Håkan Thomsson vid ett högt bord. Han håller tal. En mikrofon är i förgrunden
Håkan Thomsson vid öppnandet av SRF-kongressen.

Håkan Thomssons öppningstal

Varmt välkomna till kongressen 2021. Den här kongressen skulle ju egentligen ha hållits i Göteborg i oktober år 2020.

Vi flyttade fram kongressen i förhoppning att kunna mötas fysiskt där, nu i juni. Men coronapandemin lade hinder i vägen, och därför genomför vi nu för första gången en SRF-kongress digitalt.

Det har gjorts omfattande förberedelser. Vi får hoppas att tekniken är med oss så att vi kan genomföra kongressen på ett fullt ut demokratiskt sätt. De flesta av oss sitter ju i mindre grupper. Själv är jag, tillsammans med större delen av förbundsstyrelsen, på Almåsa Havshotell.

Eftersom detta är den kongress där jag avslutar mitt uppdrag som förbundsordförande vill jag ta tillfället i akt att göra en tillbakablick på min tid på ordförandeposten.

Att vara förbundsordförande är nästan alltid roligt, stimulerande och utvecklande. Visst kan det vara tungt att hantera en del situationer och fatta svåra men nödvändiga beslut. Men SRF-arbete måste till merparten vara roligt. Det gäller såväl för en ordförande som för alla medlemmar. Varför skulle vi engagera oss om det inte i första hand var givande och roligt?

Jag tillträdde vid kongressen i oktober 2011. Då hade SRF genomgått en ekonomisk kris till följd av kraftigt minskade statsbidrag för uppdragsverksamhet av olika slag. Vi hade genomfört en omorganisation på kansliet där många personer behövt sägas upp. Det var en tuff tid för oss alla, även om själva förändringarna redan var genomförda när jag tillträdde som ordförande.

Jag kastade mig in i mitt uppdrag med full kraft och engagemang, ja, entusiasm också. Jag hade många idéer om hur jag ville utveckla organisationen. Att skapa ett klimat i förbundsstyrelsen där alla fick full information och alla hade viktiga uppgifter att arbeta med var grundläggande. Den saken anser jag att jag lyckats med.

Som förbundsordförande i SRF så erbjuds man också ordförandeposten i Synskadades Stiftelse. Att stärka stiftelsen och kunna använda den i arbetet för synskadades bästa har också varit ett viktigt uppdrag.

På den tiden tvekade SRF, och avstod ibland, från att lägga aktiviteter på Almåsa. Orsaken var att Almåsa var alldeles för dyrt för SRF:s ansträngda ekonomi. Almåsa erbjöd vissa rabatter till SRF, men det innebar att vi inte betalade tillräckligt för oss, och därmed blev dåliga kunder. Detta var ett dåligt system.

Jag tog fram ett förslag om aktivitetsbidrag, samma system som finns än idag, som innebar att Synskadades Stiftelse kunde bidra till kostnaderna för aktiviteter förlagda till Almåsa. Detta tjänar alla på: SRF som kan använda Almåsa till rimlig kostnad, Synskadades Stiftelse som bidrar till bra aktiviteter i synskadeanpassad miljö och Almåsa som får lika mycket betalt för synskadade gäster som för övriga gäster.

När poolen på Almåsa dömdes ut så var jag en mycket stark förespråkare för att en ny pool skulle byggas. Detta var en svår kamp, men den lyckades, och den 1 maj i år fick jag äran att inviga den nya poolen. Överhuvudtaget har Almåsa genomgått omfattande renoveringar de senaste åren, och vi har nu en mycket fräsch kurs- och rekreationsanläggning.

Att göra webbradion till vår främsta informationskanal var en annan vision. Dit har vi inte kommit än, delvis beroende på att rehabiliteringen i Sverige är så dålig att många anser tekniken vara för svår. Nu finns möjlighet att lyssna på webbradion via telefon, och det är viktigt. Jag menar fortfarande att webbradion är en fantastisk möjlighet som vi kan använda ännu mer framöver.

Att stärka distrikten var en annan ambition. Min bestämda uppfattning är att distrikten är den ryggrad i organisationen som måste vara basen för allt SRF-arbete. Distrikten ska påverka regionerna, stötta lokalföreningarna och samverka i riksförbundet. Under mina år som förbundsordförande har det ekonomiska stödet till distrikten ökat kraftigt, och det måste även fortsättningsvis vara omfattande.

Branschföreningar är en organisationsform som nästan inte fanns för 10 år sedan. Då var det bara RP-föreningen och Spielmeyer-Vogt-föreningen som var branschföreningar. Som ett led i organisationsutvecklingen har branschföreningar utvecklats, och vi har också tydliggjort ramverk för hur de ska fungera i den demokratiska organisationen SRF.

Distriktens roll stärktes på ett avgörande sätt när vi från 2016 införde att alla distrikt skulle ha egna ombudsmän/verksamhetsutvecklare. Detta är så viktigt att det aldrig kan överskattas.

Internationellt ville jag att SRF skulle vara en aktiv aktör. Vi har haft en ledamot i European Blind Unions styrelse under hela min ordförandetid, först Ann Jönsson och sedan Maria Thorstensson. Jag har också aktivt utvecklat bilaterala kontakter, bland annat genom att SRF gjort ett antal besök till våra systerorganisationer i Europa.

Gemenskapen i SRF är en bärkraft som avgör hur starka vi är. De två stora samlingarna, 125-årsjubileet i Örebro 2014 och medlemsforum i Stockholm 2019 var evenemang där vi som deltog kunde uppleva att SRF är en stor och stark organisation. Sådant är viktigt, och det gav minnen för livet.

Självklart ville jag att SRF skulle bli mera synligt och att vi skulle påverka politiskt. Efter ett år som ordförande insåg jag att den interna informationen behövde en uppryckning. Därför började jag, från januari 2013, ge ut "Thomssons nyhetsbrev" som jag vet rönt stor uppskattning på många håll.

För extern synlighet har vi aktiverat oss alltmer i sociala medier, och vi har också haft ambitionen att genom traditionella medier driva intressepolitiska krav genom pressmeddelanden, insändare och debattartiklar.

Men den enskilt viktigaste produkten för vår externa synlighet är vår kalender "Årets ledarhundsvalpar". Jag insåg från början att den skulle vara oerhört viktig för att uppmärksamma SRF och sprida information. Däremot trodde jag inte att den skulle kunna ge några större intäkter. Där hade jag fel. Kalendern har inbringat över 100 miljoner kronor till SRF under den tid den funnits. Detta är pengar vi kan använda fritt till all vår viktiga verksamhet. Detta är fantastiskt.

Intressepolitik är svårt, men det är oerhört viktigt. Det gäller inte bara att skrika högst, då uppfattas man lätt som en besvärlig barnunge. Det är de fysiska mötena där man för en konstruktiv dialog som kan göra den största skillnaden. Men det är inte alltid som heller det hjälper, och då är det tid att ta till andra metoder.

Intressepolitik tar tid och är oerhört tålamodskrävande. Det gäller att vara tydlig med vad som är problemet och hur en lösning behöver se ut. Det gäller att påverka på rätt ställe, och det kräver i sin tur kunskap och erfarenhet. Därför är funktionärsutbildning i intressepolitiskt arbete avgörande för en bred framgång.

Vi skulle också behöva satsa mer på grundläggande information om hur det är att leva som synskadad. Det är något vi gjorde mera förr i tiden, men det området behöver åter prioriteras och utvecklas.

En satsning på synskadeinformatörer gjordes för några år sedan, och den skulle behöva göras igen. Grundläggande information om vad det innebär att leva med en synskada är det bästa sättet att bereda marken för våra intressepolitiska krav. Helst skulle vi behöva komma ut i skolorna som förr, men det finns också andra grupper som behöver synskadeinformation.

"Gata för alla" var en kampanj för en bättre gatumiljö som jag minns med särskild entusiasm. Väldigt många medlemmar engagerade sig, och kampanjen gjorde intryck hos allmänheten och beslutsfattare. En annan intressepolitisk framgång vi haft är att blinda och gravt synskadade fick behålla schablonbidraget i merkostnadsersättningen. Där kombinerade vi konstruktiv dialog med utåtriktat arbete, bland annat vid ett torgmöte på Mynttorget utanför riksdagen i minus 12 grader och snöyra. Det gjorde intryck.

En förbättrad synskaderehabilitering anser jag vara den enskilt viktigaste frågan att arbeta med för SRF. Då menar jag rehabilitering i vid mening, allt från basrehabilitering och habilitering till arbetslivsinriktad rehabilitering och träning och anpassning i hemmet och närmiljön.

Vi lever i en digital revolution, och alla synskadade måste få den handhavandekunskap som krävs för att kunna använda den digitala tekniken. Synskadades utanförskap på detta område måste en gång för alla brytas.

Men i SRF måste vi låta alla blommor blomma. Vi måste ha beredskap att agera i alla frågor som rör synskadade. Och alla medlemmars engagemang ska tas tillvara. Vi kan jobba koncentrerat med ett färre antal frågor, men vi får för den skull inte nonchalera andra saker som dyker upp, eller som engagerade medlemmar vill ta tag i.

Den senaste kongressperioden började mycket bra, bland annat med framgången i frågan om merkostnadsersättningen. Vi har också lyckats behålla ledarhundsverksamheten, trots att regeringen i budgetpropositionen 2017 ville flytta den till en statlig myndighet.

Rehabilitering har varit prioriterat område den gångna kongressperioden. Arbetet med en förbättrad synskaderehabilitering tar tid. Det är viktigt att det påbörjats, men det måste fortgå med stor kraft. En bra habilitering och rehabilitering är en förutsättning för att synskadade ska kunna leva aktiva och självständiga liv.

Under kongressperioden har vi utvecklat oss på det kulturella området i och med projektet "Skapa Loss". På Almåsa finns nu ett punktskriftskonstverk som bara är ett av alla de alster som tillkommit tack vare projektet.

Att stärka arbetet med vårt juridiska stöd har också varit viktigt. Under kongressperioden genomförde vi "rättighetsprojektet" för att ta fram metoder att driva synskadades rätt till ledsagning enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Vi har efter projektets slut anslagit ekonomiska medel för att kunna köpa juridiska tjänster som ett komplement till vår förbundsjurist. Förbundsjuristen har dessutom knutits närmare till det intressepolitiska arbetet, vilket är mycket värdefullt.

Coronapandemin drabbade oss naturligtvis hårt och omöjliggjorde i stort sett fysiska träffar. Jag tycker ändå att SRF-organisationen hanterat detta så gott vi förmått, bland annat med utvidgade webbradiosändningar, rundringning till medlemmar och årsmöten, studiecirklar och föreläsningar via telefon. Den digitala mognaden i organisationen har ökat väsentligt, vilket i sig är positivt.

2020 utropade vi till punktskriftens år. I höstas genomfördes Arla-kampanjen, där vi spred information om punktskrift på Arlas förpackningar. Detta följdes också upp med material till skolor och skriftligt till riksdagsledamöter och ministrar.

SRF har ett gott anseende hos både allmänheten och bland politiker. Detta ska vi värna och utveckla. Vi ska sträva efter att SRF uppfattas som en organisation som är varm, alert och klok.

Det är nog allmänt känt att det har varit dålig arbetsmiljö på kansliet de senaste månaderna. Jag hoppas att detta ordnar upp sig. I min värld måste en förbundsordförande i SRF också ta ett stort ansvar för kansliet, som är en så viktig del i SRF-organisationen. Jag tror på en folkrörelsemodell där styrelsen styr och kansliet är verktyget, liksom snickaren styr hammarens slag. På så sätt kan vi bygga SRF på ett framgångsrikt sätt.

Jag vill avslutningsvis framföra mitt varmaste tack. Det finns två som då ska nämnas främst. Dels allas vår Gud som varit med mig och SRF i det många gånger svåra arbetet. Dels min fru som med ett oändligt tålamod stöttat mig. Och jag tror att de båda förlåter mig om jag kopplar av med en cigarr och en kupa cognac när kongressen är slut.

Tack också till er alla SRF:are som jag fått förmånen att samverka med. Tack för ert stöd till mitt ordförandeskap.

Tack också till förbundsstyrelsen, och särskilt till presidiet, det vill säga Niklas Mattsson och Maria Thorstensson. Ni har varit det bästa presidium jag haft, och jag hoppas ni får förnyat förtroende av kongressen.

Ja, det är mycket att se tillbaka på, men ännu mer återstår att göra. Och vi är nu samlade till kongress för att lägga fast riktlinjer för SRF:s framtida arbete. Jag hoppas att vi får en kongress där alla känner att hon eller han kan göra sin röst hörd, en kongress med bra diskussioner och kloka beslut.

Återigen varmt välkomna. Med dessa ord förklarar jag kongressen öppnad.

Länk tillbaka till Just nu om kongressen.

Ladda ner Håkan Thomssons tal.