Tidigare har Åsa arbetat som barnskötare. Hon har också föreläst och hållit utbildningar om pedagogiskt stöd inom förskola och skola. Ämnet var attityder och värderingar kring personer med synnedsättning. Därefter valde hon att utbilda sig till socionom och har sedan 2009 arbetat som kurator. Åsa läste socialpedagogisk inriktning på sin utbildning. Men det behövs inte någon särskild inriktning för att kunna arbeta med barn med funktionsnedsättningar. Däremot har stor nytta av sina tidigare arbetslivserfarenheter.

— Det viktigaste för mig har alltid varit att jobba med barn och ungdomar på något sätt, berättar Åsa. Det som ger energi är just mötet med barnen, ungdomarna och deras föräldrar.

Team med specialister

Habilitering innebär att minska konsekvenserna av en funktionsnedsättning genom till exempel behandling, kunskap, samtal och hjälpmedel. Åsa arbetar som kurator i team tillsamman med psykolog, logoped, sjukgymnast, specialpedagog och arbetsterapeut. Tillsammans stöttar de målgruppen som är barn mellan 0 och 16 år och deras familjer. Allt sker på frivillig basis och teamet jobbar på uppdrag av föräldrarna.

En vanlig dag på jobbet innebär många kontakter med framförallt föräldrarna, olika myndigheter och med barnen och ungdomarna förstås. Vid ett nybesök träffar hon och en psykolog föräldrarna för att informera om vad de kan bidra med och de får vetskap om barnets funktionsnedsättning och behov. Tillsammans planeras vad som kan göras för att underlätta barnets vardag.

Åsa har ofta stödsamtal med föräldrar. En annan arbetsuppgift är att hjälpa föräldrarna att skriva och formulera argumenten i ansökningar om stöd till sina barn. Hon förmedlar också mycket information som kan underlätta för föräldrarna. I bland besöker hon till exempel skolor och förskolor tillsammans med specialpedagogen eller logopeden för att ser över vad som kan göras för att skapa bättre förutsättningar för ett barn med funktionsnedsättning. Varje år träffar de barnet tillsammans med föräldrar för att göra en habiliteringsplanering. Det betyder att de tillsammans utvärderar utvecklingen och genomförda insatser samt gör en planering framåt.

Traditionellt sett jobbar kuratorer ofta vid skrivbordet men Åsa vill gärna möta barnen och ungdomarna i andra sammanhang. Tillsammans med en kuratorkollega har hon samlat några tjejer i åldrarna 12-15 år som har lindrig utvecklingsstörning. De pratar om viktiga teman som kärlek, vänskap, identitet och gränssättning. Det är ett exempel på ett stöd som Åsa kan erbjuda.

Olika funktionsnedsättningar - liknande problem

Åsa och hennes kollegor möter barn med olika typer av funktionsnedsättningar.

— Vi möter alla från spädbarnet som har ett rörelsehinder, 8-åringen som nyss fått diagnos autism och 14-åringen som har en lindrig utvecklingsstörning, beskriver Åsa.

Att möta barn och ungdomar med olika typer av funktionsnedsättningar innebär visserligen att man inte får spetskompetens om särskilda praktiska förutsättningar som det innebär. Men Åsa menar att likheterna är många och det finns vinster med att jobba på bredden. Föräldrarnas upplevelse och känsla kan vara liknande.

— Jag hamnar i liknande samtal med föräldrarna oavsett om barnet har en lindrig rörelsenedsättning eller flera omfattande och svåra funktionsnedsättningar. Det kan vara en sorg för föräldrar att få besked om att deras barn har en funktionsnedsättning. Många genomgår en kris och behöver prata om hur de kan hantera situationen, förklarar Åsa.

Svårast i jobbet är att känna att man inte når fram till föräldrarna. Här blir styrkan med att jobba i team med flera specialister tydlig. I dialog med dem och sina andra kuratorkollegor kan de tillsammans hitta bra vägar.

Tekniken både hjälper och begränsar

Åsa har själv en medfödd synnedsättning som innebär att hon bara kan se mörker och ljus. Att hon har en funktionsnedsättning är inte något hon tänker på dagligen. Men synnedsättningen är ett hinder, på två sätt, förklarar Åsa. Det ena handlar om praktiska hinder; att hon inte kan läsa tidningar, skyltar och liknande och att det är svårare att ta sig fram.

— Men egentligen betyder det bara att jag inte kan vara lika spontan som en seende person. Jag behöver planera mycket mer och bättre innan jag ger mig iväg till en ny plats, konstaterar hon.

Det andra och största hindret är andra människors okunskap, förutfattade meningar och fördomar.

— När andra människor utgår från sig själva och tror sig veta vad jag inte kan upplever jag min synnedsättning som ett hinder. Men det är ju bara jag som kan vara expert på min egen situation. Det tänker inte omgivningen alltid på.

Punktskriftsdisplay på datorn, telefon, anteckningshjälpmedel, punktskrift och den vita käppen är hjälpmedel som gör att Åsa klarar jobbet och vardagen på ett bra sätt. Det är få saker hon inte fixar själv. Tillsammans med en kollega går hon igenom posten och jobbar i dataprogram som inte är tillgängliga för henne.

— Hade det funnits bättre teknik och dataprogram hade jag inte behövt det stödet heller, säger Åsa.

Funktionsnedsättning tillgång i mötet

Kanske behöver man en särskild kompetens när man har synnedsättning? En annan kompetens än den formella utbildningen och arbetslivserfarenhet?

— Man måste ha social kompetens, men det måste väl alla! Skillnaden är kanske att jag måste vara extra planerande, be om hjälp när det behövs, vara smidig och själv ta initiativ, beskriver Åsa. Jag behöver anstränga mig lite mer för att få vardagen att fungera och för att vara en del av gruppen.

I sin yrkesroll får hon sällan frågor kring synnedsättningen medan frågorna privat är vanliga och många. Yrkesmässigt tycker Åsa att hennes funktionsnedsättning faktiskt kan bli en tillgång i mötet med föräldrar och barn. Använt på ett professionellt sätt blir det ett verktyg för att nå andra.

Text och foto: Anna-Lena Arvidsson, Arbetsförmedlingen