Bilden föreställer Desideria Jungelin som är vinnare i årets skrivtävling.
Vinnare i årets skrivtävling är Desideria Jungelin, med bidraget "Att få och förlora vingar". Vi säger stort grattis och publicerar här en porträttbild på henne där hon står utomhus.

Skriv Loss - bidrag från årets skrivtävling om ledsagning

Hela 24 bidrag inkom under skrivtävlingen, som ägde rum på temat ledsagning under sommaren. Nu publicerar vi några av bidragen, för att dela med oss av de fantastiska texter vi fått ta del av. Vi hoppas att ni ska ha lika stor glädje av att läsa dem som vi!

Att få och förlora vingar (1:a plats)

Att äntligen få vingar.

Att äntligen få extra ögon.

Att äntligen få gå en kurs.

Och dreja sin första tekopp.

Att äntligen få dansa,

Längst fram vid festivalscenen.

Att äntligen få resa,

Till Greklands vackra stränder,

Och Londons alla gator.

Det är att få ledsagning.

Men att höra beslutet,

tungt landa på hallmattan.

Att gråta ned i jordgubstårtan,

när kursen tar sommarlov.

Att endast resa,

genom andras incheckningar på facebook.

Att I ensamhet lyssna,

Till bruset från grannens vattenledning.

Att förnimma när ljuset i ögonen slocknar.

Att känna just när vingarna bryts.

Det är att förlora sitt liv.

- Desideria Jungelin

 

Ledsagat tågmöte (2:a plats)

Jag hade väntat vid mötesplatsen på Gävle Central i över tjugo minuter och än hade inte den beställda ledsagaren kommit. Och nu ropade de ut att mitt tåg var på ingående. Jag behövde snabbt få hjälp.

- Ursäkta, kan du hjälpa mig? Frågade jag i riktning mot fotsteg som närmade sig snett bakifrån samtidigt som jag flyttade fram min vita käpp lite för att göra min situation tydligare.

- Jaa, svarade en kvinna och stannade till.

- Jag ska med tåget till Härnösand. Skulle du kunna ledsaga mig?

- Visst. Jag ska till Sundsvall, så det är väl samma tåg.

Hur… ?

- Om jag får ta dig i din överarm, tror jag det går bra.

Tur. Vi hade platserna bredvid varandra. Hon fönsterplatsen. Jag den mot gången. Så fort vi kommit till rätta, sa hon:

- Jag har fått ett helt nytt liv.

Sedan berättade hon att hon lidit av Parkinsons med skakningar i kroppen och ofta svårt att hålla balansen. För ett par veckor sedan hade hon varit i Umeå och fått en läkemedelsgivare inopererad samt en knapp, som hon kunde reglera doserna med. Nu hade skakningarna och den bristande balansen helt upphört. Hon kunde leva som vanligt igen. Hon kände sig som pånyttfödd Jag berättade att jag förlorat det mesta av min syn för ett år sedan efter att ha fått en propp i mitt enda seende öga. Detta innebar ju också ett nytt liv för mig, fast kanske mindre positivt Så det blev helt naturligt att börja tala om de intressen vi nu kunde ägna oss åt. Vi gillade båda litteratur och musik, hon också dans, jag historia. Favoritförfattare? Hon: Kerstin Ekman, Minette Walters, John Steinbeck. Jag: Agatha Christie, Joyce Carol Oates, Mikael Niemi. Samtalet var intensivt.

När vi åkt igenom vinkällaren på Stadshotellet i Hudiksvall frågade hon, om jag inte ville följa med på en kopp kaffe. Bistron var bara två vagnar längre fram. Hon skulle hjälpa mig, om jag ville.

Jag tog min käpp och hon grep min överarm. Det blev en osäker och vinglig färd genom två vagnar. En blind ledde ju en seende. Men tillsammans lyckades vi komma till bistron och få var sin kaffe, jag med mjölk, hon med socker, och var sitt wienerbröd.

Vi övergick nu till musiken. Hon gillade Lasse Stefanz (inte riktigt min grej - bra att dansa till) och Björn Afzelius. Jag: Dylan (menar du att han kan sjunga? - man måste lyssna på texterna också) och Springsteen.

Den långa resan blev kort. Plötsligt ropades det ut att vi skulle ankomma Sundsvall om några minuter.

- Oj, vi måste skynda oss. Jag ska av. Är det inte bättre att jag håller dig i handen när jag leder dig tillbaka?

Jag nickade. Helt OK för min del.

I Sundsvall steg hon av för att fortsätta sitt nya liv. Jag åkte vidare till Härnösand. Kanske jag också till mitt.

- Jörgen Sjöstedt

 

Tema ledsagning (3:e plats)

Solen skiner, ljumma vindar smeker ansiktet, koltrastarna jublar i trädtopparna. Det är maj månad, och det doftar tall och fräsch natur. Det är vitsippor och blåsippor och blommor i gult, som vi inte vet namnet på. Det är en av de där dagarna under några veckor, med skir grönska på träd och mark.

Jag går med min ledsagare runt Årstaviken och tack vare hennes "syntolkning" blir vårpromenaden inte bara en motionsrunda, utan minnesbilder av en vårprunkande natur. Jag tänker, med lite sorg i hjärtat, hade jag sett skulle detta bli en daglig runda. Nu blir det en gång i veckan.

Årets Cornelispris ska delas ut i Vitabergsparken. Det blir en fika och en varmkorv på ett kafé innan vi plöjer oss fram genom den månghövdade publiken till några lediga bänkplatser. Runt omkring mig hörs ett sommarsorl, med ljud av termoslock och smörgåspaket. En och annan vinflaska korkas också upp och vandrar mellan sällskapens plastglas. Det luktar brandrök. Några våghalsiga har tänt en korvgrillningsbrasa i den snustorra naturen. Oro mumlas i bänkarna. Men nu vänds blickarna mot scenen och applåderna smattrar mot årets pristagare, Lill Lindfors. Vi minns Cornelis via framförda visor från Lill och några andra artister. Radioprofilen Kalle Lind underhåller med sin humoristiska stil, som kvällens värd.

Denna energikick hade varit omöjlig utan ledsagning och miljöbeskrivningar. Färdtjänsten skulle ha kunnat ställa av mig i parken, men sedan då?

Båtvisslan tutar. Vi backar ut från Strömkajen. Det doftar redan kaffe ombord. Finns det något härligare än att ta sig ut i skärgården varma sommardagar. På utedäck kan man fylla på sin solbränna och vinden virvlar runt i håret. Njuter av vågskvalpet och måsarnas hoppfulla skratt – kanske slängs det ut någon mat.  Alla är glada, barnen skrattar och springer runt och jag ser fram emot en ljuvlig fisklunch ute på Sandhamn. Badbyxorna finns med i ryggsäcken.

Men nää, den här upplevelsen stannar vid en tanke. Det blir minst 7-8 timmars ledsagning för en sådan utflykt - en och en halv veckas ledsagning för en dag. Långa teaterföreställningar och konserter får också ofta väljas bort. Livspusslet måste prioriteras först.

Biståndshandläggaren sitter i min soffa, med sitt formulär, och undrar om något förändrats i mitt liv. Dessa besök, en gång om året, får en att känna sig som en paragraf. Vilken strategi ska jag välja denna gång? Göra mig helt oduglig eller berätta att jag städar själv, handlar mat på nätet och motionerar på min träningscykel. Men, behöver fler timmar för promenader, kultur och vissa inköp. Det blir inga frågor om ytterligare behov. Tacksamhet är nog det man ska känna för den skäliga levnadsnivå de bestämmer åt mig. Kostnadsfri är den dessutom i Stockholm.

"Du kan ta dina jävla formulär och dra åt helvete" har jag på tungan, men orden stannar alltid där eller snarare sväljs ner i magen. "Dina framförda önskemål kan rymmas inom nuvarande timantal, som tillgodoser en skälig levnadsnivå", blir återigen beslutet. Hänvisning görs till att jag kan överklaga.

I länsrättens reception får jag mitt ärendenummer, som kommer ropas ut i högtalarsystemet. Min överklagan av kommunens avslag på min begäran om LSS-ledsagning ska nu prövas. Förberett mig noga, men känner en stor anspänning.

Ärendet ropas upp och Ledsagaren visar mig in. Rummet känns stort och borden står i en rektangel. Domaren visar min ledsagare, med en gest, var jag ska sitta. Han säger, "kan du visa honom mikrofonen". Jag har en hel långsida av bordet för mig själv. Plockar fram mitt punktskriftshjälpmedel med anteckningar och försöker hålla nervositeten borta. Ingen presentation görs och domaren ger ordet till mig. Beskriver min situation som synskadad och varför jag begär ledsagning enligt LSS. Enligt min mening, tolkar kommunen lagen för snävt. Mina ledsagarbehov bedöms utifrån rörelsehindrades situation, dvs om man kan äta, duscha och gå på toa själv. Det är alldeles tyst i rummet och jag vet inte ens var min motpart sitter. Beskriver att Jag behöver ledsagning för att förflytta mig i främmande miljöer och få tillvaron syntolkad. Beviljade timmar måste jag själv få bestämma över. Atmosfären i rummet får mig att känna mig som en försvarsadvokat. Är jag för akademisk i min framställan? Känner mig ändå rätt nöjd med min insats. Domaren vänder sig till min motpart och undrar om de har några frågor eller kommentarer. Det korta svaret blev ett nej. Så var allt över.

Min ledsagare berättar att kommunen hade tre personer där. I beslutshandlingen som kom några månader senare, framkommer att det var en förvaltningschef, en jurist och en handläggare. Mycket resurser för ett framfört "nej" tänker jag. Det räckte, kommunen vann målet och begränsningarna i mitt liv fortsätter.

- Urban Fernquist

 

Ledsagning, så mycket mer än bara hålla någon i armen. Hur ska jag få dem som makten haver att förstå detta?

Jag är en levnadsglad person som alltid varit i farten och tycker om när det händer saker. Hur ska jag kunna fortsätta med mina intressen nu när synen nästan försvunnit helt?

"Du får väl ringa någon kompis som kan följa dig." Ja men de flesta av mina gamla kompisar jobbar och har mycket omkring sig och sina familjer. Många av mina vänner har också försvunnit i och med min synskada.

"Det finns kanske någon ideell organisation där någon vill hjälpa till?" Ja Röda Korset kanske, eller kyrkan. Jag tycker det är svårt att be om hjälp över huvudtaget. Och att be andra människor om deras tid, utan att de får någon ersättning, blir ändå knepigare för mig.

Jag har sedan ett halvår tillbaka tagit ut hel pension eftersom det blev allt svårare att kunna jobba då synen blev så snabbt sämre. Min syn har succesivt försämrats och numera kan jag bara urskilja skillnad mellan ljus och mörker.

Syncentralen har hjälpt mig så jag fått låna hjälpmedel som vit käpp, talande armbandsur, en DAISY-spelare för att jag ska kunna lyssna på talböcker. Det är jättebra. Jag hittar litegrann i omgivningen och kan gå kortare sträckor utanför mitt hyreshus. Men annars är jag ganska osäker ute i trafiken.

Att sköta hemmet fungerar någorlunda, då jag fått hjälp med uppmärkning av spis, mikrovågsugn osv. Att tvätta kläder och handla mat får jag hjälp med av hemtjänsten. Men de har inte möjlighet att följa mig ut på andra äventyr.

Dagarna blir långa då mina arbetskamrater har slutat höra av sig och mina barn och andra släktingar bor långt bort.

Jag är en person som tycker om att promenera, gå i affärer och kika på kläder, skor, husgeråd etc. När kan jag få ledsagning för detta?

Jag gillar att gå på marknader som det finns gott om såhär i sommartider. Finns det något sätt att få ledsagning till det?

Jag tycker om att gå på kafé, restaurang och sitta där och bara uppleva omgivningen, kanske prata med någon gammal arbetskamrat som dyker upp. Hur ska jag få till stånd ledsagare för sådana aktiviteter? Och när kan det bli av? Om en månad, två månader, eller när?

Jag älskar musik och gillar att dansa. Hur långt i förväg ska jag boka ledsagare? Och finns det någon ledsagning för sådana ändamål?

Gillar även musikevenemang, konserter och teatrar. Då gäller det att veta att jag kan få ledsagare innan jag köper biljetter? Hur ska man bära sig åt?

Att resa både inom- och utomlands är något som jag tidigare gjort mycket men inte nu längre. Har jag över huvudtaget någon rätt till ledsagare för sådana utflykter utanför min kommun?

Jag vill även kunna gå och träna på gymmet och utöva yoga, för det mår både kropp och knopp bra av. Men det blir svårt att kunna gå dit på egen hand utan ledsagare. Svårt att hitta på gymmet då alla apparater har olika inställningar.

Hur ska jag kunna fortsätta mitt liv och vara så aktiv som jag vill vara? Utan att få tillgång till ledsagare? Hur ska ledsagning fungera för att jag, ska kunna fortsätta att utöva mina intressen? Jag vill inte bli sittande i min tvårumslägenhet på tredje våningen med en liten balkong mot norr.

Men om jag blir sjuk, måste gå till läkare, sjukvård av olika slag, då har jag rätt till sjukresor med taxi, men inom sjukvården, finns det ledsagarresurser där måntro?

Men idag hörde en kvinna av sig från en förening för synskadade, SRF här i stan. De ska starta en studiecirkel som kallas "Kamratstödscirkel". Där kanske jag kan få tips av andra som ser dåligt, hur de klarar sina liv och kan leva så aktivt som möjligt. Den cirkeln vill jag vara med i! Då kanske jag får sällskap av någon mer på dans, för jag tror att om vi är några som ser dåligt som kan följas så blir vi starkare och vågar oss ut i samhället. Det känns ändå som en liten ljusning i min tillvaro. Jag får väl ta ett steg i taget och hitta lösningar på mitt behov av ledsagare. Men då behöver jag förmodligen stöd av SRF!

En undrande nybliven blind kvinna i 60-års åldern!

Som längtar ut!

- Monica Svedesjö

 

Ledsagning till livsvärldar

Under perioden 2015-19 har jag återvänt många gånger till Glimåkra: till olika kortare synkurser för habilitering, som handlat om fördjupande kunskaper om hur en tillvaro med synnedsättning kan hanteras. Det har handlat om punktskrift, käppteknik, datorer och livskunskap; samtal och erfarenhetsutbyte i grupp har gett positivt resultat för min del. Verklighet och möjlighet har både samverkat och krockat under mina dagar på Glimåkra folkhögskola. I följande betraktelse försöker jag fånga en situation med känslor av vanmakt, vemod och hopp; en slags gemensam ledsagning till varandras levda erfarenheter—livsvärldar.

Livsvärldar och landsvägar

Den antika staden Palmyra, ligger i provinsen Homs i Syrien, nordöst om Damaskus, mitt i öknen. Ett världsarv. Under några hundra år kring vår tideräknings början blomstrade Palmyra som knutpunkt för handeln på karavanvägarna mellan Östasien och medelhavskusten. Staden förstördes år 744 e kr. Och ännu en gång förstörs den, i vår tid. När syriska trupper gick in i Palmyra i slutet av mars 2016 kunde de bekräfta att IS, den så kallade islamiska staten, förstört flera unika byggnader och plundrat området — av politiska skäl. Maher, född 1994, som går samma synkurs som jag i april 2016, visar mig bilder från det vandaliserade Palmyra i sin mobiltelefon. Han bodde före flykten med sina föräldrar strax intill världsarvet. ”Jag och mina kompisar brukade guida turister i Palmyra, och ibland föreslog jag att de kunde sova över hemma hos oss. Mina föräldrar blev lite irriterade när jag kom med folk, men det brukade gå bra”, berättar han.

Maher och jag delar intresse för historia och erfarenheten av liknande synnedsättning. Efter middagen sitter vi tillsammans med de andra deltagarna i synkursen, en helt blind kvinna i Mahers ålder, även hon från Syrien, och några kvinnor i 80-årsåldern med åldersförändringar i gula fläcken — alla från olika ställen i Skåne och Blekinge. En av dem är mycket deprimerad och orolig för hur hon ska klara sig nu när synen sviker. Tre olika generationer möts runt ett soffbord: Maher som är lika gammal som min son, och kvinnorna är liksom min mor födda i början av 1930-talet.

Vi ser inte varandra, faller varandra i talet till en början, för det är svårt att veta när någon tänker börja eller sluta prata. Ögonkastens snabba informationer får vi hämta in på annat sätt. Efter en stund lägger jag märke till hur vi lyssnar och känner in varandra, och samtalet börjar flyta lugnare. Tilliten växer. Maher är hungrig på kunskaper om det svenska språket. Han övar oavbrutet och frågar om vi vill önska en svensk sång — han kan hämta den på internet. En av kvinnorna föreslår Edvard Perssons ”Jag har bott vid en landsväg”, och som genom ett trollslag hör vi den välkända stämman — vi sjunger med. Den ledsna kvinnan kan hela texten.

”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv,

och sett människor komma och gå,

jag sett skördarna gro på min torva i ro,

medan storkarna redde sitt bo …”

Maher lyssnar intensivt och frågar: När levde Edvard Persson? Vad är en landsväg? En torva i ro? Så övar han sin svenska. Så finner vi en glänta av glädje i en ny livsvärld. Såsom i Tranströmers strof: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”. Och två landsvägar har korsat spår.

Vad var det? Gruppen runt soffbordet vänder sin uppmärksamhet mot ett intensivt smattrande på fönsterrutan. Det låter som en hagelskur. Ett aprilväder. Nour, den unga syriska kvinnan frågar om jag vill följa med henne ut, nu genast. Hon vill fånga ett hagel och få önska sig vad hon vill. Så har hon hört det i sitt hemland. Fnittrande står vi så med utsträckta tungor, och fylls av drömmar och hopp

- Eva Klang

 

Att ledsaga till leda - gränserna mellan att ledsaga, att leda och att leva

”Ska jag vara fru eller ledsagare i dag?” frågar frun innan de ska bege sig ut.

Gränsen mellan de båda rollerna är knivskarp och vag på en och samma gång.

Frun är en fru. Frun kan också vara ledsagare till en make som inte ser.

Ledsagaren är en ledsagare. Ledsagaren kan inte vara fru.

Det är så kontraktet ser ut, överenskommet i vigselbevis och i beslutsunderlag från den kommunala omsorgen, men även i den sociala konvenansen.

Det är bara i litteraturen som ledsagaren kan göras till fru. Verkligheten, och kontrakten, står emellan.

Men muskelminnet kan signalera, kroppen minnas. De vana rörelserna, att hålla frun lätt i armbågen, när hon ledsagar. Att ta frun under armen, när hon leder. Sömlösa skiftningar i kroppens rörelser, makens hand som glider från arm till armbåge. Men när ledsagaren ledsagar måste maken tänka efter, de vana rörelserna kan inte upprepas här. Vem är det vid hans sida, fru eller ledsagare? Muskelminnet måste avaktiveras när det är ledsagaren och inte frun som ledsagar. Maken låter handen ligga kvar på fruns arm även när det inte behövs, även när han ser. Det är lätt hänt även med ledsagaren men tanken måste komma före. De vana rörelserna behöver avbrytas. Sömlösheten är frun privilegierad.

Frun och maken åker på en aktivitet, en kurs i en funkisorganisations regi. Hon åker som fru, som anhörig, hon är intresserad av vad som ska avhandlas. Men de andra som inte ser behöver hennes hjälp. Eller snarare, hon som medmänniska kan inte avstå från att hjälpa till när andra inte hjälper till, när hjälpen inte räcker till. Anhöriga förväntas ledsaga, förväntas vara både och. Hon springer med kaffe, hon leder vägen till toaletter, hon portionerar ut mat, hon plockar upp borttappade glasögon. Det finns så mycket att göra, att bistå med. Som medmänniska hjälper man till, men hon hinner inte vara fru eller anhörig, hon missar viktiga föredrag och intressanta samtal, hon blir en ledsagare. Maken, och de andra som inte ser, kan inte överblicka vilken insats frun, och de andra fruarna, gör. Kaoset uteblir och allt tycks flyta på smidigt för deltagarna, men det uteblivna kaoset bor granne med paniken och stressen hos frun som tvingas ledsaga.

Det är fruns otacksamma lott, att aldrig få vila. Frun måste veta, ska hon vara fru eller ledsagare. Inte bara med tanke på makens hand, men också med tanke på vilken attityd frun ska ha gentemot omgivningen och vilka förväntningar som omgivningen ska ha på henne.

Frun frågar en annan fru, som inte verkar tycka det hela är märkligt. Som fru till en som inte ser, får man passa upp, det är ett tufft liv de har valt, men det är så det är, säger den andra frun. Frun blir förvirrad. Hennes make planerar vardagen, han handlar, lagar mat, diskar, tvättar, han gör det kanske på sitt sätt, men han gör det, även om han inte ser. Frun låter honom göra. Vad är problemet, är det snoppen eller ögonen som är det verkliga problemet hos oseende män, undrar hon.

Frun frågar sin make om vad han tror problemet består i, och maken erinrar om en tidigare ledsagare han en gång hade, som också var en fru, men till en annan person förstås. En ledsagare kan vara fru, men till andra än den hon ledsagar. En fru kan vara ledsagare, både till sin man men även till andra makar. Den tidigare ledsagaren ledsagade en tid efter sin examen, men slutade sedan som ledsagare. Det var så jobbigt med alla sexuellt frustrerade män som hon ledsagade och arbetade som boendestöd för. De var ensamma och saknade förmåga till gränssättande eller känsla för det passande. Det gick ut över ledsagaren. Så vad är egentligen problemet, snoppen eller ögonen? Är det männen eller avsaknaden av syn som får män att bli antingen passiva eller aktiva, i båda fallen vållande kvinnliga partners och ledsagare obehag?

Det är ledsagarens otacksamma lott, att aldrig få vila. Ledsagaren går hem, slutar som ledsagare, får äntligen vila.

Maken ensam. Signalerna räcker inte alltid till. Han är på stan, behöver hjälp att hitta vägen. Hittar inte vägen men hittar någon att fråga om vägen. Någon grabbar tag i hans arm och leder honom mot vägen, innan han hinner säga till. Kroppen signalerar det munnen inte säger. Han frigör sin hand, lägger den på någons armbåge för att låta någon ledsaga. Det är en kompromiss, tänker han, när någon inte lyssnar på hans signaler om integritet. Någon säger ifrån, ”Nej, det är lättare om jag håller dig i armen, du ser inte, jag vet vart du ska. Kom här!” och föser honom framåt.

Det är den oseende makens otacksamma lott, att aldrig få vila.

Någon säger att frun och ledsagaren måste sätta gränser. Maken tänker att makar, omakar och de ensamma männen måste sätta gränser, eftersom det är de som ansvarar för gränsöverskridandena. Gränser mellan det passande och det opassande, gränser mellan rollerna som fru och ledsagare. Om vi inte sätter gränser har vi snart vare sig fruar eller ledsagare kvar. Då finns bara någon kvar. Då finns ingen kvar.

- Karl-Fredrik Ahlmark

 

En berömd ledsagare

El Lazarillo de Tormes är en spansk roman vars första kända utgåva är daterad 1554. Den berättar om den mest kända ledsagaren, ja, den mest berömda ledsagaren i världslitteraturen. Denna roman är den första så kallade pikareskromanen. Den är skriven som en självbiografi. Lazarillo är en diminutiv form av Lazaro, Lille Lazaro. Han berättar elegant och satiriskt om sitt liv. Det kan knappast vara han själv som skriver. Han hänvisar till saker som bara en bildad person kunde göra. Och han var inte en bildad person.

Enligt honom så föddes han i en kvarn på floden Tormes. Pappan var småtjuv som skickades bort ifrån familjen. Mamman tog en älskare och Lazarillo fick snart en bror. Den nya mannen var också småtjuv och var tvungen att avlägsna sig. Mamman hade svårt att försörja familjen.

En blind kommer till staden. Han är mycket begåvad. Han reciterar böner som han kan utantill och utövar ett slags kvacksalveri. På så sätt tigger han ihop till ett drägligt liv. Han är i behov av en ledsagare. Pojken Lazaro är i behov av ett arbete. Mamman anförtror sin son till den blinde. Han lovar att ta väl hand om honom. Han skall behandla honom som en son, inte som en tjänare.

Som en första lektion lurar han Lazaro att inta en viss ställning så han vet var Lazaros huvud är. Den godtrogne och tjänstvillige Lazaro gör precis vad den blinde säger. Sedan ger den blinde Lazaro ett mycket hårt slag mot huvudet. ”Träskalle!” säger den blinde. ”Lär dig av detta att en blind mans dräng alltid måste vara ett steg före djävulen när det gäller slughet.” Lazaro tar till sig lektionen.

 Den blinde är mycket snål och Lazaro har svårt att få tillräckligt att äta. Att få tillräckligt att äta är romanens genomgående tema. Han håller ständigt på att lura till sig matbitar av olika slag. Han skickas till krogen för att hämta vin och på så sätt får han smak för vin. Så småningom blir det inte bara mat utan vin som han lurar till sig från sin arbetsgivare. Lazaros ständiga knep för att överleva ger upphov till en rad roliga men pinsamma episoder. När den blinde kommer på honom får han hugg och slag.

Livet som tiggare innebär att de vandrar från ställe till ställe, ofta över svår terräng. Det är ingen enkel ledsagning som Lazaro håller på med.  Det finns inga snygga trottoarer och välordnade busshållplatser. Det är upptrampade stigar. Ibland ingen stig alls. Improviserade broar och ibland ingen bro alls.  Ibland får de hoppa eller vada. Dessa omständigheter ger Lazaro många chanser att hämnas den dåliga behandling han har fått. Han leder den blinde alltid på de sämsta vägarna. Om det finns stenar leder han rakt över dem. Om det finns gyttja går han där det är som värst.

Så småningom tycker Lazaro att han har fått nog. Han tar farväl och ”ger igen för gammal ost” på ett mycket drastisk sätt.

En dag talar han om för den blinde att de närmar sig ett vattendrag. Vid ett visst ställe måste den blinde hoppa över. Lazaro leder honom till en stenpelare. Han ställer den blinde på ett visst avstånd och talar om för honom att det nu är dags att hoppa. Den blinde slår sig så illa att han blir liggande.

Så slutar Lazaros karriär som ledsagare. Mamman anförtrodde honom till den blinde. Pojken skulle ha blivit en god och trogen hjälpare. Men han fick inte chansen. Han och den blinde hade kunnat utveckla den tillit och samförstånd som i bästa fall präglar ledsagning. Fast Lazao fick inte chansen att bli en trogen ledsagare, icke desto mindre har han givet det spanska språket ett namn för ledsagare. Romanens litterära förtjänster är sådana att ännu idag i Spanien kallas ledsagare ofta för Lazarillo.

Det följer en rad episoder där Lazaro hankar sig fram genom att tjäna olika herrar. Kuriöst nog är alla på ett eller annat sätt dysfunktionella. Hans första chef är en präst som är ännu snålare än den blinde. Sedan följer en soldat som inte äger mer än sin stolthet, en munk och så vidare. På så sätt ledsagar Lazaro läsaren genom samhällets missförhållanden och orättvisor.

Med åren lyckas han spara ihop till några begagnade kläder. På så sätt stiger han några sociala steg.

Slutligen, i Toledo, kommer han i kontakt med en domprost. Han gifter sig med domprostens älskarinna och på så sätt skaffar han sig en mäktig beskyddare. Problemet med att äta sig mätt är löst. Han är nu en välmående hanrej.

Det är dyster läsning på ett sätt. Men Lazaros litterära ledsagning är briljant. Han berättar kvickt och elegant.

Lazarillo de Tormes finns på Legemos på svenska med en bra introduktion. På spanska finns, i förenklad form, endast prologen och de två första episoderna.

- Billy Lyons

 

Annorlunda ledsagning

Han kom som en frisk fläkt och bröt min isolering. En blond, stark och snygg yngling från Norge. Om jag hade kunnat se hade jag förmodligen drunknat i hans mörka ögon. Aldrig hade jag trott att livet åter igen skulle kunna bli så innehållsrikt som det blev när jag träffade honom. Det blev liksom kärlek vid första ögonkastet…

Det var för tre år sedan som livet slogs i spillror. På mycket kort tid förlorade jag synen och lämnades i chock och närmast total hjälplöshet. Plötsligt fick jag svårt att klara min vardag och livet blev sig inte längre likt. Jag upptäckte ganska snart att jag inte ens klarade att gå ut på egen hand längre. Det hände ganska ofta att jag inte hittade hem igen när jag väl hade vågat mig ut. Att klara inköp utan hjälp blev en omöjlighet.

Jag blev så småningom beviljad ledsagning i kommunal regi i form av tio avgiftsbefriade ledsagningstimmar i månaden enligt Socialtjänstlagen. Tio timmar var i minsta laget, men bättre än inget, tänkte jag och jag utnyttjade dem flitigt under ett års tid. Så beslutade kommunen att ta ut en avgift på 325 kronor i timmen. Jag upplevde det som att jag fick ytterligare en käftsmäll då jag inte, hur mycket jag än grävde i min portmonä, kunde hitta utrymme för en sådan kostnad. I min värld kändes det som att allt prat om allas lika värde, eller allas rätt att få leva ett värdigt liv, bara gällde dem som hade råd att betala för det.

Många gånger har jag tänkt på hur samhället förväntar sig att anhöriga och vänner ska ställa upp och hjälpa till när något sådant här inträffar. Men bara för att min man är seende betyder det inte att jag vill ha honom som min assistent eller ledsagare. Jag vill bara att han ska vara min man, liksom. För min del känns det viktigt att, i största möjliga mån, få behålla min integritet och frihet trots att jag är blind. Tyvärr fick denna kostnadspåläggning till följd att jag hamnade i en glasbubbla av isolering. Jag kom nästan inte ut alls under ett års tid. Kände mig som en guldfisk i en kupa.

I november i fjor träffade jag Jimmy. Sedan dess är isoleringen bruten. Han blev en perfekt ledsagare. Ställer alltid upp på alla mina upptåg och tar inte ens betalt. Vi går på långa promenader, utan gnäll, han följer med mig och fikar på kondis, följer med när jag ska ut och resa och det bästa av allt: Han har alltid tid med mig. Vissa saker tycker han är tråkiga som till exempel att stå i kö eller gå i mataffären, men han gör det för min skull.

Eftersom Jimmy inte tar betalt för ledsagningen brukar jag hålla honom på gott humör genom att bjuda på mat. Han älskar nämligen mat och är inte så trevlig att ha att göra med när han är hungrig. Trots att han äter en hel del blir han inte tjock eftersom han är ung och stark och håller sig i form.

Jimmy är på alla sätt en utmärkt ledsagare. Tjatar inte, visar inte dåligt humör och han tycker om mig även när jag uppträder vimsigt. När jag känner mig som ”skadat gods” finns han där som min vän och tröstar.

Eftersom Jimmy är en yngling finns det vissa saker som han är riktigt dålig på. I klädaffären kan han inte hjälpa mig att välja rätt storlekar, färger eller vara något vidare smakråd. Där får jag klara mig själv och han sitter oftast någonstans och gäspar och väntar på att jag snart ska vara färdig. Jag undrar om det inte är typiskt manligt…

Han är urkass på att läsa recept eller välja ingredienser till en middag i mataffären. Inte heller hjälper han mig med frisyren eller sminkningen. Till det skulle jag behöva en annan form av assistans/ledsagning. En som kostar 325 kronor i timmen!

Jimmy är riktigt duktig på att manövrera mig runt i trafiken. Jag litar på honom till hundra procent. Dessutom är han min allra bästa vän som jag kan berätta allt för och vara säker på att han inte för mina förtroenden vidare.

Någon syntolkning kan jag inte räkna med att få när Jimmy är med. Han är inte heller pratsam av sig.

Man kan ju inte begära allt av honom – han är trots allt bara en ledarhund. 

- Birgitta Boo

 

Första gången med ledsagning

Det ringer på dörren och in kommer en “ny” flicka från hemtjänsten. Hon har ingen aning om att vi skall åka iväg på en tur. Det hade varit lättare om någon informerat henne och hon har dessutom sin stora ryggsack med matlåda med sig som vi lämnar hemma. Hon har sina tjänstekläder med hemtjänstlogga. Det tjändes lite nedvärderande som vara mindre vetande. Jag har beviljats ledsagning några timmar och nu skall vi åka in till Stockholms city från Tyresö med buss och T-bana. Ett litet bestyr hade jag med att få en tid som skulle passa alla parter och alla skulle vara friska. En ledsagare hade sin bokade tid för träning den dagen och en var allergisk. Själv hade jag ramlat.

Vi skall besöka en affär på Drottninggatan som har handikappvaror till försäljning. En skinnfåtölj, ej till salu, star inbjudande vid ingången och där tanker jag slå mig ner när vi är klara. Men först måste jag se på någon bra belysning och det finns en lampas om lyser som en far. Men den bländar och jag inser att det kanske inte finns någon belysning som passar mina ögon. Jag har stora skador på gula fläcken på båda ögonen.

Ledsagning kan vara allt från hundspann i fjällvärden till ledsagning till läkaren. En fjälltur I hastens färger vore underbart innan synen försvinner. Kanske skulle det hinna bli av. Olika utställningar med guidningar. Det måste inte allrid vara nyttigheter.

Min ledsagare, “nya flickan,” är en rutinerad och glad 45-årig kvinna. Nu skall det bli trevligt med en fikapaus. Efter ett letande lyckas vi får plats I skuggan på uteserveringen. Att få hjälp med brickan och få brödet beskrivet för mig, sittande och slappande i stolen, känns gudomligt.

Vi går tillbaka till handikappaffären och tittar på lampan igen som lyser som en fyr och det är känns rätt, det är ingenting för mig. Men skinnfåtöljen är mysig där den star inbjudande och jag sätter mig en stund. Tiden räcker till att besöka fler butiker och med en pigg ledsagare och hennes gps hittar vi. Nu är jag trött och sätter mig på en grisskulptur eller om det är en björn.

Dags att åka hem. Det var första gången med ledsagning och det har fungerat bra. Känns bra att det finns.

- Eva Pettersson