Prognos och behandling

För att kunna ställa diagnos görs undersökningar av synnerven/ögonbotten och synfältet. Ögontrycket mäts också alltid. Även andra undersökningar kan ingå. Personer med glaukom följs inom vården med regelbundna kontroller livet ut.

Undersökningar

Mätning av ögontrycket

Ögontrycket mäts med hjälp av ett instrument som kallas tonometer eller tryckmätare. Vanligaste mätmetoden inom vården är Goldmanns applanationstonometri. Det är när en liten kon med en platt yta förs mot ögat efter att ögats yta bedövats med en ögondroppe som också innehåller gult färgämne. Vid screeningundersökning används ibland studsmetoden, Icare. Hos optiker är ”luftpuffen” vanlig.

 

Ögonbottenundersökning

För att upptäcka skador på synnerven görs en ögonbottenundersökning i mikroskop. Innan undersökningen vidgas ofta pupillen med hjälp av ögondroppar. Ibland fotograferas synnerven och bakre delen av ögat med en speciell kamera eller med så kallad OCT, Optical Coherens Tomografi, en nyare form av ögonbottenavbildningsteknik.

 

Synfältstest (perimetri)

Genom att undersöka synfältet får ögonläkaren information om hur synnerven fungerar. Numera används enbart automatiska, datoriserade test. I Sverige är det vanligaste instrumentet Humphrey-perimetern. Ljuspunkter med olika ljusstyrka visas på en skärm. Patienten sitter framför instrumentet, får titta rakt fram och inte flytta blicken. Varje gång en ljuspunkt blir synlig på skärmen trycker den som undersöks på en knapp. På så sätt kartläggs synfältet bit för bit och eventuella bortfall (skador) registreras. Skadeutvecklingen följs genom regelbundna synfältsundersökningar. På så sätt bestäms hur snabbt sjukdomen försämras (progresshastighet). 

 

Gonioskopi

Gonioskopi är en undersökning av de främre delarna i ögat. Med hjälp av en speciell spegellins kan man undersöka området där kammarvätskan släpps ut i ögat, den så kallade kammarvinkeln. Samma spegellins används när man behandlar kammarvinkeln med laser (se nedan).

Behandling

Målet med all behandling är att förhindra eller bromsa sjukdomsutvecklingen med bibehållande av en god livskvalitet. Den enda behandlingen hittills med bevisad effekt är att sänka ögontrycket. Detta kan man göra med ögondroppar, laser eller kirurgi (operation).

Ofta inleds behandlingen av öppenvinkelglaukom med en droppe (eller med laserbehandling av kammarvinkeln, se nedan). Om första droppen (eller laserbehandlingen) har otillräcklig effekt lägger man till ytterligare droppar eller laser.  

Det finns sex olika klasser av trycksänkande droppar, och även kombinationsdroppar. Det vill säga flaskor eller pipetter som innehåller två olika läkemedel från olika klasser. Både ur livskvalitets- och effektivitetssynpunkt är det dock ovanligt att droppa mer än tre (eller eventuellt fyra) substanser ur två flaskor.

De flesta droppar tas en eller två gånger dagligen. Tar man flera olika droppar är det viktigt att vänta någon-några minuter mellan dropparna. Om man känner sig fumlig finns droppstöd som passar de flesta droppflaskor. Droppstöd kan fås kostnadsfritt på apotek.  

Behandling av akut trångvinkelglaukom är just akut och oftast ger man tabletter eller injektioner av trycksänkande läkemedel för att få ner trycket snabbt. Man använder också droppar och kirurgi.

Laserkirurgi

Laserbehandling av kammarvinkeln görs oftast tidigt i behandlingsförloppet vid öppenvinkelglaukom. Ibland som första behandling för att förskjuta tiden till insättande av droppar. Med hjälp av lasern öppnas ögats tilltäppta kanaler. Då kan kammarvattnet lättare passera. Om man har använt ögondroppar innan laserbehandlingen brukar man fortsätta med dessa också efter laserbehandlingen.

Vid trångvinkelglaukom används ibland en helt annan typ av laserbehandling, iridotomi. Med hjälp av laser görs då ett litet hål i regnbågshinnan (iris) som underlättar passagen av kammarvätska.

 

Operation

Öppenvinkelglaukom går inte att bota genom att operera, utan en operation görs för att sänka ögontrycket ytterligare, oftast när behandling med ögondroppar och laser inte medfört tillräckligt långsam försämringshastighet. Nästan alla trycksänkande operationer görs i lokalbedövning. Vid den vanligaste typen, trabekulektomi, görs en liten ”lucka” på ögat och en ny dräneringskanal skapas genom en öppning i kammarvinkeln. På så sätt underlättas avflödet av kammarvattnet. Man kan också öka avflödet ut ur ögat genom att sätta in små, eller lite större, rör som dränerar kammarvattnet.

Ofta, men inte alltid, slipper man trycksänkande ögondroppar efter kirurgin. En vanlig komplikation vid trycksänkande operationer är att operationsområdet ärrar igen med stigande ögontryck som följd. Då brukar man först öka droppbehandlingen, sedan operera på nytt. En mycket ovanlig komplikation vid all kirurgi inuti ögat är infektioner, med allvarlig synnedsättning eller blindhet som följd.