattar även ett samlat ansvar för utveckling av och tillgång till litteratur på ljud och i punktskrift.
 
Vår tillgång till informationssamhället ställer krav på poli¬tiska beslut för tilldelning av resurser och för att kompetens på området utvecklas och breddas. Det handlar om allt från internet till massmedier, såsom radio, TV och dagstidningar, teater, film, litteratur, museer, utställningar och konstnärlig verksamhet.

Fritid

Fritiden lyfts alltmera fram som en väsentlig del av välfär-den. Jakten på materiell standard och höjda prestations-krav i arbetslivet har lett till ett större behov av kroppsliga och själsliga utvecklingsmöjligheter. Människor söker upplevelser för att få utlopp för personliga intressen och behov.

Kommersiella intressen ligger bakom en stor del av dagens utbud inom fritidssektorn. Dock skapas mycket av förutsättningarna genom offentliga investeringar, subventioner och regleringar. För oss synskadade är många gånger ett offentligt ansvarstagande garantin för vårt deltagande.

Synskadade måste också kunna delta i rese-, rekreations- och idrottsverksamhet. Här handlar det i hög grad om möjlighet till personlig assistans. I enlighet med ansvars- och finansieringsprincipen bör arrangören täcka kostnaderna för denna service. Ytterst måste dock kommunerna, genom ledsagarservice, ge oss möjlighet att utöva våra intressen.

För att få kännedom om fritidsutbudet behöver vi få information på tillgängligt läsmedium. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot synskadade barns och ungdomars behov av en rik fritid. Det behövs ett aktivt attitydpåverkande arbete och kunskapsförmedling till föreningslivet för att göra våra behov kända.

Kunskap genom forskning

För att synskadade ska kunna uppnå jämlikhet och delaktighet, krävs forskning på en rad samhällsområden. Den måste ta sin utgångspunkt i våra vardagsfrågor och spänna över flera discipliner. En kunskapsbas behövs, som bygger på våra erfarenheter som synskadade och på kontinuerligt insamlad statistik, som måste vara könsuppdelad. Genom offentligt finansierad forskning kan målen för forskningen styras.

Handikappforskningen måste ges högre prioritet genom ökade anslag och inrättande av ett handikappforsknings-råd. Rådets uppgift ska framför allt vara, att stimulera handikappforskning på olika områden.

Lagstiftning

Ett starkt instrument för styrning är lagstiftning. Genom lagar kan beteenden påverkas och styrning ske av utvecklingen i önskad riktning. Lagar är ett sätt att skapa likhet över hela landet och att stärka den enskildes rättssäkerhet. Lagstiftningen är också viktig som normgivare: den säger vad som accepteras och vad som inte kan accepteras. En viktig princip i ett rättssamhälle är allas likhet inför lagen.

SRF:s slutsats är, att politiska deklarationer, stimulanspolitik, informationsverksamhet och marknadsutbud inte räcker för att ge oss synskadade jämlika och delaktiga levnadsvillkor. Därför behövs klara och tydliga lagar, som innehåller överklagningsrätt och sanktioner för dem som bryter mot dem.

Våra erfarenheter av lagstiftning är blandade. Ramlagar med välformulerade portalparagrafer har visat sig vara uddlösa. Långtgående detaljlagar har av olika skäl inte till-lämpats. Myndigheter har upprepade gånger trotsat domstolsutslag. Rättssäkerheten riskerar därför att sättas ur spel. Kommunerna och landstingen prioriterar i sin verksamhet utifrån det som lagar ålägger dem att göra.

Samtidigt är vi övertygade om att lagstiftning, rätt utformad, konsekvent tillämpad och med respekt för domstolsutslagen, är en av de viktigaste åtgärderna till stöd för synskadade. Vår slutsats är, att lagstiftning måste användas be-tydligt flitigare än vad som hittills gjorts.

Viktiga områden, där ny lagstiftning behöver utformas eller befintliga lagar förstärkas, är följande:

• Diskriminering av synskadade
• Ansvars- och finansieringsprincipen
• Utbildning
• Arbetsmarknad
• Färdtjänst och kollektivtrafik
• Tillgänglig offentlig miljö, information och informations-teknik
• Likvärdig och kostnadsfri hälso- och sjukvård
• Habilitering, rehabilitering, hjälpmedel, och personlig service
• Överklagningsrätt

Samordning

Decentraliseringspolitik, sektorsindelning samt strikta gränser i budgetering leder ofta till bristfällig helhetssyn. Som enskilda faller vi då "mellan stolarna".

Brist på samordning märker vi synskadade inom en rad områden: inom habiliterings- och rehabiliteringsområdet, inom den kommunala servicen, inom utbildnings-, socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitiken. Målkonflikter syns också allt oftare i uttalade ambitioner mellan staten, landstingen och kommunerna – konflikter som får negativa konsekvenser för helhetssynen på vår situation och leder till ojämlika livsvillkor.

Avsaknaden av helhetssyn har lagt ansvaret på individen själv att skaffa sig information om och att ta initiativ till möjliga åtgärder hon eller han behöver. Det snäva sektorstänkandet har också medfört ett allt vanligare ifrågasättande av våra behov och ett kränkande bemötande.

Det krävs nytänkande och en rad åtgärder för att lösa samordningsproblemen, till exempel:

• en nationell samordningskommitté för handikappolitiken på riksnivå såväl som på regional och lokal nivå,
• ett samhällskontrakt för handikappolitiken mellan stat, regioner, landsting och kommuner samt
• försöksverksamhet för att utveckla effektivare samord-ningsformer.

SRF måste få vara en aktiv part i detta samordnings- och utvärderingsarbete.

Även på EU-nivå blir det allt nödvändigare med samordning. Vi anser att en särskild EU-kommissionär bör tillsättas för detta ändamål.