Mikaela och Sigge sitter ner på golvet i ljus kyrksal. Mikaela har långt brunt hår uppsatt i en tofs, bär svarta kläder och har en vit prästkrage. Sigge har ljusgul päls och bär ledarhundssele. I bakgrunden syns ett träaltare och ljushållare.

Mikaela och Sigge - ett team i kyrkan


Hon ville bli bonde, men fann sin plats i kyrkans värld. Predikningarna skriver hon i punktskrift och ibland följer labradoren Sigge med och skänker tröst åt sörjande på begravningar. Mikaela Stigsdotter Larsson är präst, ledarhundsförare och brinner för sång, musik – och att uttrycka sig i ord.

Utanför rullar en av Norrköpings gula spårvagnar förbi. Inne på kontoret, i församlingshuset Klockargården, har Mikaela precis skrivit ett griftetal till en begravning, efter att ha repat med en barnkör och fikat med kollegorna. Labradoren Sigge ligger tyst och snäll i sin bädd i ena hörnet. Och det är oftast där han håller hus när han är med Mikaela på jobbet. Men ibland följer han med in i kyrksalen, och på begravningar har han blivit ett uppskattat inslag. Mikaela brukar fråga om de anhöriga vill att Sigge ska vara med, till exempel om den avlidne tyckte om hundar eller de närmast anhöriga gör det.
– Då har de oftast blivit väldigt glada. Det är lite terapeutiskt när han ligger därframme och är fin. De säger ofta att det är så skönt att bara kunna titta på honom, berättar hon.
Mikaela nämner en begravning som hölls för en person som hade varit jägare och haft jakthundar i hela sitt liv, mestadels labradorer. Sigge, som är labrador, var med då och spelade en trygg och stärkande roll i den ceremonin.

Vad får du för reaktioner när Sigge är med?
– Hunden är isbrytande, och det uppskattas oftast. När jag ska på hembesök till personer i församlingen frågar jag alltid om det är okej att jag tar med hunden och de blir ofta väldigt glada och tycker det är mysigt, säger hon.
Men Mikaela är noga med att fokus inte ska hamna på henne själv och Sigge när de är i tjänst.
– Kanske särskilt i begravningssammanhang. Jag är inte det primära då. Det är de anhörigas sorg och den begravningen som ska genomföras som är det viktiga. Det är samma sak på dop och vigslar, säger hon.

Det bästa med jobbet som präst tycker Mikaela är gemenskapen, sången och musiken, att fira gudstjänst och nattvard.
– Och jag älskar att uttrycka mig i ord. Både verbalt och skriftligt. Så jag tycker väldigt mycket om att predika, att få ge av det jag tror på. Och mötet med människor. Det är så många människors liv som jag får dela en liten stund eller längre period med. Det är fint.
Men yrkesvalet har inte alltid varit givet. Som nykonfirmerad femtonåring var hon mycket tveksam till just prästyrket.
– Hur kan man vilja vara präst i en kyrka? Det verkade så tråkigt! Så tänkte jag då, säger Mikaela.

Hon växte upp på en gård i Värmland, älskade livet med djuren och trodde länge att hon skulle bli bonde. Men efter tre år på Naturbruksgymnasiet vände det. Det hade då blivit vanligt med storbesättningar, något som inte alls passade Mikaela, som hade sett fram emot att ha en liten gård med trettio mjölkkor.
– Men jag insåg ganska snabbt att det inte är någon framtid i det. Det går inte att försörja sig. Det var djuren jag var intresserad av, men inte att ha någon djurfabrik. Så då började jag fundera på vad jag skulle göra istället, säger hon.

Eftersom religion alltid har intresserat henne, sökte hon in till religionsprogrammet på universitetet. Men det var under en resa till Taizé som hon fastnade på riktigt. Taizé, den lilla byn och i Frankrike med en välkänd kommunitet som samlar många kristna ungdomar varje år till bön, meditation, tystnad och repetitiv sång, öppnade en ny värld för Mikaela. Hon och en kompis åkte dit tillsammans med Borgs församling, som ordnade en resa. Sedan blev hon kvar i församlingen.
– Jag kände att det är här jag ska vara, där det var högt i tak och där det fanns plats för den jag är och för mina uttryck. Min tro och mitt liv.

Mikaela fick sin första ledarhund redan när hon gick på gymnasiet.
– Det var ganska revolutionerande för mig och gjorde mig väldigt oberoende på ett sätt som jag inte riktigt varit innan. Jag kunde röra mig på ett annat sätt, fritt och självständigt – och vågade det också, berättar hon.
När den hunden dog fem år senare av en tumör valde Mikaela att inte skaffa en ny direkt.
– Jag var så ung, pluggade och var ute och gjorde så mycket saker där det inte passade att ha hund. Jag kunde röra mig fritt ändå. Hon hade gjort mig så tuff, liksom.
Men, för ungefär fyra år sedan hade livet förändrats och det var dags att ansöka igen om en ledarhund. Och Mikaela fick Sigge.
När Sigge var ny i sin ledarhundsroll och de skulle träna in honom i de nya miljöerna kring kyrkorna var Mikaela lite osäker på hur han skulle reagera på orgeln.
– Första gången han kom in i kyrkan höll musikern på att stämma orgeln. Det låter otroligt mycket. Men Sigge brydde sig inte ett dugg. Han reagerade inte överhuvudtaget, berättar hon.
Nu flyter det mesta på väldigt bra och oftast ligger Sigge i sakristian, ett rum i kyrkan där prästen byter om, när han inte är inne på kontoret. Allra störst hjälp av Sigge kanske Mikaela har hemma, till och från jobbet, när hon hämtar barnen, går på apoteket, stan eller till stallet.

Kyrkorna i Borgs församling där Mikaela jobbar ligger spridda på lite olika håll i staden. För att ta sig mellan de olika platserna brukar Mikaela oftast åka tillsammans med kyrkomusikern när hon ska hålla i förrättningar, alltså gudstjänster, begravningar, bröllop, dop och liknande.
– Det är ganska bökigt med färdtjänst, det vet de som åker det. Det kan bli långa resor och är svårt om man en tid att passa.

Några generella utmaningar med prästyrket för den som har en synnedsättning är svårt att nämna, tycker Mikaela.
– Det är väldigt individuellt. Vi har så olika rädslor och olika saker vi är bekväma med. Sedan kan det också ha att göra med hur pass mycket man ser. Jag har en liten synrest som jag har stor nytta av, säger hon och berättar att hon ser kontraster, ljus och mörker.
Det Mikaela själv har tyckt varit svårast är stora sociala sammanhang, där hon inte har en tydlig roll utan bara ska finnas med. Ofta bland människor hon inte känner.
– Jag vet inte vilka som finns i rummet och vilka jag redan har hälsat på. Då är jag inte jättefrimodig utan mer inväntande. Men jag har lärt mig att vila i det. Det tar ett tag innan man lärt känna en församling och människorna. Jag vet att jag har andra styrkor, säger hon. 

text & foto: Therese Selén

Lyssna på detta reportage i Radio SRF via denna länk!