- Jag är naturligtvis glad, säger Monica Ahlkvist som i dag tog emot en utmärkelse från EBU, Europeiska Blindunionen, på Synskadades Riksförbunds kanslie i Enskede.
Utmärkelsen i form av ett dfiplom får hon för sin uppsats i den europeiska uppsatstävlingen om Braille 2009.
- Att skriva är en av mina hemligheter, avslöjar hon som bor i Romakloster på Gotland tillsammans med sin livskamrat Fredrik Ahlkvist, också SRF:are.
Här kan du läsa hennes uppsats, mitt i prick.
Jag var 28 år, barnen var två, fem och åtta. Det var den där härliga stunden mellan kvällsmat och nattning. Maken tog hand om disken och jag satt och bläddrade i kvällstidningen.
En alldeles vanlig kväll i en alldeles vanlig familj.
Det enda som var ovanligt var att det fattades en massa bokstäver i tidningen.
- Har du betalat för den här? frågade jag irriterat .
Han slängde en blick i tidningen och svarade:
- Vad menar du, här fattas ingenting. Det är nog bara du som är trött.
Det var den 7 september 1971 och det var sista gången jag läste en tidning med ögonen.
Synnervsinflammationen bredde ut sig som en tät dimma och så förblev det.
Jag kände rädsla och förtvivlan över att ha förlorat min syn och min självständighet.
Jag kände sorg över att inte kunna läsa sagor för barnen eller att kunna bläddra i fotoalbum, där barnen älskade att ställa frågorna som jag inte längre kunde svara på:
- Vem är det?
- Vad gör vi där?
- Är det där jag?
Sorg över att stå framför mina skivor och inte hitta den jag just då ville höra.
Förlusten över mina brevvänner var också smärtsam och tårarna sköljde över bokstäverna jag inte längre kunde läsa.
Synkonsulenten kom och informerade.
Synkonsulenten motiverade.
Synkonsulenten bedyrade att också jag skulle kunna lära mej att läsa och skriva punktskrift.
Väskan till helgkursen var packad med tandborste, tvivel och ängslan men också med en hel del försiktiga förhoppningar.
Familjen vinkade av mig och barnen studsade runt mig och ropade:
- Mamma ska lära sig läsa, Mamma ska lära sig läsa!
Första dagen fick vi ett ark med alfabetet på.
En bokstav i taget och med bra mellanrum.
Ett a, en enda prick.
Ett b, två prickar, ett c, två prickar. Det här gick ju bra!
Ett d, tre prickar ... Nu började det att köra ihop sig.
Prickarna kändes plötsligt så små och så tättsittande.
Väl genom hela alfabetet tänkte jag att "Nå ja, det är ju bara 28 stycken så med lite träning ska väl det gå att skilja dem åt".
Träna, träna, träna ... Hela dagen och halva natten.
Nästa dag skulle vi få titta på en bok.
Andra dagensa lärarinnan:
- Här har vi Cellos samlade noveller.
Hon gav mig en bok som jag knappt orkade att ha i knät.
Dom tusentals punkter som var samlade inom dom pärmarna sa mig bara en sak - jag kommer aldrig mer att kunna läsa själv.
På hemresan kändes väskan väldigt tung.
- Kan du läsa nu mamma, jublade ungarna när jag kom hem.
Jag kan fortfarande minnas hur hårt jag bet ihop tänderna för att inte skrika ut min förtvivlan.
Jag gav upp. Det gjorde inte synkonsulenten. Nu var jag på väg mot min nya självständighet utifrån mina nya förutsättningar.
Med liv och lust och dymotejp märkte jag allt med punktskrift.
Familjemedlemmarna och husdjuren undkom med ett nödrop.
Den dag jag fick veta att det fanns interfolierade barnböcker var min lycka fullständig.
”Max kaka” och ”Putte i blåbärsskogen” var det som fanns att välja på.
Dom äldsta barnen, som kunde läsa själva, tyckte inte att bokvalet var det mest spännande men kröp upp i soffan för att ta del av mysfaktorn.
Pekfingret mot plastbladet ...
"Mmmaaaaaax ääääääteeeer ..."
"Mmmaaaaax huuuuunnnd ..."
- Vänd, ropade barnen.
- Nej det står mera, svarade jag.
- VÄND!
Suckande vänder jag blad och försöker igen men min läshastighet var inte mycket att hurra för.
Böcker skulle jag nog aldrig orka att läsa.
Dagordningar var däremot lagom långa så jag vågade att engagera mej i SRF:s lokalförening och snart var jag ordförande där.
Jag började att propagera för punktskriftstidningar med få sidor och korta texter.
Det mynnade ut i en motion som SRF:s kongress antog och utgivningen drog igång.
Jag började att prenumerera på några tidningar.
Det var härligt att hämta något i brevlådan som jag kunde läsa själv.
Nu tränade jag upp läshastigheten ordentligt och jag hade också blivit duktig på att skriva punktskrift.
Jag lärde några av mina vänner punktskrift och att återigen kunna brevväxla var underbart.
Nedskrivna stolpar förde ut mig i arbetslivet som föreläsare.
Kreativiteten blomstrade i form av dikter och visor.
Det var underbart att få barnbarn att läsa för.
Favorit var pekboken med djur i.
Efter det att jag hade varit barnvakt några timmar upptäckte svärdottern att ettåringen vägrade att titta i pekboken på annat sätt än upp och ner.
Hon spårade präglingen till mig.
Fram med dymotejpen igen så att inte barnbarnet skulle få för sig att djuren gick med benen i vädret …
Punkt för punkt växer min självständighet och delaktighet i samhället. Jag tänker exempelvis på märkta hisspaneler, medicinburkar, matvaror med mera.
För varje punkt som försvinner minskar min frihet.
Mitt liv tog inte slut den där dagen 1971 som jag först trodde.
Från den dagen har mycket förändrats tack vare att jag lärde mig att läsa och skriva punktskrift.
Snart kommer jag att sitta med mitt åttonde
barnbarn och bläddra i fotoalbumen.
Han kommer säkert att fråga:
Eftersom jag har satt punktskrift under varje kort kommer jag att kunna svara och berätta.
Det är livskvalité, tack Louis Braille!
Av: Monica Ahlkvist, 65 år
Uppdaterad av Lennart Håkansson den 5 februari 2010