Min ledarhund Quine och jag

Lars-Erik Kleibrandt fick sin första ledarhund 2013.

Under hösten 2012 så fick jag information om ledarhundar. Jag var på infokurs i fyra dagar på Almåsa och fick prova på hur det kändes att leva med ledarhund. Det kändes bra och jag kände mig mogen att ta ansvaret för hunden och att lita på att jag kunde följa ledarhunden.

Jag blev tilldelad en ledarhund den 4 februari 2013. Det var en blandras mellan labrador och golden retriever med namn Quine. Hon var uppfödd i Norge strax utanför Oslo. Det visade sig att det var en mycket tillgiven vovve som har blivit ett med mig.

Den 11 februari åkte jag och Quine från Almåsa efter en fin kurs tillsammans och på kursen med min instruktör Kurt Jönsson. Vi åkte buss från Stockholm till Funäsdalen.

Det gick väldigt bra och Quine låg lugnt vid mina fötter hela resan på 9 timmar. Quine kom till vår fjällstuga och bodde in sig och verkade trivas med sin nya omgivning. Hon tyckte mycket om snön.

Jag fick hjälp av Hans, en instruktör som hjälpte mig att leva ihop med Quine. Vi gick promenader i vårt stugområde och i Byn där vi besökte de flesta affärer och blev kända. Vi hittade rastplatser och rastpromenader som jag kunde hantera själv när jag blev ensam med Quine. Vi har en fin tid i fjällen tillsammans och vi blir väl emottagna överallt.

Vi har fått så fina rutiner: Vi rastar vid sjutiden på morgonen efter att Quine väckt mig med en puff på armen. Efter rastningen går vi in och torkar tassarna och kelar en stund, och sen blir det mat. Vid tiotiden rastar vi igen och därefter går vi en promenad med selen en timme och därefter leker vi i snön en stund, till Quines glädje. Då över vi inkallning och så får hon söka efter mig m.m.

På eftermiddagen hämtar vi posten och går med soporna och så blir det mat vid femtiden och en rastning Sen blir det en lugn kväll och vid 22-tiden rastar vi och sen är det sängdags.

I början av maj åkte vi till Smögen där vi bor på sommaren. Där fick jag hjälp av Maria och där var det mer komplicerat att gå med sele och hitta rastställe. Försommar och eftersommar gick det väldigt bra att gå i selen, men under högsäsong då alla turister kom till Smögen var det plösligt svårt att ta sig fram säkert Att gå över gatan på ett övergångsställe var förenat med livsfara då jag och Quine höll på att bli överkörda ett par gånger.

Det var också så mycket folk och lösa hundar så det var svårt för Quine att hitta plats och att jobba ostört.
Jag blev så stressad av situationen på Smögen att jag blev drabbad av en hjärninfarkt . Efter sommaren så beslöt jag och min fru att vi måste ändra på vårt bostadsförhållande, så vi såg oss omkring efter ett annat boende.

Till hösten 2014 flyttar vi till en lägenhet i Vänersborg där jag och Quine kan vara ute och promenera mer säkert, eftersom där finns fina promenadvägar och säkrare övergångsställen. I höstas flyttade vi upp till Funäsdalen igen för att tillbringa vintern och sommaren 2014.

Nu är vi i mitten av februari och vi har ett lugnt och fint tillsammans; jag och Quine och fru i en snörik vinter.

hälsar

Lars-Erik Kleibrandt