Porträttbild på Annika som har mörkt hår och lugg, en lila kofta och svart-vitmönstrad topp.

Att vara synskadad politiker


Finns det en förväntan på att politiker som har en synnedsättning ska vara engagerade i just funktionshinderfrågor? Och hur lätt är det att ta del av alla handlingar om man inte ser? Vi tog ett snack med politikerna Annika Östling, Helena Fridlund och Karl-Otto Rosenqvist under en SRF-kurs för synskadade politiker.

Det var 2014 som Annika Östling, från Sundborn, blev inlockad i politiken av en synskadad kompis. Idag är hon ersättare i kommunfullmäktige i Falun (och också styrelseledamot i SRF:s förbundsstyrelse), men efter valet hoppas hon på en plats i regionfullmäktige i Dalarna.
– Jag jobbar inom hälso- och sjukvård och kan de frågorna. Dessutom finns kollektivtrafiken där, berättar Annika.

Hon tycker att det vore bra om en synskadad politiker kom med i regionfullmäktige eftersom det redan finns två andra aktiva synskadade i kommunfullmäktige i Falun.
Annika tycker att hon kan engagera sig i de politiska frågor hon vill utan att bli bunden till frågor som har direkt koppling till hennes synnedsättning.
– Däremot förväntar de sig att jag också är engagerad i frågor om till exempel tillgänglighet eftersom okunskapen är så stor. Vi är en liten grupp långt ut på marginalen och om inte vi själva driver våra frågor kommer ingen att göra det, berättar hon.

För Helena Fridlund, från Falun, var det skolfrågor som väckte det politiska engagemanget. Hon är partikollega med Annika, men började engagera sig redan 2009.
– Jag blev riktigt arg och upprörd som förälder över hur den dåvarande majoriteten drev skolfrågorna. Då bestämde jag mig för att bli politiskt aktiv, säger Helena, som nu är ordinarie ledamot i kommunfullmäktige i Falun och ersättare i barn- och ungdomsnämnden, samt i miljö- och samhällsbyggnadsnämnden.

Vilka frågor är viktigast i ditt politiska engagemang idag?
– Nu är jag mest engagerad i frågor kring hur förskolan ska fungera så att alla barn blir sedda oavsett vilka behov barnen har, säger hon.

Till skillnad mot Annika har Helena gjort ett aktivt val och försökt undvika att engagera sig i frågor som handlar om funktionsnedsättning och synskada.
– Jag kände att jag ville jobba allmänpolitiskt. Jag vill vara politiker som alla andra utan att utmärka mig som den synskadade politikern.

Hur har det gått?
– Det har gått så där, skrattar Helena och tillägger att hon efter något år insåg att det inte helt går att komma ifrån att engagera sig i funktionshinderfrågor.
– De andra politikerna kan inte frågorna, så därför är det viktigt att vi som har en egen funktionsnedsättning bevakar frågorna, säger hon.

Helena tror att det finns en risk att de andra politikerna släpper frågor som rör funktionsnedsättningar när det finns personer med en egen erfarenhet som är politiskt aktiva. Hon var till exempel väldigt tveksam när hon blev utsedd att vara politisk representant i det kommunala funktionshinderrådet.
– För de andra var det ett självklart val att jag skulle representera nämnden i rådet, men jag tycker det vore bättre om någon annan politiker engagerade sig och lärde sig de här frågorna, säger hon.

Förutom sitt politiska engagemang representerar Helena SRF Dalarna i Dalatrafiks brukarråd och i landstingets funktionshinderråd. Hon tycker att det inte är något problem att hålla isär sina olika roller, men säger också att det ibland inte går att undvika att hon tänker som en SRF:are i sitt politiska engagemang.

Upplever du att det finns en förväntan från folk inom SRF att du ska driva våra frågor politiskt?
– Nej, tvärtom faktiskt. När jag blev politiskt aktiv fick jag lämna styrelsen i min lokalförening eftersom de då tyckte att det var olämpligt att vara partipolitiskt engagerad och samtidigt sitta i lokalföreningsstyrelsen.

Karl-Otto Rosenqvist, från Ängelholm, började sin politiska bana 2006 och är idag ordinarie ledamot i kommunfullmäktige i Ängelholm, ledamot i myndighetsnämnden och ersättare i kommunstyrelsen. Karl-Otto lyfter fram ett problem med att vara synskadad och politiker, som både Annika och Helena håller med om.
– Det största problemet är att få tillgång till handlingar på ett läsbart medium. Det kräver att man är väldigt envis och orkar bråka och det är det nog inte många som gör, säger han.
Han menar att de som inte är synskadade ofta kan följa sina gruppledare, bläddra lite i pappren och snabbt hitta det de söker under mötet medan man som synskadad måste vara väldigt mycket mer påläst i olika ärenden. Många kommuner har dessutom system för sina handlingar som är helt otillgängliga för synskadade. Alla tre tror att just problemet med att få tillgång till läsbara handlingar är det största problemet för en synskadad person som vill engagera sig politiskt.

Karl-Otto tycker inte att han har en förväntan på sig att engagera sig mer i funktionshinderfrågor än i andra frågor.
– Jag har jobbat en del med frågor kring enkelt avhjälpta hinder men annars har det inte varit så mycket fokus på funktionshinder. Kanske beror det på att jag under många år inte varit engagerad i SRF, även om jag är medlem idag, funderar han.

Både Annika, Helena och Karl-Otto tänker fortsätta sitt politiska engagemang även i nästa mandatperiod om de får väljarnas förtroende.
– Det är så roligt och väldigt lärorikt, säger Helena.