Jan och hans två minihästar går över ett övergångsställe. Han bär svarta kläder, jeans och en stramt åtsittande huvudbonad. Han håller tyglarna till hästarna i vänsterhanden och en vit käpp i den högra. Bakom honom syns träd och vägskyltar.
Jan går oftast på mindre vägar, promenadstråk och skogsstigar med Marta och Rosita. Men han tränar också hästarna att stanna till och markera vid vägkanten när de kommer till ett övergångsställe.

Med hästkrafter som bästa ledstjärnan


De har svans, fyra ben, hjälper sin förare att hitta rätt och charmar nästan alla de möter. Men ungefär där slutar liknelserna med de flesta ledarhundar. Jan Johannesson från Halmstad har ett spännande projekt på gång – att själv träna upp miniatyrhästarna Marta och Rosita till att bli ledarhästar.

Ljudet från hästhovarna klapprar mot asfalten på gångbanan. Vinden blåser över de öppna fälten, bara några få kilometer bort ligger vidsträckta sandstränder längs kusten utanför Halmstad. Jan går i snabbt tempo bredvid Rosita och Marta. Han har hästarna i vänsterhanden och den vita käppen i höger. Han sträcker sig fram då och då för att med käppen kontrollera att hästarna verkligen håller sig till vänsterkanten längs vägen, som de tränar på.
– Ibland kan Marta bli lite sur och skjuter bort käppen med sin mule. Ungefär som att hon säger 'sluta nu, jag har koll'. Och då känner jag att ja, det hade hon faktiskt, säger Jan.

När de är ute och tränar går de längs cykelbanor, upp till "berget", som egentligen är en kulle i en skog. De kan ta några rundor i de närmsta byarna och ibland en tur ner till havet.
– Det tycker hon är jättekul. Då blir hon som ett lokomotiv och går längs de olika stigarna.

Marta är tre år och halvsystern Rosita två. De är båda av rasen amerikansk miniatyrhäst och är drygt 80 centimeter i mankhöjd. Ungefär som två stora hundar. Eftersom de är unga är träningen än så länge mest på lek. Men det är Marta som har visat mest färdigheter än så länge. Förutom att hålla vänsterkant kan hon markera när de närmar sig en väg genom att gå fram till och stanna vid till exempel en stolpe. Hon hjälper också Jan att hitta i hagen. Hon kommer när han ropar och när han säger åt henne att gå till grinden så gör hon det.

Att Jan inte ser så bra gör kommunikationen mellan dem till en större utmaning, även om han alltid har handen på Martas manke för att följa hennes rörelser.
– Hon försöker kommunicera med mig och det är det som är det svåra. Hon kan till exempel skaka på huvudet och då är det någonting hon vill. Det kan ju också vara flugor eller så, men jag måste vara mycket mer uppmärksam på hennes rörelser. Det är nog en lång väg att gå, men den är jättekul!

Jan berättar att han ofta går vilse, även när han är ute med hästarna. Han har hamnat ute på en sparrisåker, i trädgårdar och på andra villovägar. Ibland kan hästarna luras lite och passa på att ta en ny väg om Jan inte är fullt uppmärksam. Oftast har han med sig en GPS som gör att han kan hitta tillbaka till ursprungsleden, men ibland är batterierna slut.
– Antingen försöker vi gå tillbaka då eller så kommer det ut folk. Då blir det en pratstund, de vill klappa hästarna och sen hjälpa oss tillrätta. Så jag har träffat väldigt mycket folk, kan man säga. Många tycker att hästarna är gulliga, att de är i rätt storlek.

Men en gång gick de rejält vilse i skogen. Jan berättar att han blev orolig att de aldrig skulle hitta tillbaka, och sa till Marta: "Nu går vi hem". Då markerade hon jättetydligt, ställde sig rakt framför hans ben så att det blev tvärstopp.
– Då tyckte jag att det blev lite jobbigt. Nu skulle vi ju inte hålla på och äta och sånt. Så jag backade hästen och tog ett steg och då försvann hela mitt högerben. Det var en brant klipphäll precis där.
Jan höll balansen tack vare Marta och efter att de pustat ut sa Jan: "Okej, du får bestämma". Hon fick långt grimskaft och instruktionen att gå hem till stallet – vilket de också gjorde. Jan och Rosita efter Marta.
– Det är helt fantastiskt hur det kan gå. Hon räddade livet på mig.

Går Marta alltid hem när du säger det?
– Nej, hon är tre år och verkligen en ungdom. Och de vet man ju hur de är. Det ska busas och så. Jag kan inte säga att jag litar på dem helt och fullt, men det som har hänt hittills tycker jag känns väldigt bra för framtiden. Så om tre-fem år kanske det blir riktigt bra. Då kanske vi har lärt oss att när jag säger att vi ska gå en runda så gör vi det, säger han.

Hästintresset har följt Jan hela livet. Hans mamma tränade hästar i travstall, och Jan var med i sulky redan som liten bebis. De hade även egna hästar, och Jan och hans syster red barbacka på en ponny, tills de hade blivit så duktiga ryttare att de fick en sadel. Senare i livet har Jan bland annat jobbat i skogen med Ardennerhästar och kört ut timmer.
– Hästar är kloka, självständiga och fina. Ståtliga, liksom. Och krafterna som finns i dessa djur är helt fantastiska, säger Jan.

Idén till att själv skaffa en ledarhäst kom i samband med att Jan började förlora synen för ett par år sedan. Hans mamma skickade honom då youtubeklipp med ledarhästar i USA. Det var bland annat en kvinna som gick på en stadsbuss med sin ledarhäst.
– Det såg roligt ut. Det skulle man ju ha här, tyckte jag. Men ledarhästar finns ju inte i Sverige. Och finns det inte så får man skaffa det själv. Så tänkte jag, säger han.

Jan läste på om hur det fungerar med ledarhästar i USA. Där tränar auktoriserade tränare hos välgörenhetsorganisationen Guide Horse Foundation ledarhästar och delar ut dem gratis till amerikanska medborgare. Organisationen har funnits sedan 1999 och finansieras av donationer. De menar att ledarhästar kan vara ett bra alternativ till ledarhundar för synskadade. Särskilt om man älskar hästar, är allergisk mot eller rädd för hundar och vill ha ett djur som lever längre och inte bor inomhus. Just amerikanska miniatyrhästar är den ras som de har riktat in sig på eftersom de är lugna, stabila och läraktiga. Och så är ju storleken en klar fördel.
– De är sociala, mer åt hundhållet. De är väldigt läraktiga och används ofta till trickträning eller apport. De gillar att ha sådana uppgifter. De amerikanska miniatyrhästarna är också väldigt orädda av sig, både för bilar och motorcyklar, vilket är viktigt.

Nog för att de är miniatyrhästar, men ryms i en personbil gör de inte. Och hur skulle det gå att ha dem i trafiken inne i stan? Jan medger att det nog kan vara svårt, men att det beror på vilka individer det är. Själv är han på väg att flytta ut på landet och kommer att ha störst nytta av sina hästar där.
Att det blev två hästar för Jans del beror på att man i Sverige inte får ha hästar ensamma. De måste ha sällskap av en annan artfrände.

Vad är ditt mål med hästarna?
– Förutom att jag själv vill ha ledarhäst, så är det att visa upp att man kan göra detta. Jag tycker det är jättekonstigt att man inte använder ledarhästar i Sverige, så jag vill att fler får upp ögonen för detta, säger han.

Att träna sin egen ledarhäst går såklart inte att jämföra med den utbildning som ledarhästarna får i USA av auktoriserade tränare. Och även om det inte direkt är något han rekommenderar till andra så tror Jan att det går.
– Jag tror det handlar om att bygga upp ett förtroende för varandra och av det kan du vinna hur mycket som helst. Jag har inte så mycket metoder, men jag ger beröm när hon har gjort något bra. Det tror jag på.

Att ha en häst inomhus är nog otänkbart för de flesta. Och Jan berättar att det är få ledarhästar som bor hemma hos sina förare, även om det kan finnas de som följer med in i vissa rum eller offentliga lokaler. Men är hästar rumsrena?
– Ja, det finns vissa individer som förstår att göra det på ett ställe i boxen istället för överallt.

Skulle du vilja ha en häst hemma hos dig?
– Det beror på, haha! Dessa två är väldigt bra på att samla skiten på ett ställe. Det går att träna dem till det med. Så det är inte otänkbart för mig!

Hej Lena Ridemar, verksamhetschef på Ledarhundsverksamheten! Varför jobbar inte ni med ledarhästar här i Sverige också?
– För oss är det viktigt att kunna täcka generella behov i både stadsmiljö och på landsbygd. En mycket central fråga är självständighet, att kunna gå ut precis när man vill och vart man vill och känna sig modigare, tryggare och säkrare i både trafik och natur. Därför förespråkar vi ledarhunden. Ledarhunden får också följa med sin förare in till posten, apoteket, försäkringskassan och andra offentliga platser, i kollektivtrafik, i taxi, på tåg och flyg.

Fakta: Amerikanska miniatyrhästar
• Rasen sägs ha avlats fram för att kunna arbeta i kolgruvor i Virginia på 1960-talet.
• En renrasig miniatyrhäst får ha max 86,4 cm i mankhöjd. Ungefär som en stor hund. De finns i alla färger.
• De blir normalt från 25 till 30 år gamla.
• Dessa hästar rids nästan aldrig, men kan klara en vikt på upp till 35 kilo.
• I Sverige finns det uppskattningsvis ett par hundra amerikanska miniatyrhästar.
• Det finns flera andra raser där hästarna är små.
• Läs mer i boken Helping Hooves av Janet Burleson, som sägs ha varit den första som tränade ledarhäst.
Källor: American Miniature Horse Association, Guide Horse Association, Wikipedia.

text & foto: Therese Selén