Kvinna, förskolelärare

För Annelie Sövig stod yrkesvalet klart redan i tonåren. Förskolelärare skulle hon bli, precis som mamma. Efter gymnasiet följde utbildning på Göteborgs Universitet. I dag arbetar hon heltid på en förskola och känner att hon hamnat alldeles rätt. Hon älskar sitt jobb och vad beträffar synskadan har den aldrig varit något problem. Snarare en tillgång, enligt Annelie själv.

- När vi är ute med barnen på gården rör jag mig nog mer omkring, jämfört med mina seende arbetskamrater. För att få en bättre överblick. Och så har jag valt att skriva namnlapparna på barnens fack med stor och svart stil. Annars är jag nog som vem som helst, berättar Annelie Sövig.

Hon sitter i soffan intill mig. Just nu är hon mammaledig, men närheten till barn har hon även i sitt yrke som småbarnspedagog.

Annelie bestämde sig tidigt för vad hon ville arbeta med. Hon har själv alltid varit ett stort dagis-fan och har dessutom en mamma som är förskolelärare. Valet var därför enkelt och att synskadan skulle vara ett hinder har aldrig existerat för Annelie.
"Hemma har jag alltid blivit behandlad som mina seende syskon, berättar hon. Om något inte funkat har jag blivit uppmuntrad att försöka igen och då har det gått bra".

Det handlar om att hitta lösningar, menar Annelie. Och så länge man inte själv gör synskadan till ett problem, kommer ingen annan att göra det iheller.
Annelies nuvarande jobb sökte hon via brev och cv. I ansökan nämnde hon inget om att hon ser dåligt.

- Nej, det kändes inte relevant. Jag sökte ju inte jobbet på grund av synskadan utan för min kompetens. Och jag visste att jag kan göra ett minst lika bra arbete som alla andra".

Annelie kallades till femton intervjuer. Inom loppet av två dagar erbjöds hon fyra anställningar. En del arbetsplatser förstod när de träffade Annelie att hon ser dåligt, men med tanke på att hon sammanlagt blev erbjuden 10 jobb kan ingen ha sett det som något större hinder.

- Jag har tvärtemot upplevt det positivt. Många av kollegorna och även föräldrarna tycker det är spännande och att det är bra för barnen, säger Annelie.

Nuvarande anställning inleddes med att bygga upp en dagisavdelning för barn i åldern 3-5 år. En rolig utmaning som innebar allt från att spika upp tavlor, måla till att ta hand om barnen. Efter ett tag blev en plats ledig inom samma verksamhet, att arbeta med minstingarna, de mellan 1-2 år. Annelie flyttade dit och det var här hon kom till insikt med att det är denna åldersgrupp hon trivs bäst med. Och jobbet klarar hon galant. Inga hjälpmedel har behövts. För pappersjobb används Windows egna förstoringsprogram i datorn. När det är sagostund får barnen vänta med att se bilderna tills Annelie läst klart sidan, då hon måste hålla boken nära. Vidare, som redan nämnts använder hon fetstil på barnens hyllor och även i breven till föräldrarna. Och uppstår det någon gång problem, finns det alltid seende personal runtomkring.

- Ibland kan jag inte se på de pyttiga namnlapparna i barnens kläder. Då får jag be någon annan om hjälp att läsa.

Att Annelie känner sig trygg i sin yrkesroll råder det inga tvivel om. Men om hon hade sett sämre, hur tror hon då att det hade fungerat?

- Jättebra! Det hade bara krävt lite fler anpassningar, men jobbet skulle funkat ändå, svarar hon utan minsta tveksamhet.

Att synskadan är en fördel är också Annelis övertygelse. Vanan vid att själva vara annorlunda, kan vara en styrka i jobbet, menar hon.

- Jag har en annan förståelse för dem som inte är som alla andra, tror jag, säger hon.

- Jag ser om någon är på väg att hamna utanför och fångar då genast upp dem.