Memphis in memoriam

Här kan du läsa en mycket personlig och levande berättelse som ledarhundsföraren Josef Schibli skrivit till minne av sin ledarhund Memphis.

Den åttonde maj var jag tvungen att med obeskrivlig sorg ta avsked från min älskade Memphis. Han hade fått svårt att gå upp för de sex trappstegen till hissen.

Även när jag fick hjälp av Birgitta, en vän som bor nära, kunde vi inte hindra att benen vek sig under honom – en syn som skar djupt i mitt hjärta. Ute under rasten eller inne i lägenheten var han för det mesta pigg och leklysten igen. Vad skall man göra i sådana fall? Jenny Garland, vår nya veterinär i Skåne, förekom mig och rekommenderade lugnande, smärtfria injektioner som på värdigt sätt skulle föra Memphis till det eviga Nirvana.

Morgonen kom, då jag efter en sömnlös natt – jag hade legat på golvet vid sidan av Memphis' säng – gick ut med honom. Vetskapen om att det var sista gången kändes som tunga stenar i halsen, bröstet och magen. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Som vanligt fick Memphis sin frukost, tabletterna, det sista grisörat och avslutade det hela med att slicka rent skålen med filmjölken. Efter det gick vi till sovrummet igen, där han lade sig i sin söndertuggade säng och jag vid hans sida för att kunna stryka honom över kroppen.Mina tankar gick tillbaka till en marsmorgon 2001, då jag satt på sängkanten i ett litet rum på Hundskolan i Sollefteå och nervös, med korta uppehåll, lyssnade på min klocka. Vid niotiden skulle de komma, Kurt, skolans chef, Roger, min lärare och Jenny Andersson, instruktör, med huvudpersonen själv, Memphis, båda från Oslo. I mörker och kyla hade de kört därifrån under natten. Mina blickar gick ofta till hörnet där hundsängen med den luddiga filten låg. Vid sidan om den blänkte aluminiumkärlen för mat och dryck.

Plötsligt hördes steg som närmade sig. Dörren flög upp och in flög ett svart vidunder på fyra ben och med viftande svans. Han begav sig direkt till kärlet med vatten. Efter det upptäckte han mig och kärlek uppstod vid första ögonkastet. Hans nos var mycket välformad och påtagligt smalare än hos andra labradorer. Samtidigt hade de andra kommit in. Kurt satte sig på den enda stol som fanns och de andra på båda sidor om mig. Kurt tog till orda och berättade om Memphis´ tid hos fodervärdar i den vackra Valdresdalen söder om Norges högsta berg, Jotunheimen, om vildmarkerna med de höga, långsträckta bergsryggarna med djupa dalgångar. Efter det tog Jenny över och berättade om tiden på Oslos hundskola. Man förstod att det inte alltid var så lätt att bibringa den norske gutten vett och hut. En familj i Asker – släkt med fodervärdarna i Valdresdalen – tog hand om Memphis under lediga dagar, till småflickorna Kristines och Inger-Anes stora förtjusning. Vid ett tillfälle stötte Roger till mig lätt och sade att jag skulle titta ner på hans fot. På den hade Memphis lagt sitt huvud utan att jag hade lagt märke till det, då hela min uppmärksamhet skänktes Jennys berättelse och utseende. Hon och Kurt lämnade rummet och Roger visade mig hur man sätter på en sele.

Sålunda inleddes fjortondagarskursen. Vi var elva ekipage. Alla hade en egen instruktör, men inte sällan övertog Roger hela gruppen. Det var på dessa vandringar i de snötäckta norrlandsskogarna som Memphis kom i sitt esse. Han drog iväg med mig och, än värre, ifrån gruppen, tills jag befann mig i den drömska, orörda naturen, långt ifrån all civilisation. Det var bara genom våra egna spår vi kom tillbaka till gruppen. En annan egenart var att Memphis skällde hela tiden när jag lämnade honom i vårt rum för att äta.

Dagen kom, då han skulle avlägga prov i stadsmiljö. Roger gick bakom mig och bestämde vägriktning, höger, vänster, håll kant, för att så småningom komma till Kurt som stod i en vägkorsning. Allt hade gått bra, tills vi stod bara några meter ifrån skolans chef. Då hände det. Jag kände en plötslig smärta i vänstra handen och såg Memphis fara runt som en snurra. Det var inte svårt att gissa vad som väntade. Uppgiven gick Roger till en livsmedelsaffär för att hämta en plastpåse. Jag älskade inte Memphis mindre för det. Han förblev för mig "Mon fils" - min son.

Sista kvällen frågade en av ledarna alla vilket löfte de kunde avge för att deras ledarhundar skulle ha det bra. Jag behövde inte fundera länge och svarade: "Memphis ska inte vara bara ett redskap, han har en själ som vi människor."

Roger följde med till Helsingborg och stannade några dagar för att anpassa Memphis till den nya miljön. Bättre än Fredriksdal, där jag har min bostad, med de stora grönområdena, hade inte gått att uppbringa. Jag mindes telefonsamtalet från SRF, då någon frågade mig om de fick lämna ut mitt telefonnummer till familjen Knutsen i Asker och familjen Vidvei i Lomen, fodervärdarna i Valdresdalen. De senare ringde mig och frågade om de fick besöka mig. Lycklig erbjöd jag dem logi, om de kunde finna sig i att sova på en bäddsoffa. Detta avböjde de dock. En vacker sensommardag kom de – med Lillarne, bara 14 dagar gammal. Otroligt! Otaliga gånger har jag frågat mig vad det var som drev de båda att köra en lång dag för att se hur Memphis hade det. Idag förstår jag det. De stannade i två dagar, som vi utnyttjade till att göra promenader tillsammans. Vid avskedet blev jag inbjuden att besöka dem året därpå, vilket också skedde.

Den gången tog Memphis och jag bussen till Oslo, där Berit – mamman till Kristine och Inger-Ane - mötte oss. Memphis upptäckte de redan innan framdörren öppnades. När detta skedde tog han inte de tre trappstegen utan hoppade rakt in i treklövern. Klockan var halv tre och Berit hade tre timmar till förfogande. Jag fick föreslå något vi kunde göra och valde Vigelandsparken som jag besökt en grå vinterdag för många år sedan. Nu sken solen på de gröna träden och Vigelands lidelsefulla stenskulpturer och hjälpte till att framhäva den tredimensionella kraften i dem.

I Asker hade Berits man Jens väntat på oss. Jag fick mat och ett sovrum i den stora villan och dagen efter åkte alla till Lomen där Eivind och Oddrum bodde. Oddrum var lärare i en landsortsskola i glesbygden och hade nu semester. Varenda dag körde hon mig omkring, vi besökte hennes skola, gamla träkyrkor från medeltiden och gömda småbyar. Memphis delade tiden mellan Oddrum, barnen, mig och Nix, en ljusbrun labrador i samma ålder. Tack vare Memphis fick jag tillbringa denna lyckliga vecka i Norge. Än en gång fick jag uppleva det ett år senare.

Tanken väcktes inom mig att visa Memphis mitt gamla hemland Schweiz och fadersstaden Zürich så länge jag kunde se någorlunda, vilket alltid är en relativ fråga. Människor i Schweiz undrade, när jag kom med en ledarhund med sele i en hand och en kamera i den andra. Den var helt automatisk. Det räckte att se Memphis' svarta konturer mot en ljusare bakgrund.

Jag tog det för självklart att själv betala de dyra rabiessprutor som krävdes. För runt tretusen kronor köpte jag ett generalabonnemang för en månad, som berättigade mig att åka runt i hela Schweiz, inte bara med järnvägen utan alla stadsbussar, spårvagnar, offentliga båtlinjer på sjöarna och berg- och linbanor upp till över tretusen meters höjd. Det gällde att ha alla papper i ordning. En dag frågade en konduktör efter beviset på att Memphis var en ledarhund. Litet irriterad pekade jag på selen. Kontrollanten bara skrattade: "Jag ser på papperen att ni bor i Sverige och kanske därför inte vet att hundar inte åker gratis." - Sparsamhet eller rättare sagt snålhet gör en uppfinningsrik. Man går till en god vän som har en ledarhund och lånar dess sele när man ska åka bort. Enkelt – inte sant! - Det kändes som om en stor hand grep om min hals. Febrilt sökte jag i min axelväska efter papperet medan svetten rann från pannan. Jag hittade det till sist. Det var rena slumpen att det hade följt med.

Jag kände mig som en kung dessa dagar. Fick bo gratis hos en gammal vän, där jag också fick frukost. Nästan varje morgon tog jag spårvagnen till huvudbangården, tog ibland på måfå ett tåg, nyfiken på var jag skulle hamna. Det kunde hända att jag åt lunch efter en sightseeing-runda i Genève och kvällsmat vid Lago Maggiore i Lugano. En dag tänkte jag försöka att åka kugghjulsbana upp till tretusen meters höjd med Memphis. Stora förhoppningar hade jag inte – han som tog en stor omväg vid åsynen av en rulltrappa. Glädjas månde tvivlaren när han såg Memphis hoppa in i farkosten. Det var som om han visste om att luften ovanför 2500-metersgränsen var knappt hälften så varm som den i låglandet. En dag kom vi på det viset upp till Mürren där vi gjorde en liten vandring. För Memphis var där helt nya dofter bland den alpina vegetationen och han botaniserade runt bland alprosorna. Från Mürren tog vi linbana upp till Schreckhorn på en höjd av litet mer än tretusen meter. Vi blev omsvärmade av närgångna bergskråkor som var vana vid turisternas givmildhet. Utsikten över Berner Oberland med de världsberömda alptopparna Eiger, Mönch och Jungfrau täckta av den glittrande, solbelysta snön var förtrollande. Memphis trivdes i kalluften medan jag frös. På hemvägen gjorde vi ett uppehåll i huvudstaden Bern, där jag arbetat ett halvår en gång. Vi gick under de medeltida loftgångarna till björngropen. Memphis visade inget större intresse för björnarna. Den närbelägna Aarestranden lockade mer och jag hittade ett säkert ställe där han kunde ta ett bad. Framför Bundesparlamentet tog jag den obligatoriska bilden av Memphis framför en sevärdhet, så som jag fotograferat honom tillsammans med Jean Jacques Rousseau på Rhône-bron i Genève eller med Huldrich Zwingli i Zürich. Det blev omkring trehundra bilder, för jag tog för säkerhets skull flera foton på varje plats, eftersom jag ville att Memphis skulle se in i kameran. Genom att hålla en godisbit vid sidan om optiken hoppades jag på ett bra resultat.

Dagarna gick alltför fort. Tyvärr regnade det på nationaldagen. Man fick sitta i tält för att sjunga och dricka. Även fyrverkerier förekom och en överförfriskad idiot slängde en bomb in i tältet, där jag satt med Memphis och ett par vänner. Det var inte lätt att få ut honom ur tältet från den plats där han hade förskansat sig.

Det var en av de vackraste somrarna jag fick uppleva med Memphis. Två år efteråt fick jag en inbjudan till hundraårsjubileet av Zürichs Blindenverein, då jag bidragit med ett litet skriveri i jubileumsskriften. Jag vistades med Memphis åtta dagar gratis i blindhemmet mitt i stan. Festligheterna firades i närvaro av några medlemmar ur Zürichs stadsregering i stadens exklusivaste hus – Skråhuset från 1600-talet med mycket guld, dekor, måleri och kassett-tak, en praktsal som till och med hade kunnat göra Ludvig XIV avundsjuk. Och där fick jag komma in med min Memphis, som dock bara intresserade sig för det vitdukade, blomsterprydda snacks-bordet. Föreståndarinnan på Blindenheim tog hand om mig och Memphis och förde oss till bords, där förrätten och dryckerna serverades. Man tog det lugnt. Talarna avlöste varandra medan Memphis flirtade med en helvit ledarhundsflicka. Jag hade mycket intressanta samtalspartners vid bordet men själv var jag nog inte en sådan, eftersom jag inte ville bryta kontakten med Memphis. Han befann sig ju plötsligt bland folk vars språkstruktur – melodi, tungomål och artikulation – var en annan och hundar kan reagera på samma ord på olika sätt beroende på tonläge och annat.

Jag kom att tänka på en annan resa samma år, bara två månader senare, då jag besökte min son Martin och hans fästmö i Berlin, där de hade vistats några månader. För både Memphis och mig var de fem dagarnas uppehåll där rena katastrofen. Jag blev sjuk och inte heller Memphis var sig lik längre. Där vi bodde löpte halvvilda hundar och ändå var jag tvungen att gå ut med min hund. Vid ett tillfälle skulle Martin och jag gå någonstans där hundar inte var tillåtna. Då försökte Memphis hoppa från tredje våningen. Anna, Martins fästmö, hindrade honom. En dag promenerade vi på en skogsbevuxen höjd som kallades Babelsberg, där tyska filmindustrin UFA hade spelat in sina nazistvänliga filmer. Memphis visade inget intresse för detta. Han hade tillräckligt att göra med alla vildsvinsspåren. Jag var helt uträknad. Han lydde mig inte ett dugg. Inte ens godis ville han ta emot. Han snokade i alla jordhögar och grävde vildsint i dem så att jorden flög vida omkring.

Den sista natten blev jag svårt sjuk. Vid middagstid nästa dag följde Martin oss till flygplatsen. Två dagar senare lades jag med över 300 CRP in på lasarettet, där jag blev kvar i fem veckor. Memphis skickades till Sollefteå – en fruktansvärd tid för mig. En tröst var att en pensionerad polis tog väl hand om honom. Inte förrän på våren fick jag Memphis tillbaka igen. Vi var båda synnerligen lyckliga. Det var en fröjd att se hans höga hopp, se honom flyga genom luften, vilket måste vara en norsk specialitet. Redan Ibsens Peer Gynt lär ha flugit genom luften på ett vildsvin. Vildsvin? Låg inte där svaret på hans märkvärdiga beteende på Babelsberg?

Medan jag låg vid Memphis' sida och med mina händer strök över hans huvud, rygg och ben, var det som om en spökhand bläddrade förvirrat och osammanhängande i minnenas bilderbok. Jag såg mig omringad av fyra omkring tjugoåriga pojkar, som vägrade svara på min fråga, varför de slog sönder inhägnaden i vilken man rastade hundar och spelade basketboll. Memphis hade redan tidigare passerat gruppen, som inte såg mig tillsammans med honom. Jag var rädd, för jag hade kontokortet i bakfickan eftersom jag tänkte ta bussen till banken efter rasten. Memphis var långt borta när jag ropade på honom. Redan efter en andra inkallning kom han i en rasande fart. Medan jag kramade om honom drog sig killarna lika stumma som tidigare tillbaka. Vem vet – kanske Memphis den dagen räddade mitt liv.

Plötsligt såg jag bilden av Anna, jordbrukskonsulenten som hade hyrt in sig på samma etage som jag. Vid hennes sida gick en ung schäferhona – Ronja. Hon hade ett ben gipsat efter ett språng från balkongen. Anna fick aldrig reda på Ronjas tidigare öden innan hon övertog denna eleganta, formsköna hund med de vackra bruna ögonen. På dagarna var båda borta men på kvällarna rastade vi våra hundar tillsammans. Jag var lika förälskad i Ronja som i Memphis och saknade Anna och Ronja mycket när de flyttade från Skåne. Vi träffades dock varje år kring nyår och midsommar. Ur bilderboken dök samma ansikten upp, som mer och mer bildade en krets kring Memphis. De blev alla ett stort stöd för honom och mig, som jag aldrig kan tacka tillräckligt – än mindre återgälda. I fem år har Birgitta, med några undantag, övertagit middagsrasten, då jag hade svårt att gå så långt. Och när Memphis inte längre kunde gå de sex trappstegen upp till hissen, kom hon alltid och hjälpte mig. På det viset slapp jag undan en situation jag var så rädd för, att skiljas från honom medan han ännu levde.

Klockan var nio och Birgitta kom, som vi kommit överens om. Jag förmådde inte säga ett ord, tänkte bara att Memphis bara hade en timme kvar att leva. Birgitta sa inte heller någonting när vi satt i köket. Hon visste antagligen att det är lättare att falla i gråt när man talar. Dessutom såg hon att jag helt ägnade mig åt Memphis, som hade lagt sig vid mina fötter.

Vid tiotiden kom SRF Skånes veterinär Jenny. Det var som om jag tappade min besinning. Jag hörde mig själv gråta liksom från fjärran. När jag kom till mig själv igen stod jag på knä och hade Memphis' huvud i mina händer medan han idogt slickade mitt ansikte. Förtvivlad kysste jag hans smala, välformade nos om och om igen medan mina tårar föll på den. Mitt i allt frågade jag mig hur mycket han förstod av det som försiggick. Plötsligt stod Samson, den andre veterinären, i köket. Han var väntad. Jag satte mig på en pall för att komma närmare Memphis. Han lockades att lägga sig på sin sängfilt, där han fick ett lugnande medel. Jag tog så mycket jag kunde av honom i mina armar – något jag alltid önskat mig för att ge honom trygghet in i det sista. För att bekräfta för mig att jag gjorde rätt när jag gick med på den förlösande dödshjälpen, framkallade jag de minnesbilder där Memphis låg förnedrad, rädd och lidande på trappan. Jag lade mitt huvud intill hans, lyssnade på hans andetag, som blev svagare. Jag lyfte försiktigt närmast befintliga öronlapp och sade med svag röst: "Farväl min älskling, min ´Monfils´. Jag var Din pappa när inga andra hörde på. Jag vill tacka Dig för all den lycka och glädje Du gett mig i alla år vi var tillsammans. Jag lämnar inte ut Dig till det okända. Du kommer till mig igen och jag vill stanna vid Din sida tills jag själv skall bli till aska. Då skall vi förenas igen och strös ut i havet där vi rider på vågornas rygg och leker i stormvindarnas brus under solens gyllene sken och stjärnornas eviga blinkande ljus." Sedan blev allt tyst omkring mig. Det var bara jag som skakade med hela kroppen. Någon hjälpte mig upp från golvet – eller var det djupet?

Bilden av Memphis' uttåg ur vårt gemensamma hem kommer jag aldrig att glömma.

PS Jag vill också tacka alla mina vänner som bistått mig i min stora sorg med stor förståelse.

Helsingborg 14 maj 2012

Josef M. Schibli