I gränslandet

År 2010 vann Ann Jönsson första pris i en internationell punktskriftstävling. Hennes novell I gränslandet handlar om att leva i gränslandet mellan att se lite grann och inget alls.

Det är en alldeles särskild dag. Många människor har samlats på det stora hotellet i Sri Lankas huvudstad Colombo. De kommer från regeringen, myndigheter och organisationer. Den lankesiska regeringen ska presentera en handikappolitik för de kommande tio åren. Handikapprörelsen i Sverige och Sri Lanka har länge samarbetat för att detta ska bli verklighet.  

Jag ska hålla hälsningstalet från Sverige. I talarstolen trängs jag och min vän Asanga, som ska tolka. Framför oss ligger papper utspridda - mitt punktskriftsmanus, min engelska text, hans översättning till sinhala. Jag är nervös, gripen av stundens högtidlighet. Nyss har jag fått tända oljelampan framme vid scenen, en ära och tradition när något stort ska ske. Nu ska jag tala om att handikappolitik handlar om att förmedla hopp, att en förändring är möjlig.

Jag tar ett djupt andetag, med händerna vilande på manuset. Mitt i spänningen känner jag mig ändå lugn – jag vet att jag har orden i mina fingrar.

Idag är punktskriften självklar för mig, lika självklar som den ”vanliga” skriften. Obehindrat kryssar jag mellan mina två skriftspråk, beroende på vad jag ska göra. Jag känner en stor trygghet och glädje i detta. Men så har det inte alltid varit. Att se lite grand, som jag gör, innebär att leva i ett slags gränsland. Man är varken blind eller seende.
Under många år var det väldigt viktigt för mig att identifiera mig som fullt seende. Jag gick inte med vit käpp och använde inte punktskriften, som jag fått lära mig som barn. Jag levde, tänker jag, som en emigrant som släppt sitt hemspråk i tron och förhoppningen att det då ska bli lättare att lyckas i det nya hemlandet. När jag till sist förstod att jag behövde båda mina skriftspråk var det som att äntligen få komma hem, att bli en hel människa.

Jag är född i slutet av 1950-talet. Då var det självklart att synskadade barn skulle gå i specialskola. Som sjuåring kom jag till Tomtebodaskolan, som låg 60 mil från mitt hem. Mina föräldrar insåg att vi inte skulle kunna ha särskilt mycket kontakt under terminerna. De lärde mig läsa och skriva för att vi skulle ha möjlighet att brevväxla. En faster, som arbetade på ett bokbinderi, såg till att vårt hem var fyllt av sagoböcker.  En fantastisk värld öppnades för mig – i svartskrift. Jag älskade att läsa!

Flytten till Tomtebodaskolan innebar att jag blev ”blind”. Jag lärde mig punktskrift och tyckte lika mycket om att läsa det, som mitt skriftspråk hemifrån. Jag brukade ligga med en bok under täcket långt efter att kvällspersonalen sagt god natt. Jag läste tills fingertopparna ömmade. Pennan använde jag nu bara när jag skrev mina brev hem. 

Efter en tid fick jag en helgfamilj. Erik och Karen gav mig ”världen utanför”. Och de uppmuntrade mig till att aldrig släppa de ”vanliga” bokstäver jag hade fått lära mig hemma. Erik hade varit sjöman. På köksbordet bredde han ut kartor och berättade om platser där han varit och om länder där det hände stora och omvälvande saker. Vietnam. Algeriet. Tjeckoslovakien. Han sa: Ann, sluta aldrig läsa. Och glöm aldrig att använda den förmåga du har! Mina helgföräldrar gav mig också böcker.

Efter fem år på Tomtebodaskolan återvände jag hem. Så oerhört glad och förväntansfull var jag och så stark var drömmen om att bli som ”de andra”! Jag ville gå över gränsen, till deras sida. Lämna min gamla internatskolevärld och allt som tillhörde den. Jag avskydde tanken på att gå till skolan dragande på en shoppingvagn där punktskriftsböckerna skulle rymmas. Hela sommaren tränade jag för att bli tillräckligt duktig att läsa svartskrift igen – och på att skriva snyggt! Med förstoringsglas, en stark lampa och boken alldeles intill ansiktet gick det. När höstterminen började, så lämnade jag punktskriften. För alltid, trodde jag.

Jag var en duktig elev. Ofta fick jag höra att min synskada nästan inte märktes, och blev glad för det. Jag tog studenten och sedan min journalistexamen. När jag fick arbete som reporter på en stor dagstidning, bestämde jag mig för att tala så lite som möjligt om synskadan. Det gällde bara att hänga med! Minns hur jag under en reportageresa satt bredvid fotografen och spelade tankspridd kartläsare! Eller hur jag en sen kväll satt ensam och förtvivlad på redaktionen och försökte tyda ritningen till ett nytt brobygge i Stockholm. Jag läste mycket och skrev flyhänt. På det viset fortsatte mitt yrkesliv. Jag fick jobb på bokförlag där jag skrev, redigerade andras texter – och korrekturläste!

Jag var en framgångsrik yrkesmänniska, men var ofta trött. En inre stress fanns hela tiden där. När jag skulle presentera ett material inför publik var jag alltid pressad, rädd att förlora kontrollen och tappa orden.  

Min tillvaro, och min syn på vem jag vill vara, började på allvar förändras när jag blev mamma. Att få ta ansvar för ett nytt litet liv blev så mycket viktigare än att fortsätta spela rollen som fullt seende. Allt oftare började jag gå med vit käpp. Jag tvingades också fundera på hur jag använder mina krafter. Läsa mycket, javisst, men kanske inte på detta slitsamma vis hela tiden. Så småningom återtog jag punktskriften. Det är stora ord, men en harmoni började med tiden ta plats i mig.    

Ett nytt lugn kom, både i yrkeslivet och rent personligt. Som sakkunnig och talskrivare åt två statsråd i den svenska regeringen har jag tvingats arbeta under stor tidspress. Spänd inför uppgifterna, naturligtvis, men ändå trygg i att jag nu behärskar mitt uttryck.

Det är en vanlig dag på jobbet. I norra Sverige ska jag föreläsa om arbetet mot hemlöshet. Jag prövar ett leende mot åhörarna och frågar om de kan tänka sig att avstå från mina egenhändigt ritade power-point-bilder och i stället bara lyssna en stund. Punktskriftsmanuset ligger framför mig. De fnissar lite förläget, men verkar samtidigt lättade över att få en annorlunda start på dagen. Vi får en fin dialog om villkoren för människor som lever i den yttersta utsatthet.

Nästa föreläsare är en känd socialpolitisk debattör, en mycket skicklig talare. Uppe på podiet tittar han först ner i sina anteckningar, men lägger dem sedan åt sidan. Han vänder sig till åhörarna och säger: Jag kan inte låta bli att avundas förre talaren denna publikkontakt, att kunna rikta blicken mot er hela tiden. Sedan tittar han i sina noteringar och börjar sitt anförande …

Det är dags att fara hem. Återigen tänker jag på att det inte är givet att verkligen få möta sina åhörare. Man måste öva, hela tiden. Och man måste känna sig trygg. För mig är tryggheten att veta att jag har orden i mina fingrar.

Novelltävlingen organiserades av European Blind Union i samarbete med det japanska elektronikföretaget Onkyo.