Häromdagen var jag ute och handlade. Jag vek av in på en tvärgata som jag brukar gå. Nu var den uppbruten på grund av omläggningsarbete. Eftersom jag inte visste vad som denna gång väntade mig på den ojämna trottoaren gick jag försiktigt med min vita käpp. Det var trångt ocn bökigt. Kommen halvvägs mötte jag en familj bestående av mamma, pappa och två barn. Vi passerade varandra. När jag just hade de fyra bakom mig ropade mamman efter mig med en något pressad fnittrig röst:
- Längre steg och fortare!
Jag fortsatte min stapplande vandring som om jag inte hört vad hon sa.
Episoden var i varje fall för min del ovanlig. Sällan har jag stött på någon som velat göra sig lustig över följderna av min synskada. Men det kommer förmodligen att hända igen. Sådant beteende stoppar man inte med lagstiftning. Det hjälper inte om bristande tillgänglighet kommer att kunna lagföras. Det hjälper inte om varje åtagande i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning blir genomfört. Alltid kommer några att bete sig klumpigt eller nedsättande mot synskadade oberoende av vad paragraferna säger.
En del beteenden kan förändras med opinionsbildning och attitydpåverkan. I den utsträckning som okunskap och aningslöshet ligger bakom. Då kan även lagstiftning bidra till att ändra synsätt. Men upplysning och påbud tränger inte alltid undan mörker av fördomar och trångsynthet. När självhävdelsebegär, osäkerhet eller liknande grumliga och svårkontrollerade känslor styr är lagbok och samhällsmoral till mindre nytta.
Det kommer alltid att finnas personer som reagerar negativt när de ser oss synskadade. Men de är lyckligtvis inte så många. Det stora flertalet förstår att vi under vissa omständigheter tar korta steg och går långsamt.
Lars Nord