Det händer att funktionsnedsattas självkänsla och deras politiska krav ställs mot varandra. Det kan heta att vi synskadade inte skall propsa på rättigheter utan i stället stärka vår jagkänsla. Som om det ena utesluter det andra.

Budskapet att själv är bäste dräng är inte oskyldigt. Det är avpolitiserande, apolitiskt. Dess egentliga innebörd är att vi inte skall lägga så stor vikt vid den intressepolitiska verksamheten. Risken anses vara att en alltför stor tilltro till politikens möjligheter medför passivitet och väcker falska förhoppningar. Vi får inte inbilla oss att den offentliga sektorn skall lösa våra problem som synskadade.

Det är lätt att förstå att tanken om individens självtillräcklighet kan vara populär. Politiker som ser välgörenhet som lösningen på utsatta gruppers brist på ekonomiska resurser applåderar och hejar på. Tjänstemän ser här en möjlighet att begrava kostsamma tillgänglighetsfrågor i hurtiga paroller. Mental muskelträning är billig. Den kräver inte ens lokaler med bänkpress och simbassäng.

Inte tu tal om att vi inte behöver självkänsla. Utan tro på vår egen förmåga kan vi inte åstadkomma mycket. Men denna tro står inte i vägen för politik. Den är i själva verket förutsättningen för verksamhet som riktar sig till den offentliga makten. Utan medvetenhet om sina kunskaper och erfarenheter skulle SRF inte skriva underlag till riksdagspolitikers motioner, distriktsstyrelser inte föra fram krav på rehabilitering, lokalföreningar inte kritisera färdtjänsten, medlemmar inte slå larm om orimligt dyr hemtjänst. Så länge vi arbetar på detta sätt kan vi hoppas att FN-konventionen om våra rättigheter att delta i samhällslivet som andra en dag kan bli ledstjärna för politiker och offentliga tjänstemän.
Lars Nord