"Jag känner att jag är mycket mer positiv till Olivias framtid nu. Jag ser att det finns väldigt mycket möjligheter. Förut har jag mer sett alla hinder", säger Birgitta Lanner, en av deltagarna.

Från hinder till möjligheter

Många anhöriga till barn med synnedsättning undrar över hur de på bästa sätt kan stötta barnet under dess uppväxt. För att ge klarhet i de frågeställningarna anordnade Synskadades Riksförbund en anhörigkurs.

– Det var en mycket uppskattad helg, vi fick höra att den var lärorik, nyttig och upplyftande, säger Christine Heli, barn- och föräldraverksamheten på Synskadades Riksförbund.

Kursen startade på Almåsa konferenscenter 14 november klockan 14:30. Av en ren tillfällighet är det bara far- och morföräldrar som nu står utanför ingången till Svartkrogen; en helt mörklagd lokal där det ska serveras fika. Syftet är att ge deltagarna en bättre inblick i hur vardagen kommer att se ut för deras barnbarn.

För Birgitta Lanner handlade helgen om mycket mer än bara det praktiska. Målet som farmor är att ge barnbarnet Olivia ett självständigt och rikt liv. För att nå det målet vill hon som anhörig avlasta föräldrarna.
– Som mor- och farförälder måste man känna ansvar. Jag tror att styrkan vi har fått här är viktig, säger hon.

Under helgen har deltagarna bland annat fått kännedom om hur det fungerar med hjälpmedel, punktskrift och vilka fritidsaktiviteter med inriktning på synnedsättning som finns att tillgå. De har också fått möta ungdomar med synnedsättning som berättar om sina liv.

Gruppen reflekterar tillsammans över upplevelsen i Svartkrogen. Stämningen är insiktsfull och eftertänksam. Ganska snabbt går samtalet över till kärnan; möjligheter och svårigheter i barnbarnens framtida liv. Det märks tydligt att det är vad man vill prata om under den här helgen. Samtalen här representerar mycket av de frågor som deltagarna tänker på i sina respektive sammanhang.
– Det gav mycket att höra de här ungdomarna prata om hur deras liv ser ut, hörs en röst från bortre delen av rummet. Resten av deltagarna svarar igenkännande.

De konstaterar tillsammans att det måste vara okej att bränna sig, eller slå sig när man som synskadat barn provar nya saker precis, som seende barn gör.