Vi gravt synskadade talar kroppsspråk men vi läser det dåligt. Är det ett problem? Missar vi något när vi inte kan se vad andra uttrycker med sina kroppar? Påverkar det vad vi gör och hur vi förstår varandra inom SRF?.
Dagens samhälle är så präglat av buller och andra ljud att våra sinnen mår väl av att ibland vila ut i tystnaden. Men även då talar vi med andra i vår omgivning. Med våra kroppar. I ett radioprogram hörde jag nyligen att kroppsspråket till och med dominerar i möten och samtal.
Vi som är utan syn eller har svaga synrester saknar inte helt förmågan att avläsa tystnadens språk. Vi kan märka när vi befinner oss i kroppslig närhet till någon annan och har ibland kroppskontakt som vem som helst. Men vi ser inte mimik, gester och kroppshållning som är väsentliga delar av kroppsspråket. Vi urskiljer inte när någon korsar armarna över bröstet vilket kan tolkas som avståndstagande. Inte heller ser vi när någon understryker ett påstående genom att slå med en hand i luften. Vi missar det ironiska leendet men även det välkomnande smilet. Att vara nonchalant tillbakalutad eller ivrigt framåtlutad kvittar lika. Vi ser ändå inte skillnaden. Och så vidare. Vi talar inte för döva öron men ofta för döva ögon.
Man kan undra vilka konsekvenser det får för verksamheten och relationerna inom SRF att vår kroppsliga kommunikation är ensidig. Vad betyder det att vi inte kan läsa det som andras kroppar säger när vi diskuterar, gör inlägg eller samtalar? Blir motsättningar i vissa frågor onödigt stora därför att omgivningen inte ser det tveksamma ansiktsuttrycket då ett förslag eller ett argument läggs fram? Eller blir de tvärtom mindre? Är det bra om ingen ser att ögonen skjuter blixtar under en hetsig debatt? Blir beslut på medlemsmöten eller i styrelserum avslipade eller kanske skärpta till följd av signaler som har avsändare men inte mottagare?
Det är svårt att veta. Inte minst för att kroppsspråket långt ifrån är entydigt. Det skiftar från person till person och varierar med social och kulturell bakgrund. Feltolkningar är inte ovanliga. Missförstånd förekommer. Men faktum kvarstår: vi saknar en viktig dimension i människors kontakter med varandra.
En tröst kan möjligen vara att det kanske jämnar ut sig i längden. Visserligen går de positiva kroppsuttrycken i stort sett oss förbi men så gör också de negativa.
Lars Nord