Johannes Segersten åker nedför slalompisten med en ledsagare.

Bra glid för unga skidfantaster

Slalom, längdskidor och skidskytte. Tre härliga aktiviteter att ägna sig åt när det finns snö. Men hur funkar det med vintersport när man inte ser? Vi följde med till Östersund för att uppleva när 14 barn och ungdomar susade ner för backarna och fram i spåren.

Ett tunt lager puder har lagt sig över marken och på träden. Det är långt ifrån den snörikaste vintern på länge, men med lite hjälp av konstsnö så duger det fint att åka på. Både utför och på längden.

Milla Cerne, Mildred Lövrie, Joachim Jonasson och Emil Näslund är några av de lägerdeltagare som har tagit plats på skidstadion i Östersund. Pjäxorna är påsnörade, täckjackor och byxor knäppta och de har krånglat in vantarna i stavremmarna. Nu är de redo att åka.

– Ta ett steg till höger. Vinkla upp skidorna åt vänster, lite till. Lite till. Där!
Joachim Jonasson får hjälp att placera båda skidorna i spåren.

Två längdskidåkare på väg framåt i spåren. Båda bär gul reflexväst.
Mildred Lövrie från Skåne, åkte längdskidor, här tillsammans med hennes mamma och ledsagare.

Det är inte första gången de står på ett par längdskidor, men ledare Erica Johansson skickar med några bra tips:
– Tänk på att jobba med magmusklerna när ni stakar. De är de starkaste och största musklerna. Låt kroppen falla framåt och skjut sen ifrån med armarna. Bra!

Gruppen åker iväg längs spåren. De bär neongula västar märkta med ”Synskadad” eller ”Ledsagare” på ryggen och västarna syns tydligt i kontrast mot den vita snön.
– Fast jag tycker den är pinsam att ha på sig, säger Mildred. Den är inte snygg.
– Inga reflexvästar är väl snygga, svarar hennes mamma. Men det är väldigt bra att ha när man är ute. Så att andra ser dig.

Spåren svänger i en skarp kurva åt höger och fortsätter sedan i en brant uppförsbacke och över en liten bro. Deltagarna instrueras att kliva ur spåren och ”saxa” uppför backen.
– Ställ skidorna som ett V och vinkla dem inåt! ropar en av ledsagarna.
– Nu är vi uppe på toppen. Jag kan känna det med staven, säger Emil Näslund och känner framför sig i snön med stavspetsen.

De får en snabb syntolkning av nedförsbacken som väntar och hur man ska böja på knäna och hålla stavarna. Sedan susar de nedför i spåret, en efter en, med varsin ledsagare i spåret intill. En pirrig känsla, men de klarar sig galant och står stadigt på båda skidorna hela vägen.
– Såg du när jag åkte sådär jättefort? undrar Alvin Nygren entusiastiskt efteråt.

En synskadad ung kille och en ledsagare åker längdskidor tillsammans nedför en backe.Alvin Nygren tyckte det var roligt när det gick snabbt i backarna.

Att åka skidor om man inte ser är ganska svårt, berättar Erica Johansson. De allra flesta behöver ha stöttning och någon med sig som berättar hur spåren och backarna ser ut.
– Balansen är a och o oavsett om man åker utför eller längd. Som seende följer balanssinnet med synen, men om man inte ser gäller det att hitta en teknik där man inte spänner sig utan är mjuk i kroppen och följer med i terrängen, säger hon.

Det är Parasportförbundet Jämtland-Härjedalen som arrangerar vintersportlägret för fjärde året, i samarbete med SRF och Specialpedagogiska skolmyndigheten. På schemat står både längdskidor, alpin skidåkning och skidskytte. För många deltagare betyder gemenskapen mycket, ett tillfälle att träffa andra unga synskadade från hela landet och göra något tillsammans. Men det finns fler fördelar, enligt Erica Johansson på Parasportförbundet. De vill gärna passa på att sätta Östersund på kartan, eftersom det finns många arenor med bra tillgänglighet här.
– Och parasporten behöver få fram fler idrottsstjärnor. Kanske kan ett sånt här läger hjälpa till att hitta någon som är driven, vill satsa vidare och bli en ny Zebastian Modin, säger hon.

 En synskadad ung kille och en ledsagare åker längdskidor tillsammans nedför en backe
Joachim Jonasson böjer på knäna i nedförsbacken.

Zebastian Modin är en av de största profilerna inom längdskidåkning för synskadade och har kammat hem flera medaljer i Paralympics, världscuper och VM. Nu är han i full färd med att ladda inför VM i tyska Finsterau, men den här helgen ville han ändå vara med en stund på lägret för att instruera i både längdskidåkning och skidskytte.
– Det är jätteroligt att försöka förklara skidåkning från grunden: typ ”Nu tar du fram ditt högra ben och din vänstra stav.” Så pratar vi ju inte teknik annars, säger han.

Zebastian Modin tycker att skidåkning är särskilt bra för synskadade just eftersom det är en utmananade och komplex sport. För det första måste det finnas snö och sedan behövs en massa prylar och en guide.
– Det gäller att våga prova, göra fel och våga gå ur sin comfort zone. När jag åker kan jag komma upp i 60-70 kilometer i timmen. Nu behöver ju inte alla åka så fort, men det sätts krav på balans, styrka, uthållighet, smidighet och alla sinnen. Det är extra svårt när man inte ser, men man har också extra nytta av den erfarenheten, säger han.

Alldeles intill längdspåren på skidstadion ligger skidskyttebanorna. Skott hörs från en av banorna längre bort där några tränar. Alvin Nygren ska testa skidskytte för synskadade för första gången. Han lägger sig ner på mage, tar på ett par hörlurar och fattar tag om geväret. Det hela påminner om elektronskytte och går ut på att man ska pricka måltavlan med ett lasergevär. Ju närmre målet man siktar på desto högre pipljud hörs i lurarna, och när ljudet är som högst ska man trycka av.

– Det var roligt att testa! Men geväret var lite tungt, säger Alvin.

En kille ligger på mage, håller i ett skidskyttegevär och siktar på målet. Han får guidning av en ledsagare.Alvin Nygren testade skidskytte.

Nu bär det av till slalombacken och deltagarna är förväntansfulla och peppade. När stela pjäxorna knäppts på och de har fått på sig hjälmar och västar rör de sig mot den första utmaningen. Liften.

I den här backen är det en knapplift som man åker i en och en. Johannes Segersten får hjälp att placera skidorna i rätt riktning, tar tag i stången och dras uppför backen ända till toppen. Hans guide, som åker bakom, ropar till strax innan det är dags att kliva av. Det är en dimmig dag, men utsikten från toppen visar en fin vy över centrala Östersund och Storsjön som ligger frusen. Johannes är redan på väg nedför pisten.
– Höger, vänster, å så höger, instruerar guiden som åker före.
Johannes rör sig snabbt efter med smidiga rörelser. Det märks att han har åkt slalom förr, både på läger och med familjen.
– Ledsagaren säger när jag ska svänga. Det är kul att det går snabbt och jag litar helt på ledsagaren, säger han.

Hur gör du när det blir branta backar?
– Då bromsar jag, säger han med en självklarhet i rösten.

En synskadad skidåkare får ledsagning nedför slalombacken av två personer. Milla Cerne får ledsagning i slalomkurvorna. 

Emelie Pålsson ska få prova en annorlunda grej. Hon sitter i rullstol och ska för allra första gången åka skicart. Det är en slags kälke, en sits monterad på fyra skidor. Guiden och medåkaren Johan Söderberg styr det främre skidparet med hjälp av två långa käppar. Han kan både bromsa, ploga och svänga. De tar också knappliften ända upp och sen bär det iväg nedför.
– Superkul! Jag tycker om att vara ute och det pirrar i magen när det går snabbt i backarna. Det är en fri känsla, säger Emelie efteråt.

En ung tjej åker skicart nedför slalombacken. Bakom åker en medåkare och styr. Emelie Pålsson provade att åka skicart. 

Lite längre ner i backen åker Emil Näslund tillsammans med ledsagaren Tilde Valborg.
– Jag var lite nervös först, men det gick bra. Vi ramlade inte en enda gång! säger han nöjt.

Emil har åkt slalom förr och har några bra tips till nybörjare:
– Man ska bara ta det lugnt, lyssna på ledsagaren och inte glömma att ploga. Om man ramlar i snön så är det inte farligt. Det gör alla, säger han och skidar iväg för att ta liften upp ännu en gång.

Text & foto: Therese Selén

En slalomåkare med gul reflexväst tar sig nedför pisten.

David Öystilä uppskattade åken i slalombacken bäst.