Första gången med ledarhund av Johan Seige

Jag håller fumligt i selen. Lite osäker på hur jag ska bete mig. Instruktören tar ett försiktigt tag i min hand och placerar den mitt på bågen. Så, säger hon, där på ett ungefär. Hunden är ivrig, tittar åt höger och vänster, flämtar lite, piper glatt, viftar på svansen. Jag är hundvan, har växt upp med Berner senner, men har aldrig lagt mitt liv i någon pälshögs tassar förut. Ok, säger instruktören, kommer du ihåg kommandona du lärt dig? Mmm, svarar jag, nervös att göra eller säga fel. Framåt är före. Ja. Ok. Ska vi gå? Säg före åt honom du. Hunden hör hennes ord och rör sig, sugen på att jobba, på alerten. Jag säger före och vi sätter fart. Den muskulösa varma kroppen mot mitt vänstra ben. Hans koncentration känns. Jag är inte beredd på kraften i rörelsen. Han flyter fram som en våg, drar i selet, tassarna trummar mot gruset.

Träningen slår in, han har gått i tjänst och älskar varenda sekund. Nu ska vi gå in på hinderbanan, så säg åt honom att svänga vänster om ca 10 meter. Jag räknar stegen. 8, 9, vänster! Inget händer. Vi fortsätter rakt fram, tror jag i alla fall. Vad fasen, varför svänger han inte? Har han redan svängt utan att jag märkt det? Vad händer om jag säger vänster igen? Eh du, ska jag säga åt honom att… plötsligt svänger han utan förvarning. Jag hänger i selet som en jojo, och tar ett par snabba kliv för att komma ifatt. Wow, vad hände? Han svängde vänster som du sa åt honom, säger hon med ett skratt. Har vi någon slags fördröjning eller? Fördröjning? Nej, han väntar alltid till det kommer en väg eller trottoar att svänga av på. Annars skulle du ju hamna i diket hela tiden. Givetvis, tänkte jag, det sa de ju också under informationen. Och sen är det ju rätt logiskt också egentligen.

Vi tog oss igenom hinderbanan, jag vinglandes, han stadigt och klockrent. Det tar ungefär 1 år, sa instruktören, innan du och hunden synkar.

Känslan av den där otroligt fokuserade kroppen bredvid min, gör mig fortfarande lika imponerad efter 15 års ledarhundsförande. Deras fantastiska sensitivitet på vad jag vill är häpnadsväckande exakt. En nästan omärkbar rörelse i selet och han saktar av direkt. Jag gör en mjuk viftning med käppen, knappt skönjbar, och han tar ett par snabba kliv åt vänster för att hålla bättre kant. Känslan när han med iver och spänd kropp är helt uppslukad av mig i väntan på ett kommando, vilket som helst, är så rörande att jag ibland nästan blir tårögd.

Den kärleken och fullständiga troheten han visar mig, gör mitt jobb med honom till inte bara ett rent nöje, utan ger mig också ett tungt ansvar och en mycket viktig uppgift jag måste förvalta väl. Ett ekipage i fullständig synk. Friheten när han leder mig ut på landet, mellan åkrarna, till dofter av hö och skog, gör honom helt ovärderlig. Ledarhunden har gett mig min självständighet tillbaka. Möjligheten att gå fort, springa, sträcka ut! Balansen har förbättrats, syreupptagningen får min kropp att må bra. Att kunna promenera ensam har gjort att jag nu uppskattar assistans på ett helt nytt sätt. Inte som ett tvång för att jag inte kan. Utan som en förmån jag kan nyttja om jag inte har hunden med.

Tack /Johan Seige