Nu är det årsmötenas tid. I SRFs alla distrikt och lokalföreningar samlas medlemmarna för att granska vad förtroendevalda uträttat och hur de skött sig under det gångna året.

Allt sker under högtidliga former. Ålderdomliga ord och uttryck som man annars aldrig använder kommer åter till heders.

Ritualer som endast delvis förekommer i andra sammanhang styr handlingar och beteenden. Den vanliga ordföranden får träda tillbaka för att lämna plats åt en oberoende person att leda mötet. Man begär ordet om man vill tala.

Yrkanden reses och förslag till beslut behandlas med allvar.
Val och omröstningar sker i god ordning.
Det rör sig om ett sätt att föra samtal och komma fram till beslut som bygger på tanken att människor kan ta reson. Det bottnar i övertygelsen att alla har rätt att framföra sina synpunkter och söka stöd för sina uppfattningar hos andra.

Åsiktsskillnader lyfts fram i ljuset för att medlemmarna skall avgöra vilka meningar som skall gälla.

Årsmötenas procedurer kan tyckas otidsenliga. De motsvarar knappast vår tids krav på effektivitet och omedelbara resultat. Vi kan också se ibland att de noggrant utformade bestämmelserna inte alltid följs. Att de kan missbrukas i strider om inflytande och att personliga motsättningar kan påverka efterlevnaden. Men ändå lever de kvar år efter år. Inom SRF har de formaliserat årsmötena i över hundra år.

Det är förstås ingen tillfällighet. Årsmötenas tvångströja tjänar syftet att garantera medlemmarna delaktighet och inflytande. Sådant uppnås inte av sig självt. Det kräver reglering.

Demokratiskt beslutsfattande må vara omständligt och kanske även långtråkigt emellanåt men någon båttre metod för att säkra att medlemmarna i SRF styr sig själva finns inte. Denna demokratiska idé är också gammal. Men det gör den inte sämre.

Lars Nord