Utförsäkrad, tvingas sälja sin ögonsten - kolonistugan

Micke Asker är arbetslös sedan tre år tillbaka. Snart är han utförsäkrad och måste gå på socialbidrag. Då tvingas han också sälja kolonistugan som han byggt och reparerat på i hundratals timmar.

Tills för tre år sedan arbetade Micke Asker som låssmed på en låsfirma i Stockholm. Micke är blind men synskadan var inget hinder i jobbet. Tvärtom, han ansåg som mycket yrkesskicklig. Men då företaget minskade på verksamheten fick Micke gå. Han var en av de senast anställda och lagen är tydlig: sist in först ut.

– Snart blir jag utförsäkrad och då är det försörjningsstöd som gäller. Jag tror inte att jag får ha kvar stugan och då får jag inte ha stugan kvar för den räknas som en tillgång.

Byggde om taket själv
Micke Asker har under åren som arbetslös sökt otaliga arbeten. Men ingen har hittills velat anställa honom.

– Här är jag. Jag kan och vill jobba, men ingen arbetsgivare anställer mig, inte ens fast de kan få statligt lönebidrag.

Micke ha tillbringa stor del av sin lediga tid vid kolonistugan. Han har byggt och fixat. Trädgården är välskött med häckar i raka led. Att det är en blind man som sköter området syns inte.

– Hade jag inte haft min kolonistuga vete sjutton hur jag skulle ha fått tiden att gå, säger han. Här har jag tillbringat säkert tusen timmar att bygga veranda, lägga om taket, montera diskmaskin och en massa därtill. Jag är ingen teoretiker men praktiska saker är jag bra på, säger han och drar igång motorsågen. Sedan visar ha stolt verktygsboden. Här hänger sågar, slipar och en rad el-verktyg i prydliga rader.

Tvingas sitta i lägenheten
– Jag har varit blind hela livet men jag har hittills inte råkat ut för någon olycka med verktygen. Det gäller bara att ha kunskapen och vara försiktig.

När arbetslöshetsersättningen nu minskar hela tiden går Micke oundvikligen mot det bortre parentestecknet. Sedan, om han inte får ett jobb, blir det socialbidrag, eller försörjningsstöd som det numera kallas. Och Micke oroar sig för det. Dels måste ha förmodligen sälja kolonistugan och sedan sitta av tiden i sin lägenhet. Ingen ljus framtidsbild med andra ord.

– Den ersättning jag får ut minskar planenligt hela tiden. Meningen är ju att ”tvinga ut mig i jobb”. Men var finns arbetsgivaren som vill ha en blind 47-åring, undrar Micke Asker retoriskt.

Mer om Micke och hans situation i kommande nummer av Perspektiv