Detta vill vi

För att förbättra situationen på arbetsmarknaden för personer med synnedsättning krävs initiativ och åtgärder på flera områden.

SRF ser behov av såväl politiska beslut som mer organisatoriska förändringar. Här listas de viktigaste åtgärderna som SRF vill se.

Att FunkA-utredningens förslag, med bland annat ett högre tak och en förenklad struktur för lönestöden, genomförs.

Det tak som finns för de särskilda lönestöden för personer med funktionsnedsättning har legat på samma nivå i många år. Detta trots att ordinarie löner höjs regelbundet. När lönestödens nivåer inte utvecklas i samma takt som övriga löner ökar risken att personer med lönestöd hamnar i låglöneyrken och får sämre möjligheter att göra karriär och nå högkvalificerade jobb. Det gör också att de olika lönestöden inte längre fungerar som ett stimulansmedel för arbetsgivare att våga anställa personer med funktionsnedsättningar. SRF anser att taket för lönestöden inte bara måste höjas utan också indexregleras efter den allmänna löneutvecklingen. Vi anser också att systemet för lönestöd bör förenklas och bli mer flexibelt. Därför står vi bakom FunkA-utredningens förslag om endast två specifika lönestöd för personer med funktionsnedsättning.

Att en enda myndighet får allt ansvar för allt arbetsmarknadsrelaterat stöd för personer med funktionsnedsättning.

SRF anser att dagens modell, där både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ansvar för arbetsmarknadsrelaterat stöd, inte är ändamålsenlig. Det är inte bara ineffektivt utan också osäkert och krångligt för individen, då myndigheterna har olika regelverk och olika sätt att hantera ärendena. SRF står bakom FunkA-utredningens förslag om att en enda myndighet ska ha ansvaret. Vi tror att, Arbetsförmedlingen, som redan har specialistenheter med bland annat synpedagoger och SIUS-konsulenter, är bäst lämpad att ha det ansvaret. Det är också Arbetsförmedlingen som har bäst kunskaper om och kontakter med arbetsmarknaden. Vi anser dock att Arbetsförmedlingens ärendehantering måste bli snabbare och mer effektiv.

Att grunden för allt arbetsmarknadsrelaterat stöd blir funktionsnedsättningen och de barriärer den skapar och inte begreppet nedsatt arbetsförmåga.

En funktionsnedsättning kan skapa flera olika hinder för en individ på arbetsmarknaden. En eventuellt nedsatt arbetsförmåga behöver i sig inte vara det mest avgörande hindret. Istället kan yttre barriärer som fördomar, arbetsgivarens rädsla för ökade kostnader och direkt eller indirekt diskriminering utgöra de största hindren. Andra hinder kan förstås vara individens självbild eller rent praktiska problem, vilka ofta kan lösas med rätt stöd och rätt anpassningar. SRF tror att begreppet nedsatt arbetsförmåga riskerar att skrämma arbetsgivare.

Att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen blir mer specialiserad och i högre grad utgår från individens behov och förutsättningar.

Vi tror att för en liten grupp med specifika behov som personer med synnedsättning är behöver det finnas ett nationellt center där kompetens och resurser samlas. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen kan genomföras med praktisk verksamhet såväl på detta nationella center som på individens hemort.

Att alla kommuner, landsting och regioner antar politiskt förankrade riktlinjer/handlingsplaner inkluderande mätbara mål för hur man ska förbättra möjligheterna på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättningar.

Att även alla nationella myndigheter antar sådana riktlinjer/handlingsplaner.

I sin egenskap av stora offentliga arbetsgivare har såväl kommuner och landsting som nationella myndigheter en stor del av ansvaret för att öka sysselsättningen hos personer med funktionsnedsättning.  För att förbättra möjligheterna för denna grupp och för att samtidigt kunna ta vara på den arbetskraft som finns behövs dock ett målmedvetet arbete och strategiska planer. Det handlar exempelvis om att förbättra tillgänglighet till lokaler samt information och elektroniska verktyg, om att öka kunskap och ändra attityder hos chefer och arbetsgivare, om att se möjligheter och kompetens istället för hinder vid rekrytering, om att samverka mer med andra parter samt om att i upphandlingar ställa krav på andra arbetsgivare.

Att samordnade insatser med en tillgänglig SFI-undervisning, individbaserad rehabilitering samt sysselsättningsfrämjande insatser säkerställs för utrikesfödda med synnedsättning.

Samverkan är A och O för att nyanlända med synnedsättning inte ska hamna mellan stolarna. Såväl Arbetsförmedlingen som Migrationsverket och landstingen behöver ha gemensamma och specialiserade insatser för denna grupp.

Att stödet för ungdomar med synnedsättning i övergången från skola till arbetsliv förbättras.

Här vill SRF gärna se en kortare preparandkurs som bättre förbereder ungdomar med synnedsättning på studier på högskola/universitet och yrkeslivet. Ansvariga för en sådan preparandkurs bör Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Arbetsförmedlingen vara.

Att regeringen och berörda myndigheter i högre grad analyserar och vidtar åtgärder mot de könsskillnader som finns på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

Tillgänglig statistik visar bland annat att kvinnor med synnedsättning har en lägre sysselsättningsgrad, i högre grad arbetar deltid, i högre utsträckning är långtidssjukskrivna och mer sällan erhåller arbetstekniska hjälpmedel, personligt biträde och lönebidrag eller trygghetsanställning.

Flertalet av ovanstående krav stöds av bland andra FN i de rekommendationer som kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning gav svenska staten våren 2014. Så här skrev kommittén:

"Kommittén rekommenderar att konventionsstaten vidtar åtgärder för att förbättra möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att få arbete på grundval av Funkautredningens rapport. Kommittén föreslår vidare att konventionsstaten ökar stödåtgärder som till exempel personliga biträden i arbetslivet, arbetshjälpmedel, sänkta sociala avgifter, ekonomiskt stöd till arbetsgivare, rehabilitering och yrkesutbildning samt vidtar åtgärder för att minska sysselsättnings- och löneskillnaderna mellan könen. Kommittén rekommenderar konventionsstaten att bedöma effekten av att termen ”personer med nedsatt arbetsförmåga eller begränsningar” används på arbetsmarknaden med hänvisning till personer med funktionsnedsättning och att ändra denna i enlighet med principen om icke-diskriminering."