Långa väntetider gav synskador

Den vanligaste orsaken till anmälda skador inom ögonsjukvården är fördröjd vård. Orsaken till att patienten fått vänta på ögonvård är oftast resursbrist i vården.

Det visar en granskning av 102 ärenden till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) som två ögonläkare på Sankt Eriks Ögonsjukhus presenterar i Läkartidningen den 3 december.

– Patienter med störst behov ska prioriteras. Vi måste prioritera dessa patientgrupper för att undvika blindhet, säger en av artikelförfattarna ögonläkare Dalia Merkland till Läkartidningen.

Länk till artikeln i Läkartidningen. 

Hårdast drabbar långa väntetider patienter med glaukom (grön starr) och patienter med den våta formen av åldersförändringar i gula fläcken (makuladegeneration).

– Regelbunden uppföljning och insättning av behandling i rätt tid är helt avgörande för synprognosen hos patienter med glaukom eller våt makuladegeneration, skriver Dalia Merkland och hennes kollega ögonläkaren Magnus Gjötterberg, bägge på Sankt Eriks Ögonsjukhus.

Väntan på ögonvård har lett till synnedsättning och synförlust i 35 procent av de Ivo-anmälda fallen. En femtedel av anmälningarna gällde patienterna med glaukom och 15 procent hade våt makuladegeneration. 

– Synen har på grund av den långa väntetiden inte gått att rädda, och patienterna har drabbats av irreversibel synnedsättning, skriver läkarna. 

I vissa fall har planerade återbesök av patienter skjutits upp i flera månader. De bägge läkarna föreslår att för dessa patientgrupper behövs en långsiktig vårdplanering.

– Den nuvarande strategin att lösa problematiken, genom att skicka patienter till andra regioner eller tillfälligt rekrytera personal, är en tillfällig lösning, skriver granskarna. 

I granskningen ingick 102 Ivo-ärenden inom ögonsjukvården från hela landet från mars 2017 till oktober 2018.

SRF kommenterar

Mikael Ståhl, intressepolitisk handläggare på Synskadades Riksförbund:

Att det finns långa väntetider inom ögonvården är känt sedan länge – bland annat genom SRF:s egna väntetidsgranskningar.

Det är stora skillnader mellan regionerna, vilket gör vården ojämlik.

Uppenbart är att det behövs mer resurser till ögonvården. För varje enskild individ är en synförlust ett mycket tungt slag både mentalt och socialt.

På samhällsnivå innebär det också en stor onödig kostnad på grund av stora behov av rehabilitering, hjälpmedel och kommunala stöd och i värsta fall förlust av personens arbete och ett bidragsberoende.

Bättre resurser och högre kvalitet i ögonvården borde ses som en samhällsinvestering och inte som en kortsiktig utgift.