Idas uppfyllda önskedröm

Ur Perspektiv 2/09

Jag har önskat mig en ledarhund sedan jag var fem år, och förra året, då jag var 19 blev drömmen verklighet, och den blev bättre än jag hoppats, säger Ida Östlund.

Ida är med sina 20 år landets yngsta ledarhundsförare. Vi träffar henne i hennes lilla lagom stökiga studielägenhet i centrala Uppsala. På golvet ligger hennes ledarhund, den treåriga schäfertiken Lana och till synes slölyssnar till oss. Ibland slår Lana några bestämda slag med svansen som för att understryka vad matte säger.
– Då jag var fem år bestämde jag mig för att jag ville ha en ledarhund. Jag har alltid velat göra saker själv utan att vara beroende av hjälp från andra, och jag förstod att ledarhunden kunde ge mig den möjligheten. Dessutom älskar jag hundar. Både en hund och ett hjälpmedel så att säga i samma päls, det kan ju inte bli bättre!
– Jag har nog läst alla sidor på Internet som innehåller ordet ledarhund. Jag ville veta allt!
– Den som vill ha en ledarhund måste först gå på en informationskurs. Där fick jag pröva att gå med flera ledarhundar, det var en överväldigande känsla, tårarna bara strömmade. Jag har försökt klä den känslan i ord men misslyckats, det är svårt att förklara hur otroligt mycket min hund betyder. 

Men vad är allra bäst med en ledarhund, undrar jag.
– När helst jag vill gå ut, antingen det är mitt på dagen eller kolsvarta natten, så fort jag tar i selen eller kopplet kommer Lana rusande och är redo. Jag väljer själv om jag vill gå jättesakta eller halvspringa, och vilket jag än väljer ser hon till att jag tar mig förbi alla hinder höga som låga. Det är en otrolig känsla att svischa förbi cyklar, snöhögar och all annan bråte och känna hur hunden njuter av att få jobba tillsammans med mig. Det är nog det häftigaste, utmaningen att få hunden att lita på mig och skapa ett ömsesidigt förtroende, som är en förutsättning för att det ska fungera. Det är teamwork på hög nivå!     

Några månader efter informationskursen fick Ida ett telefonsamtal från SRF. ”Vi har en schäfertik som heter Lana som vi tror skulle passa dig jättebra”, sa den som ringde.
– Den första tiden med Lana var rent ut sagt skitjobbig, minns Ida. Jag fick henne mitt i vintern. Det var massor med snö i Strömsund där jag bodde och 25 grader kallt. Det var slitsamt och en stor omställning för oss båda. Men i dag är allt lika bra som det var jobbigt i början, om Lana någon enstaka gång inte är hos mig känns det som en bit av mig själv fattas!

Sedan höstterminen pluggar Ida på en ettårig massörutbildning i Uppsala. Helst hade hon velat gå en kurs i gospelsång vid folkhögskola, men de två folkhögskolor hon sökte till tackade nej med skälet att hon har ledarhund och någon annan elev kan ju vara allergisk.
– Det är rent sjukt att en utbildning tackar nej till mig för att jag har ledarhund utan att ens lyssna på mig då jag försökte föreslå lösningar på eventuella konflikter med allergiker eller andra som på något sätt skulle störas av min hund. Samhället har betalat mer än
300 000 kronor för att jag ska få detta hjälpmedel men jag nekas att delta i utbildningar för att jag har med henne.

Du har nyss flyttat hemifrån. Hur fixar du  hushållet, matlagning, städning och tvätt?
– Det blev himla skönt att flytta hemifrån och att bli vuxen, det tycker nog de flesta. Laga mat kunde jag innan, inte som Tina Nordström men ändå. Det blev så skönt att få göra allt det där i min egen takt.  Jag får krydda och kladda hur mycket jag vill, ibland luktar det satan då jag lagat mat, men det får det göra. Det har ännu inte kommit någon färdig mikrolåda innanför min tröskel!
– När jag sorterar tvätten har jag en så kallad färgindikator som säger vilken färg plaggen har. Då jag är lat hoppas jag helt enkelt på det bästa, det måste kunna gå snett utan att det blir någon katastrof.  Ibland får man krypa på golvet och leta efter utspillda makaroner och ibland blir de vita strumporna rosa. Efter några svordomar och andra fula ord brukar det kännas lite bättre.   
Tror du dina föräldrar var oroliga hur du skulle klara dig då du flyttade 55 mil hemifrån?
– Säkert, precis som alla föräldrar är då ens unge drar iväg. Jag är tankspridd och slarvig, en dålig kombination när man inte ens ser handen framför sig. Men jag klarar mig och det mesta brukar ju faktiskt lösa sig till sist.

I vår då massörkursen är slut, kommer du att flytta tillbaka till Strömsund?
– Nej, det har jag svårt att tro. Strömsund är så litet, inga jobb och inga utbildningar.
Om du till slut skulle ge ett råd till andra synskadade ungdomar som är på väg att flytta hemifrån vilket skulle det rådet bli?
– Tveka inte, ta chansen då den kommer för det kan dröja länge innan den kommer igen. Och om ni är hundintresserade, tveka inte att skaffa en ledarhund, för bättre samarbetspartner och vän finns inte.

Sune Olsson