Man, bonde

Att bli bonde har alltid varit en självklarhet för Jörgen Fredh. I dag ser han nästan ingenting, men gården kan han som sin bakficka. Här växte han upp och här planerar han att jobba och bo i resten av sitt liv.

Luften här är lantlig och slående frisk jämfört med stan, där jag kommer ifrån. På gården Törndal möter Jörgen Fredh upp tillsammans med sin hjälpreda Philip Lundin. En kille på 13 år som jag snart märker att Jörgen har en alldeles speciell relation till. Jag och Jörgen greppar tag om varsin sida av honom och ledsagas till boningshuset eller mammas hus, som Jörgen kallar det. Och mycket riktigt, där i köket sitter mamma.

- Hon börjar bli gammal, berättar Jörgen. Och hon hör lite dåligt. Men ser gör hon fortfarande och brukar ibland läsa tidningen för mig.

Jag och Jörgen slår oss ner i kökssoffan. Philip serverar kaffe och bullar och sätter sig sedan ner på en stol mitt emot oss. Han härmar min talsyntes när jag drar igång datorn.

- Jaws för windows är klar!

Han förklarar att han är väl bekant med Ingemar som rösten heter och Jörgen instämmer.

- Jo, så är det. Och så fort Philip får en chans och får tillåtelse från skolan kommer han hit och hjälper till, berättar Jörgen vidare.

- Jag har till och med ett eget rum, säger Philip glatt och pekar mot övervåningen.

Haha, skrattar Jörgen. Vi kan ju gå upp och kolla hur det ser ut, skojar han och syftar på röran. Svaret från Philip blir snabbt nej tack och följs av ett skratt.

När inte Philip har tid att hjälpa till får andra rycka in. Jörgen räknar upp en mängd namn - Bosse, Krister, Micke och Helena. Genom Arbetsförmedlingen ges han bidrag som kallas stöd till personligt biträde och som ska täcka deras löner. Utan bidraget skulle arbetet på gården vara svårt att utföra. Men 100 000 kr räcker inte hela vägen. Jörgen brukar få sticka till med egna pengar. Fast det är det värt. För jobbet som bonde har alltid varit det Jörgen velat göra.

- Ja, jag vet inte vad jag skulle syssla med annars, säger han.

Samma morgon innan mitt besök har Jörgen och Philip gödslat åkern. Jörgen finns hela tiden med, men det är Philip som får styra traktorn. På eftermiddagen väntar rengöring av maskinen och diverse annat småpyssel som krävs på en gård. Med 75 hektar mark, stall, grönområden och verkstad finns det alltid något att göra. Men Jörgen är van. Det var så här han växte upp och redan som 18-åring började han arbeta på egen hand.

- Då hade jag gått färdigt min utbildning på Finsta lantbruksskola, berättar han. Jag började arrendera gården bredvid och senare när både farfar och pappa gått bort, tog jag över gården här.

På Törndal fanns tidigare ett 30-tal mjölkkor, men när Jörgens ögonsjukdom RP försämrade synen allt mer blev det svårare att ta hand om dem.

- Det är knepigt att upptäcka om något inte står rätt till med korna om man inte kan se, förklarar han.

Jörgen försökte först söka bidrag för att bygga om inne hos korna och anpassa efter sina behov, men då han fick avslag bestämde han sig för att lägga ner koverksamheten.

- Det var såklart ett tungt beslut, men nu känns det bara bra, säger Jörgen.

Mestadelen av arbetet ägnas i dag åt jordbruk, men Jörgen sysslar även med uthyrning av snöröjningsmaskiner på entreprenad.

- Men i år har det varit dåligt med snö, suckar Jörgen och berättar vidare att det annars brukar vara mycket lönsamt.

Kaffet är uppdrucket och jag har blivit lovad en rundvandring. Jörgen springer i väg och hämtar en liten fjärrkontroll som han visar för mig. Till den är fyra ledfyrar kopplade och som piper när de sätts igång. De är utplacerade på de olika byggnaderna på gården och gör det enkelt för Jörgen att hitta. Och i synnerhet när han promenerar den en kilometer långa vägen från granngården kan det vara bra att ha ett ljud att orientera sig efter. Men extra stark belysning har också satts upp för att underlätta för Jörgen. Han visar mig hur ljusen är utplacerade från boningshuset fram till det hus han bor i och som blir vårt första stopp på rundvandringen. Det är då det slår mig att Jörgen går utan vit käpp.

- Den har jag bara när jag åker in till stan. Här har jag ju sprungit omkring sedan jag var pojke, förklarar han.

Philip som ledsagar mig utbrister:

- Javisst är han grym!

Vi tar oss vidare till ladan. Här möts vi av ett bräkande från en bagge i en av boxarna. Han har sällskap av några hästar vilkas ägare precis som baggens hyr plats här. Nästa stopp blir silusen. Här mals alla grödor ner innan de skickas vidare till försäljning. Sista anhalten innan min färdtjänst anländer blir verkstaden. Härinne doftar det trä och maskinolja. Philip visar vägen mellan maskinerna. Det finns en hel del traktorer. Vad ska man med så många till? Undrar jag. Har man nytta för alla?

- Jo då! Svarar Jörgen. Vi brukar skoja och säga att den som har mest maskiner när man dör vinner!

Att mecka med maskinerna är något Jörgen fixar utan hjälp. Det sitter liksom i fingrarna och man behöver inte se för att kunna klara av det. Innan vi skiljs åt hinner Jörgen slutligen berätta om de traktorer han nyligen såg på en jordbruksmässa. Han låter som ett lyriskt litet barn på julafton när han förklarar:

- De var utrustade med gps och autopilot. Jättehäftigt!
Ja, så vem vet - kanske kör Jörgen traktorn på egen hand nästa gång vi ses.