"Stilleben med tio ting" av Eva Klang

Eva Klang är en av tre vinnare i kulturutmaningen Skissa Loss. Det här verket handlar om friheten att själv få gestalta sitt liv, att själv få berätta. Friheten att använda tingen som minnesnycklar—som öppnar porten till livsvärlden. Friheten att tänka med tingen och låta dessa tala! Längre ned på sidan kan du lyssna till Hanna Hartmans tonsättning av Evas text.

"Stilleben med tio ting" av Eva Klang

Det började med ett telefonsamtal mellan mor och dotter. Den 89-åriga modern, asfaltblomman, alltid redo för andra, sa såsom i en bisats att hennes hem kan tömmas och vara borta på ett par timmar. Dottern sa: välj de tio viktigaste tingen i ditt hem. Vi gör ett stilleben! Berätta för mig!

Tallrik 1936: Där ovanför den höga, mörka skinnsoffan hos mina fosterföräldrar, hängde det vackraste jag hade sett. En tallrik av vitt, pressat glas med genombruten kant och med ett rött sidenband runt om. Och med en tryckt bild av Jesus på korset med de sörjande kvinnorna.

Cigarrök 1940: När mamma städat vår etta på vinden och det doftade rent, då tände hon en cigarr. Hon lät den ligga glödande på den svarta vedspisen. Ibland puffade hon på den, blåste ut röken och sa: ”Nu doftar det fest”.

Amerikabrev 1945: Det kom flygpost från morbror Anders i Minnesota, USA. Breven innehöll alltid en dollar. Min mamma hade vinkat av sin bror 1912, när han var 18 år och skulle emigrera. Han seglade bort med Svenska Amerikalinjen från Göteborg.

Gästbok 1951: Mötte min blivande man och ville ge honom något på hans 25-årsdag. Jag valde gästboken med pärmar av trä och mässingsbeslag - många blanka, vita sidor som skulle komma att bli en färdig, spännande bok.

Ringar 1955: Ringarna av guld köpte vi hos en guldsmed i Halmstad. Fem år efter vår förlovning gifte vi ossi Köpenhamn. Våra närmaste två vänner var med. Efteråt, middag och brudvals.

Lapp 1958: Min man var med på BB när vår son föddes. Innan han gick hem den natten i april 1958, skrev han en hälsning till mig på en bit papper, riven ur Helsingborgs dagblad. På lappen stod det finaste jag någonsin fått höra.

Barnfilt 1958: Jag köpte denna mjuka filt till min son. Den är vit, med ljusblå ränder. Den blev hans käraste sak. Hans små fingrar sökte sig runt kanterna, och så gjorde han en topp som han strök under näsan. Och somnade gott.

Kopparkanna 1964: Den lyser upp mitt kök ännu, denna kopparkanna som jag köpte för min första lön. Den tronade i mitt första egna kök. En dag tog min då femårige son tag i den och kastade ut den genom fönstret på tredje våningen. Han hade ont, var arg på att vara sjuk. Svårt sjuk i leukemin. Den gick inte att bota. Vi miste honom.

Silverbrosch 1980: Denna brosch är av silver. Den låg på en blå sammetskudde dagen jag avslutade min sjukvårdsbiträdesutbildning. Fick tjänst hos barnkliniken på Helsingborgs lasarett, efter många år som hemmafru. Tyckte om mitt arbete med sjuka barn och deras föräldrar.

Kuddar 2000: Det gavs möjlighet att cykla över bron, så min man och jag tog bilen med cyklarna ner till brofästet i Malmö. Vi fick färgglada frottéhanddukar med texten "Fest på Öresund". Dessa har jag sytt dessa kuddar av. I tunneln vid Kastrup letade min man desperat efter en toalett, ja, det var då det började. Tre år till skulle vi få tillsammans. Cancern. Men det var en lycklig dag.

Juryns motivering:

”Ett bildrikt och djupt personligt verk där ett mikrokosmos ryms i varje enskilt föremål som beskrivs. En modig tolkning av frihetstemat – friheten att få berätta sitt eget liv.”

Grattis Eva till vinsten och tack för alla personliga minnen du delar med dig av. Kan du berätta om hur det här konstverket kom till?

– Mamma fyller snart 90 år och en dag när hon kände sig lite nedstämd så ställde jag frågan om hon skulle kunna välja ut 12 saker hon skulle ta med sig från sitt hem om hon var tvungen att lämna det. Den frågan öppnade upp till en hel livsvärld. Föremålen hon beskrev handlar om både sorg och glädje och hur dessa vandrat tillsammans.

Vilka tankar hoppas du att ditt konstverk ska väcka?

– Jag hoppas att det kan vara en ingång till fler samtal. Hur skulle någon annan gestalta sitt liv med ett stilleben? Jag har jobbat som etnolog stora delar av mitt liv på museer. Ett ting som kommer till museet utan berättelse är dött. Det är berättelsen bakom tinget, det kulturhistoriska, som ger det liv.

Lyssna på ljudkonstverket Stilla Liv av Hanna Hartman