Jan-Erik Ekman, Berndt Johansson och Aune Konttori Brundin har delat många tankar och känslor med varandra i kamratstödet.

”Tryggt att prata med andra i samma båt”

Att förlora synen kan vara en chockartad upplevelse som väcker känslor och frågor. För tre år sedan startade SRF Stockholms och Gotlands län Kamratstödsprojektet. Fler nysynskadade skulle få en chans att prata med varandra och få stöd och peppning. Nu är målet att projektet ska spridas till hela landet.

– För mig var kamratstödet en brygga från ett liv som inte kändes värt att leva till ett liv som faktiskt är riktigt trevligt, säger Jan-Erik Ekman, en av deltagarna.
Det är tisdagseftermiddag och en doft av nybakad äppelpaj och kaffe sprider sig i lokalerna på Gotlandsgatan i Stockholm. Det är dags för en av höstens kamratstödsgrupper att samlas. Magnus Fredriksen är ny i gruppen och han ser fram emot ett tillfälle att få byta erfarenheter med andra.
– Vi har olika problem, men alla har problem med synen. Så jag hoppas få lite nya idéer, säger han.
Vladimir Szyszkow började som deltagare förra terminen och är tillbaka igen.
– Det känns lättare eftersom alla här är synskadade. Det känns tryggt att prata med de som sitter i samma båt, och om man retas lite så vet alla att det inte betyder någonting, säger han.
 
Anne Edlund och Helene Wästanmo är kamratstödjare och leder den här samtalsgruppen. Dagens tema är strategier i vardagen, annars kan både stort som smått stötas och blötas här.
– Det kan vara alltifrån känslomässiga saker i relation till närstående och familj. Hur ska man få lagom mycket hjälp och varken bli behandlad som offer eller hjälte? Och praktiska saker som att använda vit käpp eller ta sig ut på stan, säger Anne Edlund.
 
Karen Fridriksdottir-Jungelin står i en ljus korridor. Hon bär en klarblå tröja, har ett halsband med ett guldhjärta och mörkbrunt hår i en pagefrisyr.
Karen Fridriksdottir Jungelin är projektledare för Kamratstödsprojektet.
 
Att det finns ett stort behov av att prata, det har märkts tydligt under projektets gång. Sedan starten 2014 har hittills 83 deltagare i 16 olika grupper varit med. SRF Stockholm-Gotland har fått runt två och en halv miljoner kronor från Allmänna arvsfonden för de tre första åren. Idén var att kamratstödet skulle fungera som ett komplement till det samtalsstöd som man kan få via syncentralen, berättar Karen Fridriksdottir Jungelin. Hon är projektledare för Kamratstödsprojektet och tycker att det hela har gått över förväntan.
– Vi har uppnått mycket mer än jag nånsin kunde tro, det är häftigt. Jag har fått höra att folk lättare kan hantera sin vardag och vågar göra saker på egen hand. Många har börjat läsa talböcker, mår bättre och känner sig tryggare i sin synnedsättning, berättar hon.
 
Tillbaka på Gotlandsgatan i Stockholm. Här, i ett annat rum, sitter Aune Konttori Brundin, Jan-Erik Ekman och Berndt Johansson. De var alla med i den första samtalsgruppen och har hållit kontakten sedan dess. Tillsammans har de bearbetat många tankar och känslor och upplever nu att de är tryggare i sin situation. När Jan-Erik Ekman kom till kamratstödsgruppen hade han synrester, men upplevde sig själv som blind. 
– För mig var kamratstödet en brygga från ett liv som inte kändes värt att leva till ett liv som faktiskt är riktigt trevligt, säger han och fortsätter:
– Jag träffade helt blinda personer som lever ett fullt värdigt liv som de trivs med, och jag träffade också personer med dålig syn som satt inne i sina lägenheter och inte kom ut. Jag förstod då att det inte handlar om hur mycket du ser, utan om hur mycket du vågar och vill. Du själv kan avgöra hur ditt liv blir, det är inte synen som avgör.
 
För Aune Konttori Brundin innebar kamratstödsgrupperna att hon vågade göra saker hon tidigare undvikit: åka färdtjänst, följa med på utflykter och konferenser, sova borta och åka utomlands.
– Det har betytt väldigt mycket för mig. Dels så fick jag första kontakten med andra synskadade, och dels blev jag lotsad vidare att söka hjälp. Mitt själförtroende var helt i botten. Jag har fått tillbaka det, säger hon.
Var det svårt att prata om känsliga ämnen?
– Nej. Vi bestämde första gången att det vi säger i gruppen stannar i gruppen, och det kändes tryggt.
 
Berndt Johansson fick också sin synnedsättning sent i livet. Till en början levde han i en förnekelse och hoppades att ögonsjukdomen skulle försvinna. Men i takt med att han såg allt sämre, blev behovet av att prata med andra som förstår allt större.
– Det var svårt att acceptera synnedsättningen och prata med mina närmaste om det här. Jag kan inte begära att de ska förstå hur jag känner eller tänker i den situationen. För mig har kamratstödsgruppen betytt att jag har blivit vän med mig själv, säger han.
– Det gäller att våga ta det första steget och ta stöd av andra som har upplevt samma sak. Det är viktigt att nya synskadade tar kontakt med de här kamratstödsgrupperna så snart som möjligt och inte väntar för länge.
 
Nu är förhoppningen att projektet ska spridas i distrikt och lokalföreningar i hela landet. Karin Hjalmarsson, på Synskadades Riksförbund, kommer att hålla i samordningen och ett första steg är en kurs som kommer att hållas den 27–29 januari för representanter från distrikten. Där ska kamratstödet ingå som en del.
– Kamratstödet har betytt oerhört mycket för Stockholmsdistriktet, som har fått många nya funktionärer. Jag tror att det kan vitalisera arbetet och öka engagemaget. Men man måste se till att vi har bra personer som leder de här grupperna, det krävs ett bra och seriöst arbete, säger Karin Hjalmarsson.
 
Stockholmsdistriktet fick ju externa pengar för att driva projektet. Hur ska man ta det här vidare utan den finansieringen?
– Vi kommer att söka pengar från olika stiftelser och fonder som vi brukar göra för den här typen av aktiviteter. Riks kommer nog inte kunna hålla i en massa utbildningar i distrikten, men vi tror samtidigt inte att det behöver bli så dyrt, säger hon.
 

Text och foto: Therese Selén