Den första ledarhunden - och den andra

Asha Kowalska bor i Stockholm och har nu sin andra ledarhund. Här berättar hon själv.

Min resa med ledarhunden började så här:

Jag har alltid varit mycket gravt synskadad, och i början av mitt liv var jag nästan helt blind.

Jag fick genom gå ett flertal operationer, vilket gav resultat, och jag är så tacksam över att jag fick den fina chansen att se världen - fast på ett mycket nära håll.

Jag kom i kontakt med min syncentral som föreslog mig ledarhund. Därefter fick jag prata med min ögonläkare som också tyckte att jag skulle jobba med en hund för att kunna komma ut.

Nu gjordes det en ansökan och så fick jag komma och prata med en husläkare.

Jag föreslogs i samband med det att göra en gastric bypass operation, vilket skulle hjälpa mig att få ordning på livet.

Jag var då stor, vägde cirka 130 kg och vad ledarhunden innebär förstod jag inte. För mig var det något som skulle vakta mig ifrån elaka människor osv.

När ledarhundskonsulenten Roger kom för att träffa mig för att se om jag skulle klara av att jobba med en ledarhund var jag faktiskt rädd. Jag visste inte hur jag skulle säga det, men i mitt stilla sinne trodde jag att bara för att jag hade fått diagnosen diabetes så var chansen borta att få ens tänka på att få prova en ledarhund.

Men jag minns vilken glädje det var och frihet det var när Roger skrattade lite åt mig.

Jag fick veta att diabetiker har förtur när man tilldelar ledarhundarna!

Jag minns hur vi gick runt i Sollentuna för att han skulle visa lite hur det skulle kännas att gå med en ledarhund. Men jag förstod fortfarande inte innebörden.

Så blev det sagt att jag skulle få gå på informationskurs.

Jag åkte dit och fick massvis med information av alla som jobbar med hundarna, och det var mycket på en gång.

Jag minns inte hälften av all information. Det gick så fort, och så skulle det igen beslutas om man skulle få eller ej jobba med sin egen hund.

Jag fick kravet att jobba upp min kondition, som på den tiden var inte den bästa, men jag kämpade med näbbar och klor för min hälsa och för att få jobba med ledarhunden.

När jag fick träffa min första ledarhund Ida så var jag osäker på vad som förväntades av mig och jag lyssnade på vad alla sa och försökte göra så rätt så möjligt.

Eftersom jag är uppvuxen med att vara så perfekt och att inte vara annorlunda utan vara som alla andra seende, så var det en utmaning för mig.

Så skulle vi ut och jobba med ledarhunden Ida, tillsammans med dressören och instruktören Lennart.

Vi skulle gå runt i rastgården. Den är inte stor, men hur skulle jag veta?

Jag gick där med darrande knä och kände att här svimmar jag på plats. "Lennart det här fixar jag inte" sa jag, var beredd att ge upp utan att ens prova.

Tur att han pushade mig och sa "äh det där fixar du, lätt som en plätt" och så fick jag gå runt där. Efter tredje varvet skrattade han och sa "jaha du klarar det där galant, du har redan gått tre varv".

Jag blev överlycklig och släppte tanken på att ge upp.

Så var det dags att åka hem och jag grät när jag skulle skiljas mig i från vovven.

När de kom var jag så överlycklig, skrattade och grät på en gång.

Jag fick nyckeln till friheten.

Vi började jobba och allt gick som en dans. Jag glömmer inte första gången jag gick själv i parken nedanför där jag bodde, och vilken glädje det var.

Och så kom vintern och snöstormen. Jag skulle ut med lilla Ida och eftersom hundar behöver motion och jag behövde det för min hälsas skull så gick vi gick lika lång runda som vi alltid gjorde.

Jag glömde mobilen hemma och tappade orienteringen helt. Då fick jag panik. Jag minns att jag började gråta och tänkte vi kommer att frysa ihjäl någonstans och blir övertäckta med snö.

Men så började Ida visa mig stolparna som Lennart hade lärt henne. Först förstod jag inte det i all sorg, men sedan när kom vi fram till träbron som jag kände igen, förstod jag att Ida var på väg hem, att hon visste var vi var.

När vi kom hem och in i värmen satte jag mig ner på golvet i hallen och grät av glädje för då förstod jag vad en ledarhund är och att den alltid hittar hem, även om jag inte gör det.

Tyvärr blev Ida påhoppad av andra hundar så hon fick sluta att jobba och gå i pension.

Fortfarande saknar jag henne så mycket och önskar att jag inte hade behövt fått byta henne.

Så skulle jag börja en ny resa med ledarhunden Jen och jag minns att jag efter ett tag tänkte vilket monster hon var. Ledsen var jag också och lilla Jen var också ledsen eftersom hon var bunden till sin matte. Jag ramlade några gånger och tänkte "hur ska det här sluta", men jag ville inte ge upp.

Så kom vi hem och resan började. Det blev fel i bland eftersom jag glömde bort att jag hade en ny vovve att jobba med och eftersom Ida alltid vetat vart vi skulle så tänkte jag inte på att själv hålla koll på vägarna.

Men det blev det en ändring och så kom Barbro till räddning. Hade hon ej kommit hade jag nog aldrig fungerat för jag var arg ibland och vi hamnade fel och jag har fått lära mig att bita ihop skräcken och sätta is i magen och tänka att allt fixar sig bara man vill.

Så kom första förvåningen: Jag skulle ut till SRF och jag hade inte gått den vägen på länge. Minst ett år hade passerat men tänkte att antingen frågar vi eller så hittar hunden. Det gjorde hon! Lycklig var jag.

Så tappade jag mitt färdtjänstkort och visste inte om det, och när vi hade kommit fram och jag skulle sela av henne så tyckte jag att det kändes konstigt och då jag kände efter stod hon där med mitt kort, det bar hon hela vägen hem!

Jag var så lycklig att hon tog den och bar den.

Det roligaste jag har varit med om är nog när vi skulle in till affären och handla mjölk och bananer och hon gick fram till de varor vi skulle ha. Då kände jag: hur vet du?

Det är många gånger som jag frågar mig hur hon vet vart vi ska gå. Hon vet när vi ska till centrum, när vi ska till bussen eller till t-banan. Jag förstår inte hur, men hon vet. Det har fått mig att undra om man kan kommunisera med sin hund omedvetet eller om hunden läser av en och vet.

Jag tror att det är flera olika svar till just den här frågan men i dag lever jag ett helt annat liv än vad jag gjorde för

Tänker mig som en ful ankunge som aldrig gick ut som inte vågade och i dag är jag över allt och jag ser inga hinder.

Visst kan det fortfarande bli fel osv men det fina Jen har lärt mig är att alltid vara lugn och ha is i magen och att absolut inte stressa för det blir inte bättre. Jag är så tacksam över att få jobba med henne och att hon är den vovven hon är.

I dag är det jag som får pusha henne i bland efter som hon har lite artros i tassarna, men vi anpassar oss efter varandra och jag skulle aldrig vilja leva ett så instängt liv som jag gjorde då.

Så det jobb som SRF och alla andra omkring gör är mycket mer än vad andra kan tro. Det kan man inte förstå förrän man står där.

Nu önskar jag dig en härlig dag och glöm inte: ingenting är omöjligt utan man kan allt. Var dig själv och ge dig själv en chans.

Asha Kowalska