En studiobild på Babben Larsson som ler. Hon har kort, mörkt hår och en svart kavaj med ärmar i spets.
Tro det eller ej, men Babben Larsson är inte någon "social krabba", som hon själv uttrycker det. Att vara extrovert får hon nog av på arbetstid. foto: Håkan Larsson.

Babben om när hon förstörde det roliga

När komikern Babben Larsson brände ut sig gick ridån ner, bokstavligt talat. Som många svenskar har hon gått igenom en överbelastning som påverkade både kropp och psyke. I maj föreläser hon om utbrändheten på Synskadades Riksförbunds Medlemsforum. Perspektiv slog sig ned bredvid henne för att prata om det som är kul – och när det roliga skadar och sårar.

Vi träffas på restaurang Högkvarteret. Babben Larsson ska efter detta möte rakt in i studion i Radiohuset och vill hinna få i sig lite mat. Hon beskriver sig som en ganska vanlig kvinna. 60 plus, singel, vuxet barn, bor i Stockholm. Men det finns också de mer ovanliga delarna, som en fascination för gräsätare.
– Han ser ut som Max von Sydow, ser du?

Hon håller fram sin telefon och visar mig ett egentaget foto på en antilop. Många strängar på sin lyra är en underdrift för att beskriva Babben Larsson, som avväpnat visar sidor som inte syns i tv-rutan.

I maj föreläser hon på Synskadades Riksförbunds Medlemsforum, där drygt 1 000 personer får höra hennes historia om utbrändhet. När Babben Larsson talar om detta så talar hon av egen erfarenhet. För drygt 20 år sedan sprang hon så fort i livet att det tog stopp.
– Jag var utbränd psykiskt, mentalt, själsligt och andligt, men jag stod fortfarande på benen. Jag blev inte liggande, men jag var väldigt rädd att det skulle bli så, så jag piskade mig upp varje morgon. Det var en ren dödsskräck och en instinkt att jag måste upp på benen.

Hon berättar om att samhällets växande problem med utbrändhet gör hennes föreläsning allt mer aktuell, trots att grundstommen har många år på nacken. Hon klandrar dels våra hektiska liv och dels sociala medier. När allt ska se perfekt ut för någon annan är det svårt att ge sig själv det man behöver, utan filter. Hon tror också att vissa människor har en större risk att bli utbrända. Hon tillhör själv denna grupp.
– Jag har en slags läggning som gör att jag kan gå igång på nästan vad som helst, köra för hårt och bli manisk. Det är en sida av mig själv som jag måste balansera.

Det tog sju år att komma tillbaka till det liv som fanns innan väggen.
– Så fort det hette stand up så sa hjärnan ifrån. Jag kunde göra roliga föreläsningar och kul mellansnack och jag gjorde roliga shower på Hamburger Börs med reagänget. Sådant fungerade, men jag kunde inte göra stand up. Det tog sju år att reparera.

När man pratar om psykisk ohälsa så pratar man ofta om så kallade trigger points. Blev stand up en sådan?
– Helt klart. Så fort det hette stand up så kom det krypande i kroppen att ’nä nä, kom ihåg nu hur det gick, det där gör vi inte igen’. Det var det som var jobbigast känslomässigt att komma över. Du har något du är bra på, men förstör det.

Kände du någon skuld i det?
– Ja, det är klart att jag gjorde. Att jag inte hade lyssnat och att jag hade kört över mig själv. Skuld, skam och sorg ingick i den processen.

Babben Larsson föddes på Gotland 1956. Hon började scenlivet på hemmaplan och studerade sedan på statlig scenskola i Stockholm. Det är denna tid som ger svaret på varför mångsysslaren Alex Schulman tror att Babben Larsson fejkar sin gotländska dialekt.
– Jag är tvåspråkig. På scenskolan fick jag inte prata gotländska och helst ville de inte att jag skulle prata min dialekt hemma heller, men där gick gränsen. Ibland glider jag över till rikssvenska utan att jag hör det själv. Jag känner mig ganska trygg med att jag är gotlänning och dessutom tror jag inte att man kan fejka gotländska. Du avslöjar dig förr eller senare.

Efter studierna jobbade hon inom teatern i åtta år, för att sedan ruttna på det, som hon själv uttrycker det. Teatern var upprepande och långsam, och hon drog sig mer mot det som får publiken att skratta. Men det har alltid funnits en sida bortom det skojfriska. Babben är en dov och djup person. Hon skrattar inte bort det allvarliga och fyller inte ut tystnader med krystade ord.
– Jag är inte någon social krabba som älskar att gå på mingel och större fester och middagar. Till och med mindre middagar kan jag bäva lite för. Jag är rätt så introvert och sitter gärna med nära kompisar och gafflar över en kaffe, men större fester dränerar mig ganska mycket. Mitt sociala batteri tar slut. Det kanske man inte tror eftersom jag har ett så extrovert jobb. Jag laddar när jag är själv.

Hon är en komiker med flera dicipliner: föreläsningar, radio, tv, stand up och musik. Att göra olika saker är det som får henne att utvecklas och inte ledsna. Nyckeln är att göra nytt material och att skriva mycket själv. Men att skriva egna skämt medför också ett ansvar över publikens känslor. Humor är något som varje betraktare tar emot på sitt individuella sätt, och det är lätt att såra någon i en publik där alla individer har ett bagage och egna förutsättningar.

Får man skämta om allt?
– Du får ju, men publiken bestämmer när de tycker att det är kul eller inte. Generellt så tycker jag att rörelsehinder eller synskador, där den som har handikappet inte på något sätt är vållande, är något väldigt grymt att skämta om och göra sig lustig över på dens bekostnad.

Hon berättar att övervikt och en kamp mot höga insulinnivåer har påverkat hennes eget liv. Att skämta om det, som delvis ligger i henne genetiskt, är ingenting hon uppskattar.
– Man kan absolut skämta om vad som helst, men inte för vem som helst. Ibland tycker jag också att det är bra att ifrågasätta om man måste skämta på just det där sättet eller om det går att säga på ett annat vis.

Det finns en genre inom komiken där man skämtar om kortväxta, så kallade dvärgskämt. Det tycker Babben inte är kul. Att skratta med och inte åt är enligt henne en bra tumregel och skämt om synskador lämnar hon varmt över till kollegor som själva har den erfarenhet som krävs för att göra det roligt. Dessa insikter hör till hennes moraliska kompass, men att vara gränsöverskridande kan också vara lite triggande.
– Ibland vill jag gå över gränser bara för att ha gjort det. Samtidigt är det lätt att istället hamna i ett drev där allt vrids omkring. Det blir bara en massa skit och hat som väller fram. Då är det inga större problem att hålla sig utanför de situationerna.

Men hur agerar du när folk känner sig allt annat än roade av dina skämt?
– Jag går till mig själv och frågar om det är rättmätig kritik och i bland säger jag att ’jag är ledsen, det blir ingen ursäkt’, men om det kommer ett drev så är det oftast regel för att du har gått över en gräns och kränkt andra. Då får man pudla. Det är bara så. Jag gör bort mig.

Innan Babben Larsson går upp på scenen på Waterfront Congress Centre kommer hon att göra några sista justeringar i föreläsningen. Bland annat funderar på hur hon ska tillgängliggöra sitt eget minspel. Det som syns ska också höras, är tanken. Och hur det går, det får vi se i maj.

text: Caroline Gollungberg