Anna Hurtig är psykolog och jobbar på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Eskilstuna. Just nu är hon föräldraledig och eftersom hon precis flyttat så planerar hon att söka nytt jobb tills att hon ska återgå i arbete om ungefär ett år.

Utsikterna för att hitta arbete som psykolog är ganska goda. Särskilt om man som Anna har en gedigen utbildning och ganska lång yrkeserfarenhet. Samtidigt har hon en synnedsättning som innebär att hon behöver vissa hjälpmedel i sitt arbete.

– Jag har albinism. Det innebär att jag saknar pigment, även i ögonen. Syncellerna jobbar sämre utan pigment och jag ser ungefär tio procent av vad som är normalt, förklarar Anna.

Tar plats på arbetsmarknaden

För Anna är det självklart att ta plats på arbetsmarknaden, som vem som helst, helt oberoende av hennes synnedsättning. Hennes grunduppdrag som psykolog är att utreda, behandla och att undervisa - uppdrag som hon till största delen klarar lika väl som alla andra psykologer. Visst finns det situationer där hennes synskada blir en funktionsnedsättning, men hon tänker inte på de situationerna som svårigheter utan vill hellre så långt det är möjligt söka lösningar på de praktiska problem som uppstår.

– När det gäller en så banal sak som att hämta klienten i väntrummet till exempel. Det kan inte jag göra lika elegant som en person med utmärkt syn, jag måste gå fram och titta närmare på vilka som sitter på stolarna för att se vem det är. Jag ser nog lite virrig ut för dem som sitter där, men det måste jag försöka bjuda jag på. Man får jobba lite med sig själv, säger Anna.

Hon vill inte vifta bort betydelsen av sin synnedsättning.

– I många människors ögon blir en synnedsättning aldrig ett plus. Men vad ska man säga? Det kanske är min grej här i livet.

Själv betraktar hon ofta sin synnedsättning som en tillgång, inte minst på jobbet.

– Jag tror min erfarenhet ger en botten som är en tillgång i mitt jobb. Jag tror att jag ibland kan identifiera mig med, och relatera på ett annat sätt till, mina klienters funderingar och oro eftersom jag behövt bearbeta mina egna rädslor.

Synskador går inte att korrigera

Annas synnedsättning går inte att korrigera med glasögon. Det är också det som är själva definitionen på en synskada. Att se ungefär tio procent av vad som är normalt är svårt att föreställa sig vad det innebär i praktiken, men Anna förklarar:

– Om man tänker sig att man tittar på en karta så kan jag de stora dragen, vattnet och huvudvägarna. Men om jag sitter mitt emot en annan människa och pratar så kan jag inte se vad hon har för ögonfärg.

Med Annas synskada följer också en extra känslighet för ljus, särskilt dagsljus. Anna blir så bländad att hon har svårt att se några detaljer alls. Hon kan inte läsa böcker utan hjälpmedel och hon får heller inte ta körkort. Det är lätt att föreställa sig olika hinder, både privat och i yrkeslivet, med hennes synnedsättning.

– Men i många situationer handlar det om inställning, att inte känns sig alltför nedslagen av svårigheterna utan att leta konstruktiva lösningar. Men visst finns det reella hinder. Jag kunde inte ens drömma om att bli pilot när jag var liten, men de rent fysiska kraven för det yrket utesluter ju de flesta.

Hur som helst så bestämde sig Anna tidigt för att hon skulle bli psykolog. Hon blev inspirerad av ett radioprogram som hette Dialog och som gick på lördagarna på åttiotalet. Dit kunde tonåringar ringa in och få råd av psykolog Margareta Berggren.

– Jag tyckte att hon svarade så klokt och kände att det där vill jag också kunna.

Särskilda lösningar i arbetslivet

Anna arbetar främst behandlande, med samtal. Som psykolog på BUP har hon också ett utredande uppdrag som innebär att göra utredningar på barn, till exempel om ett barn har ADHD. Då används särskilda testmaterial och Anna har förstorat testmaterialet så att hon kan använda det – samtidigt som hon måste försäkra sig om att bedömningarna ändå blir korrekta.

Anna upplever inte att hon blivit bemött på något fördomsfullt eller negativt sätt när hon sökt jobb. Men när hon sökte jobb på en avdelning med psykospatienter fick hon nej.

– De menade att det kan vara svårt som synskadad att arbeta med den typen av patienter när man inte riktigt kan se ansiktsuttryck och humörskiftningar som avspeglas i ansiktet. Och det var ju ett resonabelt nej som jag kan förstå och faktiskt hålla med om.

Även i sitt arbete på BUP behövs ibland särskilda lösningar för Anna, även om det nästan alltid går att manövrera förbi svårigheter med olika hjälpmedel. Men vid samtalsbehandling kan Anna inte i samma utsträckning som en fullt seende person använda visuell kommunikation, som ansiktsuttryck till exempel.

– En ung tjej kanske bara höjer på ögonbrynen i stället för att svara när jag ställer någon särskild fråga. Sådana ansiktsuttryck ser ju inte jag. Då får jag be att de svarar med rösten och det är sällan några problem alls, säger Anna glatt.

Text och foto: Monika Wallström, Arbetsförmedlingen