Flera närbilder på borstar i olika storlekar och modeller.

Borstarna och framgångssagan


En 140-årig hantverkstradition möter dagens önskemål om hållbar design. De handgjorda borstarna har blivit mer populära än någonsin och säljs över hela världen. Perspektiv besökte Iris Hantverks borstbinderi i Enskede för att hänga med borstbindarna och ta reda på vad som ligger bakom framgångssagan.

Ledarhunden Gucci kommer farande mot dörren och hälsar glatt välkommen innan hon kommenderas tillbaka till sin plats i korgen. En trappa ned i lokalerna i Enskede, södra Stockholm, står radion på, snacket går om gårdagens fotbollsmatch och det luktar nybryggt kaffe. Här jobbar fem borstbindare, några av de få i landet som finns kvar. Men en sjätte person är på väg in för att lära sig yrket.
– Jag tycker det är häftigt att vara ganska ensam om att vara bortbindare. Fast jag brukar säga borsttekniker, haha! Det finns en stolthet i det vi gör. Jag menar, det här är en borste. De andra, maskingjorda, är ”istället för borste”. De är inget att ha. Så, visst är jag stolt över mitt yrke.

Åke Falk, Guccis husse, berättar samtidigt som han demonstrerar hur en av bindelmaskinerna fungerar. Åke har jobbat här i 27 år och kan alla borstmodeller utan- och innantill.
– Jag blev blind i augusti, och i februari året efter började jag jobba här. Jag har trivts hela tiden. Man har något att göra och sedan vet jag att man gör nytta. Vi säljer bara mer och mer över hela världen, säger han.

Åke plockar fram ett oljat trästycke med 48 hål i. Med fotpedalen på bindelmaskinen, ”en gammal trotjänare från 50-talet”, matar han fram en portion tagel, en bindel. Med hjälp av en virknål och tunn ståltråd med en ögla drar han sedan bindlarna och fäster på baksidan av borstträet. Varje hål i trästycket fylls på och den färdiga borsten växer snabbt fram.
– Förut var borstbinderiet längst ner på SRF-stegen. I dag är det ett av de bästa jobben, tycker jag. Det går inte att slå med datorer och grejer. Det är ju maskiner som är helt färdiga, sen ska man ju bara lära sig dem. Det här måste man ju kunna till 100 procent. Och det gäller att träna, träna, träna, säger Åke Falk.

I ett rum intill, proppfullt med gamla och nya borstmodeller i alla storlekar på väggar och hyllor, sitter vd:n Richard Sparrenhök. På bordet ligger flera inredningsmagasin och böcker uppslagna med stora bildreportage med Iris Hantverks produkter. Nyligen var ett japanskt filmteam här i lokalerna och spelade in en film om svenskt hantverk.
– Japanerna är väldigt fascinerade av oss och de gillar särskilt våra badborstar. Och vi säljer mycket till Sydkorea också, berättar han.
Hur kommer det sig att ni går hem i de länderna?
– De är väl trötta på billigt skräp. Det finns folk där som tjänar mycket pengar som vill visa status, och då är det exklusivt att köpa skandinaviskt hantverk med miljötänk bakom.

Iris Hantverk omsätter i dag 30 miljoner kronor och har runt 900 kunder i 35 länder. Men allt såg inte ljust ut när Richard Sparrenhök och Sara Edhäll köpte bolaget från Synskadades Stiftelse 2012. Iris Hantverk hade gått back trots att det statliga stödet, som låg på som mest nio miljoner kronor per år, hade dragits in. Under företagets storhetstid var ett 20-tal hantverkare anställda och ett 30-tal frilansade. Men nu hade personal sagts upp, en del av produktionen hade flyttats till Estland och lagret i Nässjö hade lagts ner. Richard, som varit anställd som inköpare och produktionsansvarig sedan 2007, hade däremot inte gett upp hoppet om verksamheten.
– Alla tråkiga, men kloka beslut var fattade av förra ägaren. Jag tänkte att om vi skulle dubbla omsättningen på några års sikt skulle det finnas en stor chans till överlevnad. Det andra alternativet, att lägga ner verksamheten och att alla borstbindare skulle få åka hem, fanns inte i min verklighet, säger han.

Richard och Sara pantsatte sina hus och satsade allt på ett kort. Tidigare hade företaget tillverkat många borstmodeller för industrin. Men nu ville de istället satsa helhjärtat på designprodukter.
– Jag hade bra koll på vilka produkter som var lönsamma och vilka som inte var det. Vi tog fram nya modeller och efter ett halvår hade vi i princip inga pengar att betala ut löner med. Men det vände den sommaren och vi sålde som aldrig förr. Sedan har det gått mer eller mindre spikrakt uppåt under fem års tid, berättar Richard.
Vad känner du när du tänker tillbaka på den tiden då ni tog över?
– Jag känner dels sorg för att det var väldigt många bra personer som hade fått lämna företaget i samband med att de statliga bidragen försvann. Jag vet inte hur det har gått för alla i dag. Men jag känner också glädje för att vi fick företaget att överleva. Det är många personer i Sverige och Estland som har ett jobb att gå till.

Affärerna rusar fram, men för borstbindarna går själva hantverket i stort sett till på samma sätt som i forna dagar. Från 1880-talet och fram till 1960-talet var borstbindare det vanligaste yrket bland gravt synskadade män i Sverige. Synskadades Riksförbund (som då hette De Blindas förening), spelade en stor roll för att organisera arbetet. De startade bland annat en materialdepå samt en verkstad som sysselsatte ett 40-tal personer i Stockholm. Under 1950-talet fanns runt 700 blinda borstbindare i Sverige och vid mitten av 1980-talet var cirka 130 kvar.
Hur viktigt är det att borstbindarna hos er är blinda?
– Det är a och o. Det är det som är Iris Hantverk sedan 1870. Vill man vara borstbindare för oss ska man vara blind eller synskadad. Vi brinner för hantverket, att växa som företag och att synskadade ska ha jobb, säger Richard Sparrenhök.

Och fler jobb har det blivit, både i Enskede och i Estland. I estniska staden Narva har Iris Hantverk lagt huvuddelen av produktionen och lagret. Här brännmärks, oljas, monteras, klipps, packas borstar och skickas ut till kunderna. Runt 60 procent av alla borstar och det mesta av kringprodukterna görs här. Där jobbar totalt 23 personer, varav nio synskadade borstbindare. De är anställda av ett estniskt borstbinderi som har varit verksamt sedan 1950-talet.
– Vi är stolta och glada över vad vi åstadkommit med alla andras hjälp. Framförallt de i Estland ska ha ett stort tack. Utan dem hade vi inte kunna göra det vi gör i dag, säger Richard.

Företaget har dubblat omsättningen, men inte ökat personalen på plats i Enskede. Men det finns fler förklaringar till framgångarna. Kringprodukter som handdukar, betongskålar, tvålar, diskdukar och annat utgör nu hälften av sortimentet.
– Det är borstar som betyder något för mig och det ligger mig varmt om hjärtat. Men vi kan inte öka den produktionen hur mycket som helst, därför måste vi ha kringprodukterna. Det har hjälpt oss att överleva, säger Richard Sparrenhök.
De har också jobbat mycket med att stärka varumärket genom att synas på mässor världen över och vara aktiva på sociala medier. De lyckades redan tidigt få till samarbeten med stora utländska varukedjor som köper in produkterna: Selfridges, John Lewis, Crate & Barrel och Anthropologie bland annat. Och det gav ringar på vattnet. I dag säljs borstarna i flera svenska inredningsbutiker, det senaste tillskottet är H&M:s nya lyxbutikskedja Arket. Och många kunder besöker de två Iris-butikerna på Västerlånggatan och Kungsgatan i Stockholm. Konceptet med handgjorda svensktillverkade borstar i naturmaterial ligger i tiden, förklarar Richard.
– Många vill ha produkter med god kvalitet. Vi är ekologiska i så stor utsträckning vi kan, och jobbar med svenskt trä och svensk linolja. Sådant efterfrågas i dag på ett sätt som det inte gjorde för tio–femton år sedan.

Men kanske allra viktigast: Iris Hantverk säljer något unikt. De har i princip inga konkurrenter på marknaden.
– Det finns ett tyskt företag som också gör handgjorda borstar, men bara till tio procent. Resten är maskingjorda. De är större än oss, men vi är kompisar med dem och vi respekterar varandras produkter och tar inte fram liknande.

Vad gör ni om tio år?
– Jag stack ut hakan och sa att vi om ett par år omsätter 55 miljoner, så vi får väl stå fast vid det till att börja med. Men vi tar ett steg i taget. Vi får inte plats med hur många hantverkare som helst i lokalerna, så det är en av begränsningarna. Men nu anställer vi en ny borstbindare, och det är ju en början.

Text & foto: Therese Selén.

Lyssna på radioreportaget om borstbinderiet i Radio SRF här.