Ett efterlängtat telefonsamtal

I augusti 2009 blev Anna Bergholtz ledarhundsförare.

Ett efterlängtat telefonsamtal. "Anna, nu har vi en hund åt dig". Äntligen skulle jag återfå min frihet. I alla fall till stor del. Den frihet som togs ifrån mig när jag förlorade synen sju år tidigare. Men jösses, om jag ändå vetat. Vetat vilket hårt arbete jag hade framför mig/vilket berg jag just skulle till att bestiga.

Dagen D var kommen. Vi satt alla spänt väntandes på våra rum. Alla vi som skulle få ledarhundar. Ljudet av tassar från korridoren. En knackning på min dörr. Jag öppnade och in rusade en glad, ljus labrador. Ett stort ögonblick, tänkte jag. Första mötet med min första ledarhund. Men bekantskapen varade inte särskilt länge.
– Ska hon verkligen dra så här, undrade jag förskräckt, liggandes som ett
streck efter den livliga hunden. Nej, förstås inte.

Besvikelsen var enorm, när hunden byttes ut. Från en tuff glad lady gick jag nu till en nervös mespropp. Hårda ord, men sanningens sådana. Nya hunden gnällde, gnydde och skällde om vartannat. Uppenbarligen skulle hon inte bli någon bra ledarhund.

Redo att ge upp, kom hund nummer tre. Tredje gången gillt, hoppades jag som knappt hade någon motivation kvar. Men mötet Med Duncan förändrade allt. Som en brun nallebjörn a la tjuren Ferdinand klev han rakt in i mitt hjärta, eller snarare lufsade. Här var nämligen hunden man fick sparka igång.

Väl hemma började vi med att träna in vägen till raststället. Det var fascinerande att se hur Duncan på mitt kommando sökte stolpen och ställde sig där. Fast häftigast av allt var när vi återvände hem och han genast gick till rätt port. Var det så här enkelt? Nej, knappast.

Ferdinands tjuriga sida trädde fram. Jag gav order att gå vänster, men Duncan rörde sig inte. Jag provade med höger, men utan resultat. Hallå hunden, men gå då. Min instruktör Barbro peppade mig och jag peppade Duncan. Emellanåt lossnade det och ibland stod det helt stilla.

Så kom dagen jag särskilt minns. Vi skulle korsa övergångsstället i centrum där jag bor. Duncan totalvägrade. Han tänkte minsann inte gå någonstans. Jag gick nog igenom hela
humörsregistret, från entusiastisk och positiv till uppgiven och förbannad. Det slutade med att vi båda sorgset vandrade hemåt. Gråtandes satte jag mig i köket. Tankarna snurrade. Runt, runt. Att det var mycket jobb med en ledarhund, hade jag fått höra och nu sannerligen även fått erfara. Men var det verkligen värt det? Så bara bestämde jag mig.

– Duncan kom! Kanske hade han tänkt samma tanke, för den annars så sega vovven for ut i köket likt ett skott. Någon slags magi, en alldeles speciell känsla. Vi var eniga. No matter what, skulle vi kämpa vidare.

I dag, drygt fyra år senare är Duncan och jag ett grymt team. Under åren har vi blivit alltmer samarbetade. Det är en enorm frihet att kunna gå en lång promenad, när andan faller på. Att kunna ta mig till affären och gymmet, utan färdtjänst. Dessutom är det underbart med sällskap, en trofast svansviftande vän. Fast självklart dyker det alltjämt upp stunder, då jag håller på att bli tokig. Som när Duncan överraskar med en frusen bajs i gapet, rör sig i snigelfart eller vägrar komma när jag släppt honom lös. Men
jag antar att det är lite som att ha barn, man älskar dem ändå.

Anna Bergholtz
"Blind journalist som öppnar ögon"