Mer om diskriminering

Synskadade upplever utanförskap, förmynderi och hinder för delaktighet i samhället på en rad områden.

Många av oss är utestängda från arbetsmarknadeninformation finns inte tillgänglig på våra läsmedier och service utformas så att den är svår att utnyttja. Det här vill vi ändra på. Vi arbetar för ett samhälle som är öppet för alla och där vi synskadade kan vara delaktiga fullt ut.

Därför vill vi ha en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Kvinnor mer utsatta

Synskadade kvinnor har i flera avseenden en sämre situation än synskadade män. Inom SRF arbetar vi därför aktivt för att kvinnors kunskap, erfarenhet och kompetens tas till vara, och för att det som rör kvinnor, i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ska förverkligas.

Vill vara tydliga

Vi i SRF anser att fördelningspolitik och jämlikhetsmål är särskilt betydelsefulla i tider av ingen eller låg ekonomisk tillväxt. På samma sätt är det viktigt för SRF idag, när politiken till stor del handlar om att driva igenom sparprogram, att uttrycka oss i diskrimineringstermer. Vi vinner därmed i tydlighet när vi formulerar oss inför politiker och opinionsbildare.

När den offentliga sektorn minskar blir det också viktigt att rikta vårt påverkansarbete mot den privata sektorn. Det bör vara en självklarhet, att den som ansvarar för en verksamhet som riktar sig till allmänheten, har en skyldighet att se till att synskadades behov tillgodoses. Vi är en del av allmänheten, men ibland behövs det särskilda lösningar för att vi ska kunna utnyttja en service eller delta på lika villkor som andra.

Historiskt perspektiv

Människor med synnedsättning har i ett historiskt perspektiv alltid varit diskriminerade och utestängda från delar av samhället.

Våra möjligheter har byggt på andras välvilja

Institutionsvård har funnits sedan medeltiden. Länge var avsikten med segregationen att skydda oss från samhället men under slutet av 1800-talet med rasbiologins landvinningar ändrades synen till att man ville skydda samhället från oss. Det medicinska perspektivet styrde synen på personer med synnedsättning. Man ansåg att det var funktionsnedsättningen och andra fysiska och psykiska svagheter som orsakade individens svårigheter. Orsaken till synnedsättningen relaterades ofta till föräldrarnas släktskap och egenskaper. På 1960-talet började fler och fler hävda att det är samhället som åstadkommer utanförskapet och därmed är samhället som bör förändras. Individen var i och för sig bärare av sin funktionsnedsättning men hur handikappande detta blev beror på hur tillgängligt samhället är. Det miljörelaterade handikappbegreppet anammades snabbt av handikapprörelsen och man slog fast att handikapp är i stor utsträckning en följd av brister i samhället.

Funktionshindret kan elimineras genom att man förändrar samhället

Kritiken blev allt starkare mot segregeringen av personer med funktionshinder främst ifråga om skolundervisning och boende. Det ledde till att de stora institutionerna minskade kraftigt i antal. Normalisering och integrering blev målet med den nationella handikappolitiken..

Lagarnas tillkomst

1896 utfärdades lag angående blindundervisning. Allmän skolplikt hade gällt sedan 1842.
1934 kom rätten till blindhetsersättning.
1944 kom lag om undervisning för bildbara sinnesslöa.
1974 infördes lagen om anställningsskydd som ger anställda med nedsatt arbetsförmåga särskilt skydd vid uppsägningar.
Samma år kom också Främjandelagen som säger att arbetsgivaren och berörda organisationer vid överläggningar ska diskutera åtgärder som behöver vidtas för att åstadkomma bättre möjligeter för anställda med nedsatt arbetsförmåga att få eller behålla anställning. Arbetsmiljölagen (1977) ökade kraven på att arbetsmiljön skulle anpassas till människors olika förutsättningar. Omsorgslagen (1967:940), Lagen som reglerar omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Lagen var en särlagstiftning som innehöll nya lösningar för t.ex. boende och utbildning men som fortfarande innehöll regler om institutioner och åtgärder oberoende av samtycke.

Två av de viktigaste rättighetslagar som införts för personer med funktionshinder är LSS (1993), lagen om stöd och service och LASS (1993), lagen om assistentersättning. Tyvärr har inte LSS-lagen blivit vad lagstiftarna och vi hoppades när den infördes. För att spara pengar hittar kommunerna hela tiden kryphål som gör att de inte behöver bevilja personer med synskada ledsagning enligt LSS-lagen. Läs mer om personlig service här.

Handikappolitiken en socialfråga eller en rättighet

En skillnad mellan funktionshinder och andra diskrimineringsgrunder är att människor med funktionshinder inte sällan behöver insatser som vård, behandling, rehabilitering, stöd och service och hjälpmedel. Om inte dessa insatser fungerar tillfredställande kan det vara svårt för en person med funktionshinder att delta aktivt i samhället.

Funktionshinderspolitiken var länge också inriktad på att säkerställa en god vård och omsorg som en förutsättning för att människor med funktionshinder skall kunna delta i samhällslivet. Andra hälften av 1990-talet kom att handla om att säkerställa rätten till grundläggande stöd och service för personer med funktionshinder. Därför kom LSS och LASS till. Det främsta motivet till Handikappreformen var att det hade konstaterats omfattande brister i levnadsvillkor för personer med funktionshinder. Kommuner och landsting hade inte med de generella systemen klarat av att tillhandahålla tillräckliga insatser för personer med grava och svåra funktionshinder. Det behövdes tvingande lagstiftning med individuella rättigheter för att säkerställa en positiv utveckling för vissa personer med funktionshinder. Detta skulle bland annat LSS (1993), lagen om stöd och service och LASS (1993), lagen om assistentersättning, kunna rätta till. Men LASS har inskränkts och kommunerna hittar hela tiden vägar att komma undan skyldigheter enligt LSS.

Arbetet bakom den nya diskrimineringslagen har sin grund i de mänskliga rättigheterna. Det har handlat dels om att anlägga ett rättighetsperspektiv på sociala och ekonomiska frågor, dels om rätten att inte bli diskriminerad. Med Handikappreformen stod det klart att det krävdes extraordinära insatser för att garantera människovärdesprincipen och åstadkomma förutsättningar för lika behandling.

Handikappolitiken måste även diskuteras utifrån ett rättighetsperspektiv

omsorgsinsatser, blir det naturligt att diskussionerna främst handlar om att säkerställa dessa insatser. Det finns då en risk att diskussionerna blir självuppfyllande. Ju mer vård och omsorg som diskuteras, desto mer cementeras bilden av en grupp människor som är föremål för samhällets åtgärder och inte aktiva medborgare, med samma rättigheter och skyldigheter som andra. Med tillkomsten av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är det självklart att våra behov ska ses som rättigheter och att samhället ibland måste vidta särskilda åtgärder för att vi ska garanteras full delaktighet och tillgänglighet.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har godkänts och ratificerats av Sverige men det är inte tillräckligt. Om konventionen ska tillämpas och få genomslag på alla områden i samhället måste den därför inkorporeras i svensk lagstiftning.