Ge en gåva!

Var med och förbättra synskadades villkor!

Bli medlem nu!

Det tar inte många minuter.

JULHÄLSNINGEN

av: Förbundsstyrelsen

När snön lyser vit på taken och hopar sig på trottoarer och i gatuhörn kommer ofta andra människor fram till mig. De erbjuder sig att hjälpa till när jag surfar med den vita käppen i snökaoset. Jag tackar för vänligheten och är glad över att någon förstår min belägenhet.

På julafton var jag på hemväg från Akademiska sjukhuset i Uppsala efter ett besök hos en anhörig som var inlagd. När jag lämnade avdelningen var sjukhusområdet ödsligt och tomt. De stora och stumma byggnaderna slöt sig om de patienter som inte fått åka hem över julen.

Efter att ha gått en bit inom området såg jag en skuggfigur närma sig. Jag beredde mig på ett vanligt händelselöst möte mellan två personer som passerar varandra på en trottoar. Just som gestalten var jäms med mig hörde jag en för mig okänd manlig röst säga:
- God jul!
- God jul, svarade jag.

Mer var det inte. Två människor hade mötts, utbytt en hälsning och gått vidare. Inget märkvärdigt, kan man tycka. Men det var märkvärdigt: mannen hade hälsat. Det brukar man inte göra på större orter när man möter okända ute på sta’n. Han hade brutit mot denna sedvänja och i stället följt traditionen att önska den som går ens väg denna dag god jul, känd som okänd. Den gemenskap som vi tillfälligt delade hade brutit ner de sociala konventioner som annars skulle ha dragit upp gränser mellan oss.

Första gången under mina promenader denna vinter uppfattade jag att min synskada inte betytt något för kontakten med en främmande människa. För en kort stund hade jag fått glömma att jag famlar mig fram med en vit käpp i snölandskapet.

Jag gick vidare. Något kvarter innan jag var hemma stötte jag på en snövall när jag skulle korsa gatan. En sympatisk kvinna kom fram och frågade om hon kunde hjälpa mig att komma över. Jag tackade ja och tog henne försiktigt i armen.
Lars Nord

28 december 2010

Kategorier:


Kommentarer:

Skriv en kommentar    

Annonser