Kvinna, sjukgymnast

Att arbeta med människor lockade Monica Fredriksson tidigt. Då var sjukgymnaster med synnedsättning i ropet. Möjligheterna till anställning var dessutom stora. Inte en dag har Monica ångrat sitt val och när jag träffar henne på Västerås lasarett där hon jobbar i dag, är kärleksförklaringarna till jobbet otaliga.

I väntrummet vimlar det av folk. Men plötsligt står hon där framför mig och ropar mitt namn.

- Det är jag som är Monica, säger hon i en vänlig ton och sträcker fram handen för att hälsa.

Monica berättar att det är här som hon brukar möta upp en del av sina patienter som kommer utifrån. Andra träffar hon direkt på avdelningen. Men oavsett vem det är, har de alla liknande problem -, med andningen och lungorna.
Själv har jag aldrig tänkt på att sjukgymnastik kan hjälpa för dessa patienter, men under mötet med Monica lär jag mig massor. Och inte minst på grund av hennes enorma engagemang för jobbet som verkligen smittar av sig.

Vant rör sig Monica genom korridorerna på väg till hennes rum. Hon går utan käpp och jag undrar hur det funkar med den lilla syn hon har.

- Det går bra, jag känner mig hemma här, förklarar hon.

Och när hon berättar vidare att hon jobbat här i 25 år och landstinget snart ska fira med fest, kan jag förstå vad hon menar.

På Monicas rum bjuds vi på kaffe och kaka. Monica backar tillbaka i tiden. Hon berättar om hur hon som nioåring fick krångel med ögonen och därför placerades på Tomteboda, en specialskola för synskadade. Under en praoperiod på en sjukgymnastikavdelning kom insikten om att hon ville jobba med människor. Hon hörde också talas om prepkursen för synskadade - en förberedande utbildning för blivande sjukgymnaster. Efter gymnasiet sökte hon alltså dit. Hon kom in och därefter följde 2,5 års utbildning till sjukgymnast. Och allt funkade jättebra, enligt Monica.

- Resurserna var fantastiska på den tiden, förklarar hon. Vi hade särskilda handledare som var där bara för oss, som kunde visa oss med händerna hur man identifierar olika led -och muskelstrukturer. Tyvärr finns inte det stödet i dag, men sjukgymnastyrket passar fortfarande lika bra.

Efter avslutad utbildning var det så dags att börja arbeta. Synskadade sjukgymnaster hade gott rykte inom kåren. Det var väl känt att jobbet fungerade utmärkt för personer med synnedsättning och det plus bristen på folk, gjorde det lätt för Monica att få jobb. Första anställningen blev i Örebro. Men ganska snart bar det vidare till Västerås och kallet att jobba med just lugn-patienter.

- Det har alltid intresserat mig, berättar Monica. De här patienterna är sådana kämpar och det gillar jag.

En vanlig arbetsdag för Monica brukar inledas vid datorn. För att läsa e-post, ta del av information samt planera dagen. I datorn har hon en talsyntes och tack vare den kan hon läsa det mesta på egen hand. Men skulle det inte funka, finns Eva. Hennes personliga biträde, en kvinna som är avlönad med hjälp av statliga bidrag, för att hjälpa just Monica.

- Hon är guld värd och utan henne skulle jag inte orka jobba heltid. Då skulle jag slita mitt hår betydligt mer än jag gör, säger Monica och skrattar.

Eva finns tillhands fyra timmar om dagen. Hon ordnar med allt från att göra datafiler med powerpoint tillgängliga, att delta i vissa tester med patienterna, märka upp med punktskrift till att scanna in artiklar och skriva ut dem på punktskrift.

Efter det administrativa brukar arbetsdagen till stor del bestå av möten med patienter, inlagda på avdelningen och personer utifrån. Träning sker både individuellt och i grupp. Men jag måste få fråga, på vilket sätt skiljer sig Monica från sina seende kollegor.

- Jag använder mina händer mer, berättar hon. För att scanna av och se hur patienterna rör sig och utför olika övningar.

Monica håller också i undervisning för patienter med Kol, den så kallade. Kol-skolan. Hon tar fram några overhead-bilder som hon använder sig av, uppmärkta med punktskrift.

- Så att jag vet vilken bild jag visar, förklarar hon.

Hon fortsätter berätta om punktskriftens betydelse och om vilken underbar tillgång den är när man undervisar.

- Man kan ha uppmärksamheten vänd mot deltagarna samtidigt som man läser sina anteckningar. Flera kollegor har uttryckt att de önskar att de kunde punktskrift när de ska föreläsa.

Att Kols-skolan är något Monica brinner för är tydligt. Flera gånger under vårt samtal återkommer hon till den och om hur spännande det arbetet är. Där folk får lära sig att leva med sin sjukdom. Hon berättar också om patienternas inspiration, som de säger sig ha Monica att tacka för.

- Jag berättar alltid att jag ser dåligt och när de ser vad jag klarar av blir de peppade, förklarar hon.

En annan fördel enligt Monica, är mångfalden hon ger till arbetsgruppen. Det är viktigt att se att alla inte är stöpta i samma form, menar hon. Med stor värme berättar hon om kollegorna. Vikten av att bli behandlad som alla andra, som den sjukgymnast hon är. Och för Monica handlar det mycket om att hitta lösningar om det uppstår problem.

- Orden "det går inte", existerar inte i min värld, säger hon.

Vi lämnar Monicas rum bakom oss. Ute i korridoren är det tyst och det märks att dagen börjar gå mot sitt slut. Men innan vi skiljs åt måste vi hinna med att titta på Monicas 3-D figurer. Vi förflyttar oss till ett annat rum. Där blir jag försedd med ett par lungor gjorda av plast. Monica förklarar vad som är vad och genast blir bilden tydlig över hur de funkar.

Innan vi säger hej då måste jag förhöra mig om framtiden. Vad tänker Monica om den?

- Jag älskar mitt jobb! Säger hon. Och vill gärna vara kvar här och fortsätta utveckla arbetet med lungpatienterna och framförallt sprida kunskap om lungsjukdomar och det sjukgymnastiska arbetet inom lungmedicin.