Skolor och undervisning

Det första Institutet för blinda i Sverige - 1808.

Det första initiativet till organiserad undervisning för blinda togs av Per Aron Borg som levde 1776-1839. 1808 öppnar han De Blindes och Döfstummes Institut med plats för två blinda och sex döfstumma elever. Skolan låg först på Regeringsgatan men flyttade 1812 till Manilla på Djurgården i Stockholm. Här tog han emot både blinda, hörselskadade och under en kort tid även förståndshandikappade elever. Undervisningen kom ganska snart att fokusera på eleverna med hörselskada och mellan 1817 och 1845 undervisades inga blinda alls. 1845 hade man ställt iordning en egen byggnad för blindundervisning på Öfvre Manilla med plats för 26 och så småningom 60 elever. Två blinda elever från varje stift i landet skulle få friplats på skolan. Övriga fick betala en förhållandevis hög årsavgift. Avdelningen blev aldrig fullbelagd trots ett stort antal blinda i landet. Svårigheterna i blindundervisningen var stora så länge det inte fanns någon fungerande skrift för blinda.

I slutet av 1800-talet hade förutsättningarna för blindundervisningen förändrats. Punktskriften hade kommit och gjorde undervisningen lättare. Med folkskolans införande 1842 hade också allmänhetens inställning till undervisning förändrats.

Fler skolor för synskadade

Staten tog nu över ansvaret för utbildning av blinda och synsvaga. Redan 1884 hade en småskola för blinda barn öppnats i Växjö. Där fanns plats för de minsta mellan 7 och 10 år. Samma år öppnades en statlig hantverksskola i Kristinehamn för vuxna nysynskadade över 18 år. På privat initiativ startade också en yrkesskola i Uppsala - Anna Wikströms skola för blinda kvinnor. Blindavdelningen på Manilla blev ett statligt institut 1879 och flyttade tillfälligt till Nybrogatan 34. 1888 stod det nybyggda Kungliga Blindinstitutet på Tomteboda i Stockholm färdigt för inflyttning.

Men den allra viktigaste händelsen vid den här tiden var ett riksdagsbeslut år 1896 - undervisning av blinda barn blev obligatorisk. Hädanefter skulle inte föräldrars fattigdom eller bristande intresse lägga hinder i vägen för blinda barns möjligheter till skolgång.

Till blindinstitutet fick alla gravt synskadade barn från hela landet resa för att gå i skola och leva i internat. Förutom de vanliga skolämnena tränade man barnens sinnesuppfattning och begreppsbildning. Eleverna fick en kunskapsgrund och ett yrke.

De barn som hade fler handikapp än synskada fick åka till skola i Vänersborg, senare Lund och numera Ekeskolan i Örebro. Det förekom också att synskadade barn med ytterligare handikapp hamnade på rena vårdanstalter istället för i skola.

Fram till 1940-talet var det självklart att synskadade barn skiljdes från sin familj och skickades till dessa stora skolor där de växte upp på internat. Men på 1950-talet började man fundera över möjligheten att låta synskadade barn gå i vanlig skola på hemorten. Integreringstanken tog sakta form och 1985/86 stängde skoldelen vid Tomteboda helt. Idag är alla synskadade barn integrerade i den vanliga skolan.