Kvinna, tvillingmamma

Hur klarar man som blind av att få tvillingar? En som vet är Kristin Nordström.

I ett rött litet hus utanför Eskilstuna bor 22-åriga Kristin Nordström tillsammans med sambon Robin och de sju månader gamla tvillingarna Lucas och Ella. Robin har också en fyraårig son från en tidigare relation. Ett babygym på golvet och två tvillingar som blir matade med gröt i köket endast iklädda blöjor. Det ser ut som hos vilken småbarnsfamilj som helst, den enda skillnaden är att mamma Kristin inte ser.

När hon, 2008, var 14 år gammal fick hon cancer i sin ena fot som skickade antikroppar till näthinnan vilket ledde till att hon tappade synen. En stor omställning för en tjej mitt i tonåren. För att klara av att hantera det stängde hon av sina känslor. Idag säger hon att hon börjar lära sig att leva med sin synnedsättning men att hon fortfarande inte fult ut accepterat den.

– Jag har växt med sorgen att inte kunna se mina barn, säger Kristin, istället får jag känna och höra dem, men det är ändå inte riktigt samma sak.

Att Kristin väntade tvillingar blev en chock för henne och sambon. Hon gjorde ett tidigt ultraljud och fick veta att hon hade ett levande foster och att allt såg bra ut, men nästa gång såg läkaren två foster. Hon frågade flera gånger för att verkligen vara säker innan hon visade ultraljudsbilden för sin sambo. Känslorna gick på högvarv och paret skrattade och grät om vartannat.

Paret tvekade aldrig att skaffa barn, Kristins synnedsättning var inget som de såg som ett hinder förutom när det gällde rent praktiska saker som ledsagning. Kristin hade ledsagning enligt LSS fram till hon var 20 men fick därefter avslag. Idag ligger ärendet hos Kammarrätten för avgörande.

– Jag har alltid velat ha barn så jag har bara väntat på att bli tillräckligt gammal för att skaffa barn, berättar Kristin.

Kristin skulle föda med kejsarsnitt i vecka 37 men två veckor tidigare bestämde sig tvillingarna för att det var dags att komma till världen. Det blev i stället akut kejsarsnitt och barnen hamnade sedan på neonatalavdelning några veckor. Hon är på det hela taget nöjd med bemötandet under tiden på sjukhuset. Det var bara en förlossningsläkare som betedde sig plumpt och ifrågasatte henne på grund av hennes synnedsättning. Hon har funderingar på att anmäla läkaren men ännu har hon inte orkat. Även kontakterna med barnavårdscentralen har fungerat bra och hon upplever inte att hon blir behandlad annorlunda än andra mammor. Däremot händer det att andra runt omkring frågar hur det går och om det är jobbigt att vara förälder.

– Jag brukar välja att svara som vilken mamma som helt skulle göra, säger Kristin och berättar att hon i stället för att svara på frågan om det är jobbigt att vara förälder med synnedsättning kommenterar till exempel vaknätter. Då märker hon att det inte är det svaret de vill ha. Hon upplever också att många förutsätter att hennes seende sambo ska ta ett större ansvar för barnen än hon.

– Många säger att det eller det kan Robin göra, då svarar jag alltid att det fixar jag själv, säger Kristin.

Det jobbigaste med att vara tvillingmamma har dock inget med synen att göra, utan handlar mer om att räcka till, något som de flesta föräldrar känner igen.

– Man önskar att man vore en bläckfisk så man kan ta lika mycket hand om båda och ge dem lika mycket kärlek, skrattar Kristin och konstaterar att det gäller att prioritera rättvist.

Ännu så länge har tvillingarna inte börjat krypa men Kristin har redan börjat fundera på hur hon ska hantera situationen när hon har två små barn som börjar krypa och gå och vill åt olika håll. Hemma ska det sättas upp grindar så barnen kan vara i ett rum i taget. På det sättet blir det lättare för Kristin att hålla koll. När det sen blir dags för promenader har hon hittat ett slags koppel som fästs runt barnens handleder som gör att man som förälder lättare har koll på barnen. Dessa koppel är inget speciellt synskadehjälpmedel utan används ofta just av tvillingföräldrar. Det ger barnen lite mer frihet samtidigt som man som förälder kan känna sig tryggare.

Kristin tycker att hon inte fått speciellt mycket hjälp från sin syncentral. När det har gällt praktiska problem har de inte haft några bra svar att ge och hon har fått klara sig själv. Hon tycker ändå att det mesta i vardagen går att hitta lösningar på. Däremot saknar hon kontakt med andra föräldrar med synnedsättning och skulle önska att det fanns mer av sådana träffar för att byta idéer och erfarenheter. Det är ett ofta upprepat önskemål från synskadade föräldrar som kan känna sig ensamma i sin situation.

– Det vore bra att kunna diskutera hur man löser saker, någon annan har kanske redan hittat en lösning som är bättre än den jag har, säger Kristin. Matning är en sådan sak som kan vara lite knepigt när man inte ser, inte minst om man har två att mata samtidigt. Kristin sätter barnen i varsin stol, sätter sig mellan dem och matar dem en i taget. För att ha koll på var barnens mun är använder hon ett finger.

– Det sköna med bebisar är att man inte måste mata dem stilrent, skrattar Kristin. Att få tvillingar har inte avskräckt Kristin.

– Jag vill vara med om en graviditet till i alla fall, säger hon.