Ekolokalisering


Ekolokalisering är en teknik som betyder att man övar upp förmågan att höra hinder. Det gör det lättare för den som inte ser att orientera. Leif Sunesson vet hur det fungerar på grund av att han själv använder sig av tekniken.

– Jag är blind, men jag upplever inte världen som särskilt tom. Jag upplever en massa ljudskuggor och kan höra stolpar, hörn, träd, trappor, trappräcken och även människor, trots att de är tysta.

Leif ägnar sig åt ekolokalisering nästan jämt.

– Det känns som ett tryck mot ansiktet eller kroppen när man närmar sig, säger Leif.
Trycket man upplever är ljud. Direktljud från den som orienterar sig, eller ekon av ljud i omgivningen som reflekteras mot dig och hindret.

– Själv är jag inte så bra på att klicka och smacka, något som ibland behövs för att förstärka reflexionen av ljudet mot hindret, säger Leif. Många tycker också att det är stigmatiserande att göra så. Jag hade länge en käpp med järnklack, det räckte.

Det är samma förmåga som fladdermössen använder sig av. Människans förmåga är förstås inte lika specialiserad men finns ändå där, fast den som har fullt fungerande ögon inte behöver utnyttja den.

– Förmodligen har människor använt sig av den här färdigheten i alla tider, fortsätter han. Hur gjorde man annars förr när det var mörkt och det inte fanns lampor? Om inte, skulle förmågan säkert inte ha funnits kvar eller ens utvecklats.

– Nu när jag sitter här hör jag taket och att det finns en lampa också, säger Leif. Jag kan även känna en människa eller en mjuk stol, det blir liksom en mjuk skugga. Det viktiga är att jag hör all slags förändring väldigt tydligt när jag promenerar. Jag hör när jag kommer nära olika sorts hinder som stolpar eller träd eller cyklar – allt som står upp lite. Det hör jag som tryckförändringar på min kropp, olika högt upp beroende på hur höga hindren är.

– Jag kan höra om ett staket har vågräta eller lodräta ribbor. Beroende på hur lång tid det tar för mig att passera och hur högt skuggan når, kan jag även höra skillnaden på en stillastående stor och en liten bil. Min värld är inte stilla och tom, den är full av skuggor och tryckförändringar. Det är som att se, fast med öronen. Det må vara diffust och utan detaljer, men jag gör det. Det är att leva.

– Jag har inte behövt använda käpp i närmiljön, vilket har gjort att jag kunnat röra mig friare. Jag behöver inte böja på huvudet eller spänna kroppen, jag får inte ont i ryggen. Utan ekolokalisering hade min värld varit väldigt dyster och tom. Det hade varit som att gå igenom en stor sal full av oljud, det hade varit hemskt.

Barn med uttalade synnedsättningar lär sig ofta spontant att ekolokalisera. Det är viktigt att barnen uppmuntras till detta så att de får lättare att kunna umgås med sina seende kamrater.

– Jag glömmer aldrig när jag frågade min mamma vad som fanns ovanför min säng, det kändes som ett tryck i ansiktet, säger Leif. Det var taket. Sen den dagen fick jag berätta om allt jag kände omkring mig och mamma uppmuntrade mig. Jag fick oerhört mycket stöd.

Men även vuxna kan lära sig. Leif berättar om en person som blev blind i 30-årsåldern och som ganska snabbt kunde höra stolpar.

– När man mister synen stannar allt upp för att världen blir så ny. Då är det svårt att uppleva nya saker. Men när man har kommit igenom det kan man börja lära sig.

Leif försöker tillsammans med den före detta anpassningsläraren, numera universitetslektorn vid Göteborgs Universitet, Inger Berndtsson, att få syncentralerna att börja instruera i ekolokalisering. Det har bildats ett Nordiskt nätverk, NordEkko där det visat sig att danskar, finländare och islänningar varit snabbare än svenskarna på att föra ut konsten i det praktiska livet. I Danmark finns det till exempel ett studiematerial, vilket inte finns i Sverige. I Canada utbildar man ledarhundsförare i ekolokalisering. I Sverige har man undervisat i tekniken på masterutbildningen vid Stockholms universitet, men kunskapen har inte systematiskt förts ut till syncentralerna.

– Det vore bra om det fanns personer på syncentralerna som hade egen erfarenhet av att använda ekolokalisering, säger Inger. Då är man bättre rustad att utbilda andra.

– Och det vore bättre om synrehabiliteringen vore statlig, tillägger Leif. Som det är nu, med verksamheten uppdelad på landsting, är det svårt att hitta resurser till förändringar. Kanske kunde Synskadades Riksförbund spela en roll här, funderar han vidare.

Leifs förmåga att höra diskantljud börjar nu bli sämre vilket leder till att han måste använda käpp mer. När han var yngre kunde han även cykla. Fanns det hinder hörde han dem och väjde. Men då han inte längre hör var marken är, fungerar inte cyklingen längre.

– Jag minns när jag skulle träffa en ny tjej, hon antog att vi måste gå men jag insisterade på att cykla. Jag tog en cykel med växel så att jag hörde ekot från dess tickningar. Jag hörde murar och gräspartier, jag hörde henne genom bilarnas ljud, mitt ljud och hennes eget ljud. Vi cyklade kanske lite långsammare än hon skulle ha gjort själv men det gick bra. Utan ekolokalisering hade det inte gått alls.