Kvinna 55 år

Kvinna 55 år. Gift och har vuxna barn.

Jag började märka av min ögonsjukdom, RP, 1993. Jag hittade inte saker som mina barn tappade på golvet. Kontaktade först optiker, men blev remitterad till ögonläkare. Jag har tidigare varit yrkesverksam men är nu arbetslös.

Jag tycker att jag har kommit rätt långt i min rehabilitering och tänker inte så ofta på att jag inte ser. Jag försöker vara en förebild för andra synskadade. Livet har mycket att erbjuda fast man inte ser. Man får göra saker på ett annat sätt. Jag har t.ex. skaffat mig en ledarhund.

Jag behöver egentligen ledsagning så fort jag stänger ytterdörren till lägenheten. Jag behöver ledsagning i många vardagliga situationer – vid promenader, när jag ska handla, gå på teater eller föreläsningar. Ibland behöver jag också göra bankärenden och liknande.

Det är ju ett problem att hitta till olika platser man ska till. För mig är det också viktigt att få syntolkning – och få veta saker som hur folk klär sig och hur naturen ser ut.

Hemma klarar jag det mesta på egen hand. Min man tar hand om städningen och min son hjälper till med räkningar och sådant.