Bort från fattigvården

Bilden av den blinde tiggaren skulle en gång för alla bort. I ett samhälle där alla är lika värda skulle ingen behöva vara beroende av välgörenhet för att kunna leva ett gott liv.

Trots att många synskadade i början av 1900-talet fått hantverksyrken var det omöjligt att konkurrera med seende hantverkare. Arbetet räckte sällan till hela försörjningen. För att inte hamna på fattigstugan var blinda beroende av enskild välgörenhet. Föreningar som Arbetshemmet för blinda, De Blindas Väl, Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd, Skyddsvännerna och De Blindas Vänner med flera gjorde stora insatser.

Fler blindföreningar startade runt om i landet. För synskadade kändes det lättare att vända sig till sin egen förening istället för till fattigvården när det knep. Gemensamt för alla dessa föreningar var att man kämpade för blindas rätt till arbete och tillgång till kultur. Man gav också kontanta understöd till kläder, ved, verktyg, byggande verkstad eller bostad medmera. Krigsåren 1914-1917 blev svåra år. 1915 var De Blindas Förening tvungen att sluta med understödsverksamheten. Beroendet av välgörenhet blev ännu större. Då vände sig DBF till kungahuset och Kronprinsessan Margareta tog initiativ till bildandet av en arbetsnämnd för blinda, KMA. Man tillsatte en kommitté med uppgift att arbeta fram förslag till förbättring av blindas yrkesverksamhet och inkomstmöjligheter. Det bildades arbetsgrupper runt om i landet som kallade sig Skyddsvännerna och De blindas vänner. Man sålde blindas arbeten, ordnade lotterier och basarer. Efter en idé från Danmark anordnade De Blindas Förening och KMA De Blindas Dag 1921. Det blev en stor framgång. Evenemanget återkom varje höst under många år. Det drog in mycket pengar och det var också ett tillfälle då synskadade visade utåt hur de presterade i olika yrken.

Men synskadade vill bort från beroendet av fattigvård och välgörenhet. Under många år kämpade De Blindas Förening och De Blindas Riksförbund för att få igenom en reform om blindtillägg som skulle kompensera för de merkostnader som synskadan orsakade. 1934 blev det äntligen verklighet med en statlig pensionsersättning, en blindhetsersättning för dem som saknade ledsyn. Det övergick senare till invalidersättning och 1975 till handikappersättning.

Samhället öppnas

Tiden 1950 - 1970 andades optimism och samhället öppnades även för grupper med funktionshinder. Fler och fler synskadade barn började gå i vanliga skolor hemma, istället för att åka till Tomteboda, blindskolan i Stockholm. En ny typ av anpassningsundervisning för nysynskadade växte fram. Det vaknade också ett större intresse för bortglömda grupper som synsvaga och synskadade med flerhandikapp. De Blindas Förening gjorde stora satsningar på en rikstäckande konsulentverksamhet. Man ville nå alla synskadade. Konsulenterna, som själva var synskadade, hjälpte synskadade ta tillvara sina möjligheter och upplyste om sociala rättigheter som många inte kände till.

Tron på tekniken var stor. Man menade att det fanns en teknisk lösning på alla problem. Nu utvecklades hjälpmedel för att underlätta synskadades vardag.

Sociallagstiftningen framhävde hjälp till självhjälp. Den nya inställningen till handikapp gjorde välgörenhetstanken omodern. I De Blindas Förening genomfördes en utredning som resulterade i att man tog avstånd från insamlingsverksamhet.