Agneta står på ena sidan av en receptionsdisk och pratar med en person på den andra sidan som står vänd från kameran. På disken finns en ringklocka, blommor och en skylt. Agneta har en färgglad, mönstrad topp och axellångt, brunt hår med lugg.
Agneta Elfving trivs på sitt jobb där hon träffar många människor varje dag. Förstående chefer, bra kollegor och ett stort tålamod är hennes recept på framgång i arbetslivet.

Schysst attityd viktigt för ett bra arbetsklimat


Fördomar, diskrimineringar och dåligt bemötande hos rekryterare och chefer. Det har både Catrin Strömvall och Agneta Elfving erfarenheter av. Men nu har de båda hittat en förstående arbetsgivare där det mesta funkar – eller går att lösa. – Det handlar om attityder, säger Catrin.

En stor, vit receptionsdisk breder ut sig i välkomsthallen. På ena långsidan syns Örebros kommunvapen. En gul sköld med en ståtlig röd-svart örn avslöjar vilken arbetsgivare vi har kommit till. Här tar Agneta Elfving och hennes kollegor emot en ström av besökare, medarbetare, politiker och andra. "Här jobbar Agneta som har en synnedsättning." Så står det på en skylt som är framställd på disken.
– Det är helt och hållet mitt val att ha den här. Jag tycker att man ska vara tydlig med det för besökare. Då blir det lättare för mig också. Ibland kan det annars vara lite svårt när flera personer kommer samtidigt och jag kanske bara uppmärksammar den första, säger Agneta.

Bakom disken har hon sin arbetsplats där hon har en dator med skärmläsningsprogram, scanner, egen skrivare och anteckningshjälpmedel. Det som behövs för att hon ska kunna sköta jobbet på ungefär samma sätt som sina seende kollegor.
– Jag trivs enormt bra här och det är ett så bra teamarbete. Det känns som att man i vår kommun öppnat upp och tänkt till lite grann. Att man inte ser svårigheter och hinder hela tiden, säger hon.

Agneta har jobbat länge inom kommunen, först inom barnomsorgen och sedan skolade hon om sig till administratör. Även om det mesta flyter på bra så kan tekniken ibland sätta käppar i hjulen för henne.
– Men vi brukar kunna lösa det på något sätt. Nu ska vi byta system, och då måste våra tekniker titta på hur det kommer att påverka mitt skärmläsningsprogram. Om det är någon arbetsuppgift jag inte kan göra så fördelar vi om så mina kollegor gör den och jag något annat.

Bemötandet från chefer har blivit bättre och bättre de senaste åren, enligt Agneta. Men visst har hon stött på mycket dåliga attityder och ifrågasättande genom åren.
– Jag har kämpat med min låga lön, den har legat länge på central nivå och man har drivit det fackligt. Så visst har det varit många jobbiga år också. Men efter den resan har jag fått lite upprättelse nu när jag jobbar här!

Vad är ditt bästa tips till personer med synnedsättning som vill komma ut på arbetsmarknaden?
– Man får vara beredd på att kämpa, ha ett enormt tålamod och hela tiden visa att man har ett värde och att man kan. Och tålamod har väl jag haft. Det är kanske därför det har gått så bra som det har gjort.

Catrin Strömvall sitter i samma hus som Agneta Elfving, men en våning upp. Hon är HR-specialist på vård- och omsorgsförvaltningen och för hennes del består jobbet mest av möten, möten och möten. Den här dagen kryssar hon mellan en riskanalys kring arbetsmiljöproblem för undersköterskorna inom hemvården, en överläggning med en chef där en medarbetare ska få en skriftlig varning, en enkätundersökning bland enhetscheferna och så ytterligare två möten med chefer om personalärenden. Oftast har Catrin med ledarhunden Pepsi i sällskap, både i och utanför huset. Och när Catrin pendlar till hemmet i Arboga med tåg varje dag är han till stor hjälp.
– Det har aldrig varit några som helst problem att ha med honom på arbetsplatsen. Frågan är vem som är mest oersättlig – jag eller ledarhunden. Pepsi är allas favorit!

Catrin har jobbat med personalfrågor i många år. Hon började på den fackliga sidan och utbildade sig senare till personalvetare. Tjänsten i Örebro kommun har hon haft i ett år och hon trivs väldigt bra. Tack vare att de arbetar så mycket digitalt, och att anpassningarna av datorsystem och liknande fungerat bra, så behöver Catrin sällan stöd av någon seende.
– Och det är ett väldigt bra arbetsplatsklimat här. Jag tycker att vi har en stor mångfald när det gäller ålder och kön. Ja, hela spektrat kan man säga. Och en väldigt naturlig inställning till det här med funktionsnedsättningar, oavsett vad det handlar om, säger hon.

Men Catrin har upplevt tuffa motgångar tidigare i arbetslivet.
– Jag har varit med om en väldigt märklig situation, det var strax innan jag fick det här jobbet.
Hon berättar om jobbintervjun på ett större industriföretag där hon träffade två rekryterare och en personalchef. Catrin kom dit med en ledsagare och märkte direkt att det blev väldigt konstig stämning.
– Personalchefen fick se mig, och fick väl någon slags input från rekryteraren, så han gick bara därifrån. Och de andra som var kvar kunde nästan inte genomföra intervjun för att de tyckte att det var så obekvämt, berättar hon.

Vid två andra tillfällen har Catrins jobbsökarprocess slutat som ett diskrimineringsärende, som har drivits av facket. I båda fallen fick hon faktiskt de jobb hon sökte, men kunde ändå inte arbeta där.
– I det ena fallet var det en myndighet där det visade sig att tekniken inte fungerade. I det andra fallet visade det sig att det var helt omöjligt att få ha med sig ledarhunden, berättar Catrin.

Hon har också haft flera bra upplevelser av rekryteringar, även på arbetsplatser där hon inte fått tjänsten. Hennes erfarenhet av rekryteringsföretag är att de ofta är positiva, men har svårt att få med sig kunden. När man söker jobb, tycker Catrin att det är bäst att inte berätta för rekryteraren om sin synnedsättning i förväg.
– Jag tycker man ska framhålla det man har i sitt cv istället. Sedan får det ge sig i situationen, men det bästa är att vara så naturlig som möjligt och peka på allt som inte innebär några skillnader. Kanske finns det också något som jag skulle klara bättre än en person som är seende.

Tillbaka till receptionsdisken och sorlet från besökare igen. Agneta Elfving berättar om situationen som kan uppstå när besökare kommer in till deras förvaltningshus för första gången:
– Mina kollegor har ibland sett förvåningen hos besökare som först sett min skylt på disken, och sett Catrin komma med sin ledarhund. Det är ju inte så vanligt i sådana här sammanhang, men de flesta tycker det är roligt att det är en så öppen arbetsplats och att det här fungerar så bra, säger hon.

text & foto: Therese Selén