Donatilla Kanimba, från Rwanda, berättar om sina erfarenheter som blind flykting.

Mitt liv som blind flykting

"Jag föddes i Rwanda under oroliga tider. Kungen dog 1959 och landet skulle bli republik. Vi som stödde monarkin var inte längre önskvärda och många tvingades fly till grannländerna."

"Det blev ett inbördeskrig som skördade många offer. Husen sattes i brand för de som stödde monarkin och mina föräldrar flydde 1961 till Burundi. De flyttade runt mellan olika flyktingläger. Pappa dog senare och mamma blev änka.

Det jag minns starkast från den tiden är rädslan. Jag minns känslan av att vi var i fara och att vi behövde flytta från ställe till ställe för att söka skydd som flyktingar. Jag var alltid rädd att något skulle hända mig. Att ett odjur skulle ta mig eller att någon farlig person skulle komma.

Jag förlorade synen som liten i en ögonsjukdom och när jag var sex år började jag på en internatskola för barn med synnedsättningar i Thika, Kenya. I skolan sprang jag ofta fort genom korridorerna, skrek och kände mig jagad. De andra eleverna undrade vad det var för fel. Nu vet jag att det var ett slags trauma. Jag fick aldrig någon psykologisk hjälp för det här. Kanske försvann det av sig självt. Eller så har jag kvar det i mitt undermedvetna. Skoltiden var också tuff eftersom de andra barnen retade mig och sa: ”Du har inga rättigheter, du är en utlänning”. Efter skolan studerade jag på universitetet i Nairobi och fick sedan ett jobb på regeringsdepartementet i Kenya. Men när de upptäckte att jag inte var kenyansk medborgare fick jag sparken. Jag fick lämna jobbet, min bostad och ta in på hostel.

Donatilla sitter på en stol. Hon bär rödmönstrad långkjol, blå pikétröja och ljusgul stickad kofta. Hon har svart uppsatt hår.

Den här tiden som flykting har påverkat mig. Många av oss rwandier accepterade fattigdom som ett sätt att leva. Vi bodde inte i vårt eget land och inget var permanent. Vi var alltid beredda att fly och snabbt kunna packa ner allt vi ägde i resväskor. Att jag är blind betydde också att jag ofta var beroende av andra människor och jag var inte bekväm med att lita på andra. I nästan hela mitt liv har jag levt så här – i 36 år, innan jag kom tillbaka till Rwanda 1996.”

Berättat för Therese Selén

Donatilla Kanimba är direktör för Rwanda Union of the Blind sedan 1996. Hon kämpar för inkluderande skolgång för elever med synnedsättning.