Åtta nya syntolkar utbildas varje år på Fellingsbro folkhögskola. Under övningarna turas de om att syntolka en film medan de andra eleverna lyssnar och har ögonbindlar på.

Framtidens syntolkar utbildas i Örebro

Hur beskriver man danssteg? Hur ser en besviken min eller orolig blick ut? Och vad är en mässhake, portör eller vant? Antalet utbildade syntolkar växer i Sverige och det är här på Fellingsbro folkhögskola i Örebro som eleverna tar sig an de kluriga uppgifterna.

Det är lördagsförmiddag på Fellingsbro folkhögskola i Örebro. Eleverna har just samlats efter en kafferast och går igenom övningsuppgiften från förra träffen. De har alla syntolkat en snutt ur filmen Elina och diskuterar resultaten.
– Jag funderade på hur mycket man ska beskriva blickar. Det är svårt att tolka miner, gester och stämningar, säger en elev.
– Tystnaden är också en viktig del i filmen. Det är lätt att prata sönder scener när man ska syntolka, säger en annan.
Lärare Nicolaus Psilander håller med om att det ofta är svåra avvägningar och att det inte alltid finns ett givet svar.
– Syntolkning är roligt, men en utmaning är att det kan vara ett ändlöst arbete. Man kan jobba hur länge som helst med ett manus eller att förfina sin beskrivning. Den andra utmaningen är att man behöver så många ord i sitt aktiva ordförråd för att kunna hitta det rätta som passar precis just nu, säger eleven Tina Weidelt.

I Sverige utbildas åtta nya syntolkar varje år på Fellingsbro folkhögskola och i år är det åttonde gruppen som läser till syntolk. Utbildningen började 2011 som en kurs på en termin. I år läser eleverna ett år på distans, träffas åtta helger, och innehållet utökas ständigt. På schemat finns improvisation, ljudteknik, livetolkning av film och teater i salong, inlevelseövningar, ledsagning och möten med användare. Utbildningen har framförallt riktat in sig på livesyntolkning av kultur, film, teater, show, musikal, dans och konst.
Eleverna gör också en praktikuppgift där de syntolkar ett avsnitt till SVT:s Öppet arkiv. I år är det Pippi Långstrump som ska läsas in.
Det var kursföreståndare Lotta Lagerman som tog initiativ till utbildningen. Hon är utbildad teckenspråkstolk och undrade hur det kom sig att det fanns sju teckenspråksutbildningar i Sverige, men ingen syntolksutbildning.
– Hur kan det vara så stor skillnad? Det finns ju så många personer som har en synnedsättning. Så jag vände mig till de i Sverige som syntolkade då, vi samlades och diskuterade vi vad vi hade velat lära oss för att höja kvaliteten. Och så startade vi utbildningen, berättar hon.

En del av dagens elever har bakgrunder som teckenspråkstolk eller dövblindtolk. Andra har hittat till utbildningen genom sitt arbete eller intresse för kultur och tillgänglighet.
– Det som lockar är att man får grotta ner sig i språket, man får vrida och vända på ord. Det är en formuleringsglädje som väcks till liv. Jag kom i kontakt med syntolkning första gången när jag gick på en dansföreställning där syntolkning ingick som en del i den konstnärliga gestaltningen. Jag blev helt superfrälst! Sedan har jag följt syntolkningsspåret på jobbet, säger Tina Weidelt, som till vardags arbetar på Västra Götalandsregionens kulturenhet.

I år har utbildningen två elever från UR och en från SVT. Kristina Buddee Roos jobbar som bearbetningsproducent på UR och beställer syntolkning till deras produktioner från andra bolag.

– Jag blev nyfiken på den här utbildningen för att kunna få mer kött på benen när det gäller innehåll och beskrivningar inför de beställningar vi gör, säger hon.
Jennifer Hawkins hittade utbildningen genom sitt kulturintresse.
– Jag har en vän som håller på att förlora synen och hon tipsade om att det här skulle vara något för mig. Jag har sysslat mycket med att skriva, med scenframträdanden och att skapa bilder. Det händer redan nu när man sitter och tittar på en film att man funderar på hur man skulle syntolka den, säger hon och skrattar.
Under ett av eftermiddagspassen diskuterar gruppen hur man kan använda fackuttryck. Vad är en mässhake, portör eller vant? När ska man ge sig tid att förklara, hur skulle en syntolkning låta och i vilka sammanhang bör man hoppa över beskrivningen?
– Om föremålet är centralt i handlingen blir det viktigt att förklara vad det är. En mässhake kan man beskriva som en poncholiknande dräkt för präster. Men om det bara fladdrar förbi i filmen kanske man kan skippa det, säger Nicolaus Psilander.

Rakel Eriksson, från utbildningens brukarråd, är med vid varje träff för att ge feedback och synpunkter ur hennes perspektiv som användare. Rakel vill förmedla att det finns en stor mångfald i behov och åsikter om syntolkning.
– Jag tycker att det är viktigt att det finns en bra dialog mellan syntolkar och användare. En riktigt bra syntolkning av en film gör att man kan slappna av och bara följa med i handlingen och inte vara orolig för att missa någonting. Rösten och manuset bör flyta in i filmen och handlingen på ett naturligt sätt, säger hon.
Rakel ser också ett stort behov av vardagssyntolkning: i skolan, på jobbet, på resor, eller i privatlivet och närmiljön.
– Barn skulle tidigt kunna lära sig kroppsspråk, socialt samspel, symboler och stilar. Man skulle också kunna få upp ögonen för det som finns i ens närområde. Man kanske hittar vägen från hemmet till jobbet, men vet inte hur det ser ut eller vad man passerar. Men med syntolkning skulle man få samma referenspunkter som seende.
Vad ser du mer för möjligheter för syntolkning i framtiden?
– Min vision är att man ska kunna boka en syntolk när man behöver det. Till exempel om du är förälder och dina barn spelar fotboll, då kanske du vill vara med på matcherna och få reda på hur de utvecklas i sitt spel, säger Rakel.

Trots att efterfrågan på syntolkning ökar är det svårt att matcha ihop utövarna med beställarna. Enligt Lotta Lagerman har över 80 procent av eleverna fått ett uppdrag inom ett år efter utbildningen. Men endast ett fåtal kan försörja sig enbart på syntolkningen. Man behöver ofta själv jobba mycket för att få sina uppdrag. På skolans hemsida finns alla tidigare elever samlade.
– Men vi efterlyser en samordningscentral för syntolkar. Precis som det finns tolkcentraler i de flesta län. Så att arrangörer och brukare tydligt vet vart de ska vända sig, säger hon.

Text & foto: Therese Selén