Jag antar att de som efter många års förhandlingar skrev ihop sig om FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning hade vägt varenda ord på guldvåg. Att det i en och samma artikel står att kostnaden i ena fallet skall vara ”överkomlig” men i andra fallet ”rimlig” kan inte vara en tillfällighet.
I konventionens artikel 20 sägs det att personlig rörlighet skall underlättas till ”överkomlig” kostnad. Men där sägs också att assistans och annan personlig service skall vara åtkomlig till ”rimlig” kostnad. Efter vad jag förstår innebär de skilda skrivningarna att exempelvis ledsagningsavgiften skall vara ”överkomlig” medan hemtjänstsavgiften skall vara ”rimlig”.
I en ordbok finner jag att ”överkomlig” syftar på möjlighet att betala och att ”rimlig” betyder detsamma som skälig och rättvis. Möjlighet att betala har som jag ser det med individers möjlighet att göra. Vad som är skäligt och rättvist är däremot oklarare. En avgift kan ju ses som skälig och rättvis i förhållande till andra avgifter även om den är hög och mycket kostsam för den enskilde.
Slutsatsen blir att vi synskadade bör sträva mot att alla avgifter skall vara ”överkomliga”. Att FN-konventionen vid ansökningar om hemtjänst tillåter kommunerna att ta hänsyn till andra faktorer än de sökandes ekonomiska förhållanden skall vi bortse ifrån. Kommunala beslutsfattare väger kanske inte orden på guldvåg som förhandlarna i FN gjort.
Lars Nord