Namn: Åsa Hag
Ålder: 38 år
Bor: Borlänge
Familj: Singel
Funktionsnedsättning: I grunden en cp-skada med rörelsehinder, lindrig utvecklingsstörning, spasticitet, synskada och epilepsi som följd.
Yrke/sysselsättning: har sjukersättning men tusen bollar i luften. Ridning, simning och spelar teater. Aktiv inom föreningslivet.
Intressen: Djur, läsa, skriva, drama, data och ridning.

Med flera funktionsnedsättningar lever hon sitt liv. Något som många tror borde hindra en i mycket, få en att bara sitta hemma.  Men Åsa Hag, 38 år har bestämt sig. Bestämt sig för att hennes funktionshinder inte ska stoppa henne. Och även om ingen tycks vilja anställa Åsa för ett jobb, tänker hon inte låta livet gå till spillo. Tiden kan ju ägnas åt så mycket mer än bara arbete.

Dörren står redan på vid gavel, när jag anländer till Åsa Hags bostad i Borlänge. Med hjälp av en fiffig fjärrkontroll har Åsa öppnat den från sin plats i elrullstolen.

- Hej! Utropar Åsa glatt. Kom in! Vi har pratats vid några gånger per telefon, men nu äntligen ska vi träffas. Åsa undrar om resan gått bra. Egentligen skulle hon ha hämtat mig på tågstationen, men då hennes bil gått sönder fick det bli taxi. Jo, allt har gått fint. Därefter måste jag genast fråga något jag funderat över.  Hur kör Åsa bil?

– Det gör jag inte, svarar hon. Jag har bilstöd och mina assistenter får agera chaufförer.

Åsa förklarar bilstödets innebörd. Att man från kommunen kan söka ett särskilt bidrag att köpa en bil för. Berättigad till stödet kan den person vara som har rörelsehinder. Syftet med hjälpen är att man helt enkelt ska bli mer rörlig.

- Det är skönt att slippa vara beroende av färdtjänst, fortsätter Åsa. Den funkar nämligen sällan som den ska, säger hon med en suck.

Jag hälsar på Lotta, Åsas personliga assistent, som också hon nu dykt upp i hallen. Hon är en av fyra assistenter som arbetar för Åsa. 24 timmar om dygnet finns alltid någon i Åsas närhet och i dag är det alltså Lotta. När vi förflyttar oss till vardagsrummet försvinner hon in i det lilla extra rummet beläget i hallen. Rummet som är särskilt inrett och avsett för assistenterna. Jag slår mig ner i soffan och Åsa parkerar med rullstolen mitt emot. Jag är nyfiken på att höra mer om livet med assistans. Är det inte jobbigt att jämt ha en annan människa runtomkring sig?

- Nej! Det funkar väldigt bra. Enda gången det kan vara kämpigt är när det är vikarier, säger hon och berättar vidare att det i morgon väntar just en sådan dag. Men Åsa har en taktik:

– Då det tar extra tid och energi att förklara rutinerna för vikarien, låter jag bli att planera in så mycket annat den dagen.

En enkel lösning på något som annars skulle kunna leda till problem, menar Åsa. Och för henne har det blivit en del av vardagen. Det här med problemlösning. Och nog blir man ganska van när man levt med sina funktionshinder så länge man kan minnas. Åsa backar tillbaks i tiden:

– Jag föddes nio veckor för tidigt. Inom kort upptäckte man att jag inte utvecklades som andra barn och cp-skadan konstaterades.

Det är en hel radda funktionsnedsättningar, Åsa räknar upp när jag ber henne beskriva cp-skadans påverkan. Hon kan inte gå. En hand fungerar bra och med den styr hon elrullstolen via en spak. Med hjälp av en fjärrkontroll kan hon sköta belysning, dvd och cd-spelare. Spasticitet och epilepsi tillhör också Åsas funktionshinder. På hennes tal kan man märka en liten skillnad, då det är något släpigare än för gemene man. Efter nyligen genomförda tester har man också kommit fram till att hon har en lindrig utvecklingsstörning. Och för Åsa blev det något av en lättnad när resultatet kom. De svårigheterna hon tyckt sig ha vid läsning och räkning, fick en förklaring.

– Jag fick bekräftat det jag misstänkt och det kändes skönt!

Åsa har också en synskada och på frågan om hur hon ser, får jag ett tänkvärt svar:

– Det är bland de svåraste frågorna att besvara. Jag vet faktiskt inte. Åsa tystnar som för att fundera. Jag har ingen aning om hur fullt seende människor ser och har inget att jämföra med.
 
Men vi kommer i alla fall fram till att Åsa kan se mig, där jag sitter i soffan. Jag ber Åsa berätta om sin uppväxt.

- Hur lång tid har vi på oss? Frågar hon med ett skratt.

Jag sitter som klistrad och lyssnar på Åsas berättelse. Om hur hon växte upp i en by utanför Hedemora, som ensamt syskon. Hur hon först började på en internatskola för personer med funktionshinder, men vantrivdes. Hur föräldrarna tog hem henne och placerade henne i en vanlig skola. Och hur hon genom detta skrev historia, då hon som en av Sveriges första barn med funktionshinder, integrerades.

- De första sju skolåren gick bra, men sedan hände något, säger Åsa. Hon låter ledsen när hon berättar vidare om den utfrysning klasskamraterna utsatte henne för. Tillsammans med skolkuratorns hjälp fann Åsa en ny start. En skola på annan ort och för elever med rörelsehinder. Hon minns hur hon fick be kuratorn ringa mamma och förklara att hon ville flytta.

- Jag vågade inte själv, säger Åsa och skrattar försiktigt. Mamma och pappa hade svårt att släppa taget.

Örebro blev Åsas nya stad och sedan dess kan man nog säga att Åsa har stått på egna ben. Flertalet flyttar har det blivit. För utbildning och för kärleken. Det är inte mycket som stoppat en positiv och glad åsa. Till och med lite jobb har hon lyckats få längs vägen, fast att den biten varit rätt kämpig. Men nu då? Undrar jag. Åsa berättar:

– Jag skulle gärna arbeta. Deltid och med något jag kan göra. Men ingen anställer mig.

Hon fortsätter sin berättelse om hur den vanliga arbetsförmedlingen skickade henne till en speciell arbetsförmedling för funktionshindrade. Men där fanns ingen hjälp att få.

- De påstod att jag är för funktionshindrad, säger Åsa.

Visst vet också hon att en del saker tar längre tid på grund av funktionshindret. Som att skriva på datorn. Det gör hon via en pekare som hon för över skärmen där hon har sitt tangentbord. Men att hon inte skulle kunna arbeta alls, känns främmande. Blir du inte deppig över en sådan inställning? Frågar jag.

– Nej! Många tycks tro att jag bara sitter här hemma och har det tråkigt. Men det finns ju faktiskt andra saker här i livet än jobb.

Och det är hon sannerligen ett bevis på. Att bara för att det står hel sjukersättning på pappret, betyder det inte att livet står stilla. Åsa ska precis börja berätta om alla sina aktiviteter, när våra magar kurrar till. Det är dags för lunch. Åsa ropar på Lotta och så rullar hon före och visar vägen till köket. Vad blir det för mat? Frågar jag åsa när vi slagit oss ner vid köksborde.

– Pizza från i går, svarar hon och i samma stund knäpper Lotta på mikrovågsugnen för att värma upp en bit.

Själv har jag köpt med mig en pastarätt. Åsa visar mig en särskild hållare, placerad på rullstolen. Där kan hon klämma fast ett glas och fixa drickandet på egen hand. Att få i sig maten gör hon genom Lottas assistans. Efter varsin kopp kaffe återvänder vi till vardagsrummet.

– Vart ska jag börja? Frågar Åsa och är ivrig över att få berätta om alla sina aktiviteter.

En gång i veckan besöker hon Händelseriket. En verksamhet för välbefinnande. Där kan åsa ligga i en säng som vibrerar i takt till musik och hänga fritt i en gunga. Något som blir särskilt befriande för åsa, som annars är beroende av sin rullstol. På schemat finns också simning och ridning. Även på hästen kommer hon ifrån rullstolen för en stund och det med hjälp av en specialanpassad sadel. Åsa pratar varmt om hästarna.

- Det är så häftigt med djur. Oavsett hur man är, så älskar de en kravlöst.

Ett av åsas nya intressen är drama. Tillsammans med några andra personer med rörelsehinder, håller hon på att bygga upp en teatergrupp. Förhoppningen är att skriva egna manus och sätta upp pjäser utifrån dessa. Och vem vet, kanske blir det om Åsas liv. För det är också lite av en dröm.  Åsa har gått några skrivarkurser och skulle gärna vilja dela med sig av sina erfarenheter.

– Folk brukar säga till mig att jag är en bra förebild för andra med funktionsnedsättning, säger Åsa och ler. Och jag som snart tillbringat en hel dag med Åsa förstår precis vad de där människorna menar.

Föreningslivet är andra åtaganden Åsa har. Hon sitter i den lokala styrelsen för Synskadades Riksförbund. I övrigt läser Hon mycket, talböcker förstås och spenderar en hel del tid vid datorn. Just nu för att söka fonder, vilket hon är en hejare på.

- Jag vill åka på ett läger till Skåne i sommar, berättar hon. Och då behöver jag finansiering.

Framtidsplaner? Måste jag fråga om innan det snart är dags för mig att åka hem. Jo, de finns och om Åsa får välja blir det ännu en flytt.

- Jag vill till Stockholm, säger Åsa drömskt. Det känns som om att det är där det händer.

Släkt och vänner lockar också. Kanske finns det andra möjligheter för jobb. Åsa upplever att det råder en annan öppenhet i huvudstaden. Kärleken då? Responsen är klockren.

- Jag är tack och lov singel och älskar det!

Längtan efter någon pojkvän finns inte. Åsas filosofi är att om hon råkar träffa någon, så gör hon, men hon letar inte. Att få barn har hon lagt på hyllan. Hon tycker att hon är för gammal och att livet är bra ändå.

Jag skojar med Åsa när jag klär på mig ytterkläderna. Nu väntar det som Åsa älskar så mycket. Hon har nämt det tidigare under dagen och nu är det dags. Nämligen att stå på tippbrädan. Åsa låter ovanligt tjurig när hon förklarar:

– Jag måste göra det varannan dag, för att hålla igång blodcirkulationen. Det är jättetrist!

Det är sannerligen inte mycket som drar ner Åsas humör. I sådana fall ligger nog tippbrädan bra till, tänker jag när jag lämnar Åsa och Borlänge bakom mig.

Text: Anna Bergholtz