Häromdagen hörde jag återigen en ledande politiker säga att vi synskadade hör till de ”svaga” grupperna i samhället. Men vi är inte ”svaga”. Sedan jag för ett antal år sedan engagerade mig i synskaderörelsen har jag inte stött på några ”svaga” människor. Tvärtom, de jag mött har en inre styrka som är förutsättningen för deras liv och deltagande i samhället. Däremot lever många av dem under mycket besvärliga socio-ekonomiska förhållanden. Men det är en annan sak.
Ordet ”svag” blir lätt kladdigt. Kopplas gärna ihop med hjälplöshet och omhändertagande. Frodas i en mylla av tycka-synd-om-mentalitet. Så långt ifrån hur vi vill bli betraktade och hur vi ser på oss själva.
Det är inte för att vi är ”svaga” som vi behöver stöd av samhället. Vi vill exempelvis ha en flexiblare hemtjänst, kunna få ledsagning om vi vill handla på sta’n och hjälp med att läsa vår post för att det tillhör våra mänskliga rättigheter. Så står det i den konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning som FN antog 2006 och Sveriges regering och riksdag högtidligen skrivit under och ratificerat. Ordet ”svag” förekommer heller inte i någon av artiklarna. Ett sådant ordval skulle strida mot den syn på människors värde och förmåga som är konventionens grund.
Lars Nord